tisdag 25 november 2008

Berättelsens sista rader

Alla berättelser har en början och ett slut. Vi har kommit till den sista delen av den meningen nu. Jag kastar in handduken och vänder ryggen åt dem som skriker på mer. Det är dags att vandra vidare nu. Jag lämnar nu bloggvärlden bakom mig och det gör jag med glädje.

Under snart två år har jag försökt använda detta forum som ett verktyg för att vrida samhällsdebatten vänster ut. Den ambitionen har jag fortfarande, man jag är nu övertygad om att en blogg inte är det verktyg som jag en gång trodde. I alla fall inte denna blogg. Ärligt talat, den som påstår att man kan förändra världen med en blogg måste ha en allvarlig brist i sin intellektuella kapacitet. Genom några få minuter rundvandring mellan olika bloggar är det ett tema som tycks lysa igenom starkare än allt annat. ”Hej-titta-på-mig-jag-kan-inte-stava-och-har-inget-vettigt-att-säga-men-visst-har-jag-en-fin-bild-där-uppe-till-höger?”. Där der en gång satt en partisymbol har det nu klämts in en smilande porträttbild istället. Den tid som en gång ägnades åt flygbladsutdelning ägnas nu åt bloggande. De människor som en gång organiserade har nu snällt accepterar högers bry-dig-mer-om-dig-själv och gett upp tron på organisering. Bloggandet är ett tecken i tiden, det handlar om att flytta fokus från politiskrörelse enskild skribent. Jag vill inte längre vara en del av den utvecklingen.

Visst skulle bloggar kunna fungera som bra diskussionsforum där åsikter utbyttes och testades mot varandra. Problemet är bara att det inte är så. Jag gjorde en snabbkoll på det ett par bloggar av liknande karaktär som denna. Oavsett inläggens kvalitet, längd eller innehåll så är det mer regel än undantag att det står ”0 kommentarer” underst på sidan. De rykande heta diskussionerna uteblir alltså. Kvar finns en smilande porträttbild och ett inlägg ingen tycks läsa.

Undantag finns givetvis. Ung västers styrelses gemensamma blogg är min favorit. Lakejerna är ett annat exempel. På god väg är även Södras egen blogg Rödluvan. Genom att vara en kollektiv blogg flyttas fokus från person till sak. Ytterligare en fördel är att den bloggtorka som lätt uppstår vid tentor, stressiga arbetsscheman eller dalgångar i engagemanget automatiskt blir mer ovanlig här. Tyvärr är dessa bloggar i kraftig minoritet idag.

Det är dags att gå nu. Två år har passerat. Mängder av timmar har förspillts på denna blogg. Inläggen kommit och gått. Nu är det slutligen dags för hela bloggen att göra det samma. Jag kommer framöver ägna min tid åt att försöka återuppliva den folkrörelse som tycks ha somnat in genom 68:ans medvetna nertystningskampanj. Kanske jag fortsätter och använda de mer lovande forumen som Västsahara nätverket och Rödluvans blogg utgör. Kanske jag en vacker dag är tillbaka med en ny blogg. Vi får se. Nu är det hur som helst andra bud som gäller. Nu hör jag gatornas röst kalla på mig. Det är dags att gå. Men håll ögonen öppna, ni kommer få se mig igen.

När helst folk går ut i strejk för drägligare livsvillkor. Se dem i ögonen, ni kommer se mig.
När helst demonstranterna börjar samlas utanför regeringskansliet. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
När helst en tom bostad ockuperas av dem som om en bättre framtid drömmer. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
Det här är bara början!

tisdag 11 november 2008

Inga fler Berlinmurar!

Nu i november 2008 är det exakt 19 år sedan Berlinmuren föll. De flesta av oss såg detta som ett stort framsteg. Därför är det nu med sorg i blicken vi beskådar hur det byggs nya murar runt om i världen. I Palestina pågår Israels bygge av ”separationsbarriären”. På vissa ställe, oftast inne i de större städerna består barriären av en 9 meter hög betongvägg (jämförelsevis kan påpekas att Berlinmuren var cirka 3 meter hög). På andra ställen består barriären av en zon av taggtråd, övervakningstorn och patrullerande militärer. Muren blir i Palestiniers ögon en symbol för Israelisk överhöghet och sätter käppar i hjulen för alla fredsförsök.

Separationsbarriären byggs till 80 % inne på palestinsk mark och separerar därmed familjer ifrån varandra, omöjliggör för arbetare att ta sig till sina arbeten och krossar därmed livshoppet hos miljontals människor. Israel försvara sig med att det handlar om landets säkerhet, men om det handlar om säkerhet; varför bygger man då inte muren längs den internationellt erkända gränsen? Varför väljer man att bygga den så att tusentals Palestinier hamnar på den israeliska sidan? Det är helt uppenbart att det inte handlar om trygghet. Det handlar om att krossa drömmen om ett självständigt Palestina och därigenom befästa ockupationen.

Byggandet av muren har fördömts av Internationella domstolen i Haag och FN:s generalförsamling, ändå fortsätter det ostört. Att ett land fotfarande, år 2008, kan tillåtas nonchalera allt vad folkrätt heter och sätta miljontals människors liv på spel är inget annat än en skam för mänskligheten. Det var 19år sedan Berlinmuren föll, tyvärr har historien en bisarr förmåga att återupprepa sig om människor inte protesterar. Det är hög tid att förpassa byggandet av separationsmurar till historien!

Mikael M Karlsson
Medlem i SSU Borås