lördag 28 juni 2008

Några rader om tre händelserika veckor

Tre veckor. 20 dagar mitt liv. 480 timmar. En pusselbit i det lapptäcke som bildar mitt liv. En väv av minnesfragment. ”Historien är folket minne” står det med stora bokstäver utanför krigsmuseumet i flyktinglägren i Västsahara. Jag har dock aldrig gjort anspråk på att min historia bärs upp av folkets kollektiva minne. Istället kan jag rakryggad erkänna de ord som jag strax ska presentera för er inte ens strävar efter någon objektiv sanning. Min sanning är sann därigenom att jag tror på den, vad du väljer att tro på är ditt beslut. Här har ni i alla fall min syn på 20 dagar av mitt liv. 20 dagar nere i Sahara öknen tillsammans med ett folk som aldrig har fått känna på rätten till självbestämmande.

För att ni ska förstå sammanhanget i min reseberättelse kan det vara bra med lite grundläggande kunskaper om ämnet. Västsahara är ett område i nordvästra Afrika. I detta område har ett nomadfolk levt i 100tals år. När det var på modet för Europas makter att ha kolonier över hela världen var det Spanien som lade beslag på Västsahara. När vindarna vände och protesterna växte världen över emot detta orättfärdiga system gav Spanien upp sina anspråk på området 1975, tyvärr ledde detta inte till någon vidare befrielse för västsaharierna utan istället invaderades landet av sin nordliga granne Marocko. Motståndsrörelsen Polisario bedrev länge en väpnad kamp mot ockupationsmakten, men bestämde sig 1991 för att lägga ner vapnen. Sedan dess fortsätter de kampen med fredliga medel. Målet för Polisario har sedan dess varit att få tillstånd den av FN utlovade folkomröstningen om landets framtid. Marocko har sett till att förhala valet gång på gång. Marockos intressen i Västsahara är flera, men främst handlar det om att området besitter stora naturresurser så som fosfat, fisk och troligen även olja. För att behålla kontrollen över område har Marocko byggt en 200 mil lång mur genom landet. Till väster om denna mur finns cirka 2/3 av landet som är ockuperat. Öster om muren är befriat område. Flera människorättsorganisationer, så som Amnesty och Human Rights Watch, rapporterar om systematiska övergrepp mot befolkningen. Ett utav mina starkaste intryck är hur dessa människor orkar fortsätta. Hoppet om ett liv i frihet är det enda som håller dem vid liv.

Villkoren under vår resa var primitiva, men har man i åtanke att det vi fick ta del av är det allra dyraste dessa människor har att livnära sig på så blir det hela enklare gå igenom. Under 30 års tid har tältstäderna förvandlats till små samhällen av lerhus. När kalendern visar sommar befinner sig temperaturen som oftast mellan 40-50 grader mitt på dagen. Det ogästvänliga klimatet gör att växtligheten är ytterst begränsad. På en öppen yta så stor sin dina gon kan tänkas överblicka finner du vanligviss inte fler buskliknande växter än vad du kan räkna på dina fingrar. De du väl ser har dessutom en höjd föga längre en ett par mans ben. Resten som tonar upp sig framför dig är en hård jordmån och flera stora sanddyner som rör sig fram och tillbaka över landskapet av vindens krafter.

Under de tre veckorna vi befann oss i området hann vi med mycket mer än vad jag någonsin kommer att kunna få ner i ett och samma blogginlägg. Det skulle kännas patetiskt att över huvudtaget försöka sammanfatta allt i gjorde i denna text. Istället tänkte jag välja ut tre händelser som jag miss allra starkast.

Det första handlar om när vi besökte ett gemensamt boende för krigsveteraner som skadats under strider. Alla i flyktinglägren är fattiga så självfallet var de materiella omständigheterna för de intagna undermåliga. Ändå fanns det en omsorg som var väl utvecklad utav släktingar och frivilligarbetare som gav de skadade de grundläggande förutsättningarna för ett värdigt liv. Att träffa dessa människor, ta del av deras livsöden och se hur våld kan förstöra en människas liv gav min djupare förståelse för krigets fasor. För en sak är säker, den som säger att krig är något vackert, något grandiost och ståtligt, den är en människa som aldrig upplevt krigets verklighet.

Upplevelse nummer två som jag tänkte dela med mig av är när vi stor och beskådade muren. Den består främst av en 2-5 meter hög sandvall omringad av taggtråd och stora minfält. Längst hela muren finns 15 000 marockanska soldater utplacerade och redo att skjuta så fort någon kommer för nära. Muren byggdes under 80-talet för att krossa Polisario gerillans möjligheter till kommunikation. Metoden var förvisso ganska effektiv, men samtidigt omöjliggjorde för vänner, familjer och älskade att hålla kontakten mellan de som borde i det ockuperade området och i flyktinglägrarna. Samtidigt slingrar muren sig fram som en gigantisk symbol för ockupationen. En 200 mil lång jätteorm som skrattar dem som vågar drömma om frihet rätt i ansiktet.

Det som kommer att stanna kvar längst i mitt minne är dock inte misären, förtrycket eller allt elände. Det är hur människorna, trots allt de tvingas utstå dag efter dag, ändå kan sprida glädje omkring sig. För mig syntes detta starkast de många kvällar som jag spenderade med en gäng musiker som bodde i närheten av oss. Som alla andra i lägena var de aktiv i olika volontärsprojekt för att arbeta för befrielsen under dagarna. Nätterna spenderade de däremot under stjärnhimlen sjungande på några utav de vackraste visor jag hört. Genom att sjunga sina sånger om sitt hemland höll det drömmen vid liv. Drömmen om ett fritt Västsahara.

Åter hemma i Sverige känns det svårt att smälta allt jag varit med om. För mig börjar nu det stora arbetet med att kämpa för Västsaharas befrielse här hemma. Givetvis kommer jag att skriva mycket mer om min resa, följa utvecklingen framöver och kring vad som vi här i Sverige kan göra på denna blogg. Kampen har bara börjat…

fredag 6 juni 2008

Imorgon åker jag!

Förväntan, spänning och framförallt nervositet. Tre ord som beskriver vad jag känner just nu.

Under tre veckor ska jag och åtta SSU:are från hela landet vara i Västsahara för att bla. utbytta erfarenheter med motståndsrörelsensen Polisario. Förlj gärna vår resa på vastsaharanatverket.blogspot.com

Befria västsahara!

tisdag 3 juni 2008

Historien om hur Mikael M Karlsson blev Mikael M Karlsson

I begynnelsen vandrade människan inte på månen, utan han satt still på en stubbe i ett utav Borås grönområden. Hans historia skulle, likt alla historier, formas av en direkt motsättning produktionskrafter emellan. I detta fall i from av ett hungrande hjärta som ville suga musten ur varje andetag och en förnuftig hjärna som sa ”Nej! Nej! NEJ!”. När således motsättningarna mellan dessa krafter lett fram till ett stadium där allt samarbete dem emellan omöjliggjordes kastades systemet över ändan. Hjärtat revolterade och gick som segrare ut ur det stoft av aska och rök som var kvar av det som tidigare utgjort hans jag.

Den lilla finniga 16åriga kropp som utgjorde detta segrande hjärtas boning pressade en septemberdag för fem år sedan en penna mot ett papper för att sätta sin signatur under ett SSU medlemskap. Efter ett år som DS-ledamot, ordförande för den lokala SSU-klubben samt likartad titel i SSU-kommunen var det såldes dags för en debattartikel i Borås tidning. Vad artikel i sig handlade om har författaren till denna text glömt, men det är inte av intresse för denna historia. Vad som däremot är av intresse är det faktum att Borås Tidning publicerade en bild på en annan person med samma namn. Personen ifråga var före detta känd punkprofil i Borås, estradpoet, lärare på Bäckängsgymnasiet, skribent på Borås Tidnings kultursida och allmänt cool. Efter viss förvirring insåg alla inblandade parter vad som hänt och BT fick med svansen mellan bena gå ut med en rättelse dagen efter.

Den före detta känd punkprofilen i Borås, estradpoeten, läraren på Bäckängsgymnasiet, skribenten på Borås Tidning och den allmänt coola såg till att ta tillfället i akt att och skaffa en ny signatur, Mikael R Karlsson. R:et kunde stå för radikal, revolutionär eller Ralph. Det är inte så noga i sammanhanget, det viktiga var att han namn numer inte kunde bli stulet av någon annan.

I ren solidaritet för en före detta känd punkprofil i Borås, estradpoet, lärare på Bäckängsgymnasiet, skribent på Borås Tidning och en allmänt cools rätt till ett eget namn, passade den finniga SSU:are med ett hungrande hjärta på att anta signaturen Mikael M Karlsson. M:et kunde stå för magnifika, muskulösa eller Mery som var hans mammas efternamn.

Historien skulle kunna vara slut här. Ni har nu fått reda på hur Mikael M Karlsson blev Mikael M Karlsson. Historien är dock en ständigt pågående process och som sådan upptäde den på nytt i dagens Borås Tidning när en intervju med Mikael M Karlsson skrevs som Mikael R Karlsson istället. Om detta ska leda till en ny historisk epok, med nya signaturer, återstår att se…