tisdag 29 april 2008

Om två dagar smäller det!

Idag är det Tidsag, imorgon en meningslös klämdag och så på torsdag så smäller det!

fredag 25 april 2008

Pinsamt Mona!

Att Lars Lejonborg ska lattja runt med ockupanterna och fria staten Israel är väl en sak. Att Mona Sahlin väljer att göra samma sak är däremot rent ut sagt pinsamt! Läs här.

Detta hade kunna vara ett utmärkt tillfälle för att markera att vi inte accepterade Israels folkrättsbrott. Istället ska hon på en fest hos förtryckarna.

tisdag 22 april 2008

Svårt att inte bli självgod…

Med en ny hemsida och bara en vecka kvar till årets bästa konsert är det svårt att inte bli självgod.

onsdag 16 april 2008

Medan bomberna faller i Palestina…


Ung borgerlighetens eviga mediastjärna Fredrick Federley gjorde i förra veckan ett utspel där han säger sig vilja annordna en stödfest för Israel. Läs här.

Givetvis tycker jag att detta inte är annat än kolonialistiskt cynism eller möjligen okunskapens skenande tunga som återigen tagit ton. Jag hoppas och tror på det sistnämnda.

Just i dessa dagar pågår vad FN påstår vara den värsta situation sedan ockupationens början i Gaza. På ett område mindre än Borås kommun lever 1,5 miljoner människor med akut brist på mat och andra förnödenheter. Medan barnen svälter ska alltså Federley äta festmiddag och fira den ockupationsmakt som ligger bakom lidandet för befolkningen i Gaza.

På västbanken pågår just nu ett projekt med att bygga en mur som separerar familjer ifrån varandra, omöjliggör för människor att ta sig till sitt arbete och hindrar människor från att röra sig fritt. Medan dessa människor ser sin framtid gå förlorad ska Federley skåla för militärmakten som utför ett systematiskt förtryck emot Palestinier.

Konflikten mellan Israel och Palestina har aldrig varit en konflikt mellan två jämstarka parter. Det är en konflikt mellan världens fjärde största militärmakt, understöd av den enda supermakten, och ett Palestina som är så gott som sönderbombat. Sedan andra intifadans utbrott har tre Palestinier dött för varje israel, sedan isoleringen av Gaza påbörjades har dessa siffror skenat än mer. Medan ett helt folk håller på att mördas ska alltså Federley och hans vänner som numer utgör regeringen i Sverige dansa för att firar mördarnas övermakt.

Hoppas ni får en trevlig kväll Federley,
SKÅL!

Två världar, du väljer!

För att döda smärtan som följer efter för mycket fritid har jag skrivit två sagor. En reformistisk och en revolutionär. Vilken saga vill du helst vara en del av?

Revolutionära sagan

Det var en gång, i ett land bortom de uråldriga bergens berg. I en vacker dalgång strax norr om där ökenmarkerna tog över och gjorde marken i obebodd. I denna dalgång regerade en fruktansvärd ledare. Hans falska leende gjorde att alla som såg han blev förstelnade av sträck. Hans dryga tal kunde få den mest engagerade åhörare att vitra ner av uttråkning. Hans väldiga flint kunde klubba ner den mest tappra soldat. Hans namn var Reinfeldt den fruktansvärda!

Till sin hjälp hade han en hänsynslösarme arme. Deras klibbiga backslick kunde få den mest muskulösa av alla byggnadsarbetare att klibba sig fast så dom aldrig kunde ta sig ur. Deras implanterade vita leenden kunde till och med få den blinde att falla till marken efter att han bländats. Deras patetiska försök till att sudda ut ”Liiidingö-stämpel” genom rapmusik kunde få den döve att få ont i öronen. Deras namn var MUF:arna dom ohyggliga.

Bland de fattiga i denna dal borde en ung kvinna vid man Mona den bedårande. Som alla andra invånare i dalen levde Mona i ständig skräck för Reinfeldt den fruktansvärda. Han tvingade dom att arbeta i byns stora kvar så han kunde sälja deras mjöl och blir rik utan att ens lyfta ett endaste finger själv. Aldrig någonsin fick det nått mjöl över till sig själva, nej för den lilla lön de fick hade det inte råd med mer än skorpor och vatten.

Precis som de flesta i Monas situation satte hon sitt hopp till männen som gömde sig i skogen väster om Reinfeldt den fruktansvärdas palats. Ibland kunde hon höra hur dom sköt i fjärran. Lyssnade hon riktigt noga kunde hon skilja härskarens kanoner från motståndsmännens slangbellor och pilbågar.

När upproret började hölls ofta möten där alla deltog och skrek ut sitt förakt emot Reinfeldt den fruktansvärda. En liten grupp män och några kvinnor skrek högre än dom andra och sa: ”För länge har vi dignat ner under de storas förtryck. Vi måste ta till vapen! Ge vapen och mat till oss så ska vi föra vår alls sak och sätta oss upp emot härskaren!” Mona och alla andra trodde verkligen på dom. De var precis som alla andra utav de fattiga. Hungriga människor som ville visa vägen och göra folket fritt. Men det var länge sedan hon kände så, för under de 20 år som kriget pågått hade inte ett enda möte likt de i början av upproret.

Vid ett fåtal tillfällen hade motståndsmännen nått framgång och kastat ut Reinfeldt den fruktansvärda från ett område där de själva kunnat sätta sin flagg. Folket jubel var öronbedövande när MUF:arna dom ohyggliga fick fly från orten. Genast sprängdes grindarna till mjöllagren och folket kunde äta sig mätta. Fast åren gick och lagren sinnade medan ledarna för motståndsmännen satt i det som en gång var Reinfeldt den fruktansvärda bostad och skev om lagarna. Så småningom började innevånarnas jubel tystna och istället började de se fel och brister i sin by. När de gick till ledarna för att utrycka sina tankar mötes dom av ”pyst, sluta tänk på sånt där och sätt igång att jobba istället. Lämna tänkandet åt oss som är vanna vid sånt där”. Efter ett tag fick människorna nog av att bara sista bara tysta och sa ifrån på skarpen. Vad ledarna gjorde då passar sig inte för en saga likt denna, skriven för barnaöron.
När Reinfeldt den fruktansvärda så en dag kom tillbaka för att ta tillbaka landet han förlorat några år tidigare var detta en enkel sak för honom. De undernärda stackarna som höll i vapnen för att försvara byn hade inte mycket att sätta emot.

Motståndsmännen som en gång varit Monas vänner såg hon nu inte skymten av, annat än när de kom till byn för att be om mat från folket. Och så klart gav Mona dom mat. Hon ville ju också bli av med Reinfeldt den fruktansvärda, men undrade bara om detta verkligen var rätt väg?

Reformistiska sagan

Det var en gång, i ett land bortom de uråldriga bergens berg. I en vacker dalgång strax norr om där ökenmarkerna tog över och gjorde marken i obebodd. I denna dalgång regerade en fruktansvärd ledare. Hans falska leende gjorde att alla som såg han blev förstelnade av sträck. Hans väldiga flint kunde klubba ner den mest tappra soldat. Hans dryga tal kunde få den mest engagerade åhörare att vitra ner av uttråkning. Hans namn var Reinfeldt den fruktansvärda!

Till sin hjälp hade han en hänsynslösarme arme. Deras klibbiga backslick kunde få den mest muskulösa av alla byggnadsarbetare att klibba sig fast så han aldrig kunde ta sig ur. Deras implanterade vita leenden kunde till och med få den blinde att falla till marken efter att han bländats. Deras patetiska försök till att sudda ut ”Liiidingö-stämpel” genom rapmusik kunde få den döve att få ont i öronen. Deras namn var MUF:arna dom ohyggliga.

Bland de fattiga i denna dal borde en ung kvinna vid namn Mona den bedårande. Som alla andra invånare i dalen levde Mona i ständig skräck för Reinfeldt den fruktansvärda. Han tvingade dom att arbeta i byns stora kvar så han kunde sälja deras mjöl och blir rik utan att ens lyfta ett finger själv. Aldrig någonsin fick det nått mjöl över till sig själva, nej för den lilla lön de fick hade det inte råd med mer än skorpor och vatten.

Mona gick ofta på möten nere i byn. Nästan hela staden var där. Gamla, unga, sjuka som friska. Alla som ville bli av med härskaren gick dit. För att alla ska få säga sitt tog diskussionerna timmar. Det gick långsamt och de tvingades kompromissa för att komma överrens. Långsamheten gjorde Mona irriterad. Vissa påstod att långsamheten var viktigt i sig, att det behövde gå långsamt så att folk han vänja sig av med förtrycket. Mona tyckte det är struntprat! ”Inte för allt smör i Småland behöver vi leva en endaste dag till för att inse att Riendfelt den fruktansvärda måste bort”. Däremot kunde hon förstå varför det gick långsamt. Om alla ska få säga sitt tog det helt enkelt tid, men då var det ju att alla ska få säga sitt som betyder nått. Inte att det går långsamt i sig.

När härskaren kom för att stoppa deras möten eller för att ta ännu mer mat ifrån dom brukade dom jaga iväg honom med slangbellor och pilbågar. Mona tyckte aldrig om våldet, däremot var det ibland en sista utväg. En sista utväg som hon inte var rädd för att ta i kampen mot den Reinfeldt den fruktansvärda.

På ett fåtal platser i Reinfeldts den fruktansvärda stora välde hade motståndet redan nått framgång. Folkets jubel var öronbedövande när MUF:arna dom ohyggliga fick fly till från orten. Genast sprängdes grindarna till mjöllagren och folket kunde äta sig mätta. Medan åren gick höll byn stora möten där alla kom och de valde vem som skulle sitta i det som en gång var Reinfeldt den fruktansvärdas palats och skriva om lagarna. Innevånarna organiserade sig för att driva igenom sina krav. I mängder av klubbar formulerades idéer om vad som skulle ändras eller skrotas. När flertalet av folket i byn tyckte att förslaget var bra kunde det bli så.

Efter 100-tals möten och 1000-tals timmar kom de i Monas by tillsist framtill vad de ville göra. Då tog Mona sin röda fanan och gick mot Reinfeldt den fruktansvärdas palats.

måndag 7 april 2008

I väntan på 1 maj...

I väntan på att Navid Modiri & gudarna, Cirkus miramar och Noll koll med fjärkontroll ska rocka röven av högern i Borås på första maj så kan ni spana in denna film.
Ses den 1 maj!

lördag 5 april 2008

Gött mos!

I BT idag kan vi läsa hur en kompromisslösning gjort att Rockborgens konserter under våren är räddade. Läs här. Det är en seger! Kompromissen känns vettig utifrån båda ett kulturellt och ett säkerhets perspektiv.

fredag 4 april 2008

Kommando Rockborgen!

Några vänner av rockborgen har nu bildat ett nätverk. Se här.

Som några exempel kan nämnas att Dia Psalma, Asta Kask och Jan Hammarlund är med i nätverket. Den sistnämnda utav dem har dessutom skrivit ett brev till Forsman som är ansvarig från kommunens sida.

onsdag 2 april 2008

Saxat om kultur...

Angående den pågående debatten om Rockborgen tar jag mig här friheten att citera Södra Älvsborgs principförklaring:

"Kulturen är en positiv kraft både för individen och samhällsutvecklingen. Varje enskild människas behov av att uttrycka sig och skapa en egen identitet är tätt sammankopplad med rätten till en fri kultur. Med kultur upplever vi saker, skapar gemenskap och formar nya tankar och idéer. Samtidigt är kulturen en faktor vari det finns en sprängkraft som alltid utgjort en grund för samhällsförändrade rörelser.

Detta kräver att vi har kulturella institutioner som är öppna för alla, samhället har ett ansvar för alla ska ha tillgång till kultur. En fri och oberoende kultur är en förutsättning för en fungerande demokrati"

På BT:s debattsida

Min replik om Palestina kom med i BT idag. Läs här.

Dessutom blev den länkad via palestinagruppernas hemsida. Kul.

… och striden fortsätter…

Jag har ämnat min förmiddag att försvara Rockborgen. Först på Johans blogg och sedan även i BT. Kul att se att det blir en sån här diskussion om här. Det är konstruktivt och gör att fler får upp ögonen för vad som händer. Min förhoppning är att det även ska resultera i att fler inser vikten av att värna kulturen, inte motarbeta den vilket uppenbart verkar vara på modet för tillfället.

Och visst. Jag har skrivit det i var ändra inlägg om Rockborgen tidigare och jag gör det igen. Jag tycker att brandsäkerheten är jätteviktigt! Det handlar om människors liv och det är självklart att det är jätteviktigt. Men hade man varit intresserade från kommunens sida att värna Rockborgens verksamhet hade man från början fört en dialog om säkerhetsbristerna. Nu säger till och med de ansvariga själva i BT att ”vi har sett mellan fingrarna, men nu har det helt enkelt gått för långt”. Kulturen, och framförallt en som tilltalar en yngre genration, har länge bemöts med en axelryckning. Detta trots att kulturen inte bara innebär glädje och umgänge för många utan även ett sätt att utvecklas och bli en fri, självständig människa. Hade man från offentligt håll insett vikten av att verka för en än friare kultur hade man funnit en annan lösning än den man nu valt.

tisdag 1 april 2008

Stiden har börjat!

Återigen läste jag imorse till min fasa att hotet mot Rockborgen växer. Läs här. Nu verkar det som alla spelningar under våren kan tvingast ställas in.
Dags att ställa oss till motvärn!

Nördvarning!

Förra veckan skickade jag in 3 debattartiklar till Borås Tidning inom loppet av 2 dagar.
Det är lite nördvarning på det, jag vet…