torsdag 28 februari 2008

Ett rätt bland alla felen hos Bildt

Carl Bildt blir ofta orättvist smutskastad av vänstern. Jo, jag menar det faktiskt. Han fortsätter bara den förlamning av utrikespolitiken som Socialdemokraterna drivit på under 10år. Sveriges röst för de fattiga och förtrycka har tystast och istället lämnats över till EU där stormakternas intressen alltid går först. Det är givetvis fel att Bildt fortsätter denna utveckling (om än rätt självklart för en moderat) men det vänsterns ständiga påhopp om att han förändrar utrikespolitiken är överdrivna. Där måste vi vara lite mer självkritiska.

Nåväl. Läste nyligen denna intervju men Bildt. Han har rätt i när han säger att mellanöstern är den enskilt viktigaste utrikespolitiska fråga för oss. Dessvärre är han lösningar grovt naiva och felaktiga. Att lägga all sin tilltro till Fredsamtalen under hösten är naivt. Det inkluderade inte den folkvalda palestinska regeringen och var därmed endast ett spel för gallerierna. Att dessutom vara så feg så att man inte våga fördöma den folkrättsvidiga isoleringen av Gaza och stå upp för att dialog måste föras med Hamas är inte värdigt en utrikesminister. Bildt, det hjälper inte att säga att Palestina är den viktigaste utrikespolitiska frågan, du måste stå upp för det i praktisk politik också!

onsdag 27 februari 2008

10 dagar sedan sist

Har haft fullt upp så har inte varit så mycket liv på bloggen den senaste tiden.

Nåväl, det mest intressanta som hänt är väl Castros besked att inte ställa upp till att fortsätta som president. Ett bra beslut av en av 1900-talets mest betydande personer. Nu tar brorsan Raul över istället. Borgerlig media löper amok på att det tydligen går att ärva ämbeten på Kuba. Förvisso tycker väl jag man kan hitta det där med ärvda ämbeten i ett betydligt mer närbelägget land. Och i dessa fall brukar samma högerlobbyister vara systemet mest trogna försvarare. Märklig dubbelmoral.

Hur som haver, det är kanske inte det mest relevanta i sammanhanget. Givetvis vill jag precis som alla andra se en demokratisering av Kuba. Det som skiljer mitt ställningstagande för högern är att jag inte vill se denna genom en USA-ledd invasion eller genom att nyliberalismen ges fritt spelrum på en utav de sista platser den ännu inte välkommas till. Det sociala framsteg som revolutionen fört med sig kan inte förbises, lika lite som det kan användas som försvar för diktaturen. Låt oss alltså hoppas på en demokratisering utan en massiv välfärdslakt som dess närmaste allierade.

Fast att Castros besked kommer att konkret förändra någonting över huvudtaget känns väldigt tveksamt.

söndag 17 februari 2008

Röda Kvarn, en kulturskatt!

Var med några vänner och såg Pans Labyrint. Mycket, mycket bra film! Om den bistra verkligheten under spanska inbördeskriget men med en sagovärld som nyckel från verkligheten. Och en massa annat såklart…

Förövrigt får jag väl passa på att slå ett slag för Röda Kvarn i Borås. Det stället ruvar på en enorm potential!

Flyttar eller flyr? En definitionsfråga

Har spenderat helgen med att transportera enkla tillhörigheter till en provisorisk lägenhet lite längre upp för bergen runt Borås. Inred andrahand, kompiskontrakt. Bättre än bäst. Ger mig ett andrum i all beslutsångest om vilken inriktning jag ska välja på livets resa.

Nu känns det lätt att bara säga: ”Har en litet krypin och ett kneg. Så länge, resten tar vi senare”. Det brukar räcka för att få de och ryka på axlarna och prata om något annat. Skönt! Flykten verkar ha lyckats. Om än ypperst tillfälligt.

torsdag 14 februari 2008

Nedan har ja ju beviset…

…på att jag är knäpp. Så springer jag runt klurar över varför vissa har svårt att ta mig på allvar och tycker jag är en 68-flumare med kass verklighetsförankring. Men när jag ögna igenom förra inlägget en andra gång fatta jag varför…

Det där med minnen alltså...

Sitter här och minns. Det är en ädel sysselsättning. Lite gubbigt, ja vet. Men när en komplott av polare, familj och samhällsinstanser som försöker inbilda en att man bara har fem minuter kvar innan alla livsval måste vara gjorda kan det vara skönt att fly ibland. Körkort, universitet, bröllop och pensionssparande. ”men snälla Mikael, du är ju för *** 19 år och inte klar med detta än. Suck! Vissa har då det lätt för sig här i livet…”

3876 bilder passerar samtidigt genom mitt huvud. Ändå etsar sig en natt att fast extra. Egentligen fattar jag inte varför. Jag har ju inte ens belägg för att den överhuvudtaget existerat…

Med handen på hjärtat så är nog mina festival minnen rätt falska. Visst har jag flamsat omkring mellan öltält och deomspelningar på ängarna i Småland, likväl som skogarna i Värmland som i stränderna i Götaland. Kanske nån betongfestival här och där också. Minns inte, var nog för full. Fast ärligt talat har jag alltid haft någon reserverad funktionärscamping, vandrarhem för mesar eller pendeltåg till barnhemmet väntande. De nerbajsade tälten, leriga mungiporna och våldtäcksdungarna är jag nog ganska befriad ifrån. I alla fall vad jag kan minnas…

Den natten blir nog så nära jag kan komma. Nykter som en nötkärna, men hög som ett hus ramla vi omkring i leran på campingen. Inte för att vi leta efter vårat tält. Nej, det låg så tryggt nerpackat på vandrarhemmet för dem som blitt sponsrade av firman för att komma hit. Vi sökte scenen för demobanden. Eller egentligen sökte vi nog efter ungdomlig hetta, en plats där vi för en gång skull kunde känna oss välkomna och någon form av köttslig förening, helt utan inblandning av småborgerligheter som kärlek och trohetslöften. Tills sist så stod vi där i alla fall. Med ett par skor som skulle behövas rykas av kroppen för att bryta det gyttjelager som limmat ihop sulan med foten. Med solglasögonen på, trots att pappa-varmstjärna inte visat sig på veckor. Med ett bekymmerfritt inre och en livslust likt få. Nån la an ett ackord. Det romiska kastanjetterna startade en lavin av jubel. Tror det var max 30 pers i tältet, men inte en jävel av dem stod still i alla fall. Efter 32 minuter gick bandet av scenen. Eller kröp snarare. Vi som tidigare utgjort publiken låg redan i en hög på varandra och fick en känsla att vi nyss sett Sex Pistols på nån pubspelning i London -75. Nått historiskt var det över det hela. I alla fall för mig. De andras åsikt kan väl inte jag stå för.

Har lyssnat på demon jag köpte säkert tusen gånger nu. Om och om igen. Fattar inte vad jag blev så frälst av. Visst är det annorlunda, visst är det intensivt, visst är det nyskapande, men inte *** är det nått Sex pistols! Kanske var det framträdandet, den snygga sångaren eller bara den jakten på någonting nytt som gjorde att jag upplevde allt som jag gjorde. Eller så kanske jag inte alls upplevde det så utan bara minns fel. Skit samma, det är ett bra minne i alla fall! Vad har det då för betydelse om det är sant eller inte? Har verkligheten ett egenvärde eller kan inbildad lycka vara nog så god?

tisdag 12 februari 2008

På besök i maktens korridorer

Intervju till Rödluvan nr 1/08, med SSU:arna Aisa Coric (AC) och Nadja Awi (NA).

Ni gjorde en lite annorlunda PRAO, berätta?
NA: Jag och min kompis Aisa åkte två veckor till Stockholm och PRAO hos socialdemokraterna i riksdagen.

Varför gjorde ni detta?
AC: Vi PRAO:ade på stadshuset förra året och ville göra något liknande i år igen så när kommunalrådet Ulf Olsson frågade oss var det självklart att vi tacka ja!

Vad gjorde ni där?
NA: Vi följde politikerna från Södra Älvsborg i deras arbete. Vi träffade massa politiker och fick prata med många intressanta personer. Sen tog vi oss även runt lite på egenhand i byggnaderna.

Hur blev ni bemöta av politikerna?
NA: Jättebra! Det tyckte det var roligt att vi var så unga men ändå så intresserade. Det flesta som PRAO:ar där är över 18 år annars, medan vi bara går i 9:an.

Vad kommer ni att komma ihåg mest från resan?
AC: Helt klart mötet med Mona Sahlin! Vi fick träffa henne i en kvart på hennes kontor. Vi pratade en del om vad vi tycke vad viktigt och vi kom fram till att miljön var jätteviktig. Sen gav hon oss en hel del tips också. Pratade om att det är viktigt att vi tjejer håller ihop och vågar utmana i politiken. Om vi är tillsammans blir vi starka!

Såg ni något som ni helst skulle velat slippa se? Typ nån knäpp moderat eller nått?
AC: Jo, när vi satt på läktaren tyckte vi att vi såg Fredrik Federlay, men var inte helt säkra på att det var han så vi pekade och försökte se om det var han när han vände sig om. Sen såg vi helt plötsligt hur någon viskade till honom och hur han vände sig om och tittade på oss. När vi kommit ut i huset kom han fram och hälsade på oss.

Tror ni fler SSU:are skulle få ut något av att besöka riksdagen? Tror ni att vi kanske skulle satsa på någon gemensam resan?
NA: Ja, helt klart. Man lär sig jättemycket om politiken och hur den funderar idag. Sånt är viktigt att känna till om vi vill kunna påverka samhället.

Och, tack för att ni ville vara med i Rödluvan. Vi ses på barrikaderna!
NA: Tack för att vi fick vara med!

Ett feministiskt perspektiv på konflikten

Pernilla Ahlsén är författare till boken ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva”. Nyligen skrev hon en bra artikel i Flamman. Läs här.

söndag 10 februari 2008

Att inte ta ställning är också ett ställningstagande!

”Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" sa en gång Antonio Gramsci. Fick det i tanken när jag läste denna utmärkta artikel om Carolina Gynnings program från Israel. Vad författaren till artikel skriver är sant. Ingen kan fly sin roll i det hela. ”Medvetandet gör oss ansvariga”.

Ett fängelse för 1,2 miljoner människor

Den 19 september förra året förklarade Israel Gazaremsan som fientligt territorium. Redan innan det hölls området i en järnhand av ockupationsmakten. Nu har situationen förvärrats avskyvärt. Det är dags för omvärlden att bryta tystnaden!

Gazas 1,2 miljoner människor lever som fångar i sina egna hem. Omvärldens isolering av området gör att människorna tvingas allt längre ner i misär. Israels krigsförklaring mot Gaza har hittills dödat 113 människor i direkta strider, flera av dem var barn. Antalet som dött som en konsekvens av fattigdomen som isoleringen lämnat efter är än fler. Kanske det kan te sig som siffror vi inte kan påverka, något som redan hänt och därmed bör ses som förgånget. Men det relevanta är inte hur många som redan har dött, det relevanta är hur många vi kommer att låta dö innan vi reagerar.

Vad Israel gör emot Gaza är inte bara omänskligt, det är även ett brott emot internationell lag. Det hela handlar om en kollektiv bestraffning vilket går stick i stäv med internationell rätt.

Israel försvarar sig med att det handlar om att bekämpa terrorism, men metoden med att rikta vapen emot ett helt folk är lika välbeprövad som verkningslös. Vad som egentligen händer är att man genom våldet skapar en desperation hos människor som föder morgondagens terrorister.

Ockupationen av Palestina och den allt mer brutala isoleringen av Gaza pågår inte i ett politiskt vakuum. Det som pågår just för att vi tillåter det. Den dag omvärlden säger ifrån, sätter sig till motvärns och tar ställning för de förtryckas rätt till frihet, den dagen kan en förändring bli verklighet. Frågan är inte om vi kan gör något, utan om det politiska modet finns?

onsdag 6 februari 2008

PGS bryter tystnaden

Palestinagrupperna gör ett bra uttalande om isoleringen av Gaza. Läs här.

När orden tar slut…

Johan Hassen Khemiri talar om hans rädsla för att orden en dag ska ta slut. Jag har levt i den dagen allt för länge nu.

tisdag 5 februari 2008

Klassamhället finns vist kvar. Idag likväl som 1917.

Läste ut Åsa Linderborgs ”mig äger igen” i helgen. Känns patetiskt att likt alla andra vänstersnubbar som läst denna bok börja tjata om en återupplivad arbetarkultur och predika om att Harry Martinsson och Vilhelm Moberg skulle bli tårögda av detta verk. Ändå är det vad jag vill säga. För ”mig äger ingen” är bra. Riktigt bra.

De insiktsfulla skildringarna av uppväxtåren på 70-talet handlar för visso bara om en enskild människas väg mot vuxenvärlden, men genom hennes resa syns ett samhälle som vissa påstår inte längre finns. Eller som Linderborg själv skriver:

”Hur kommer det sig att Sverige å ena sidan har världen starkaste arbetarrörelse, å andra sidan hyser en föreställning om att landet saknar arbetarklass?
Pappa tittade på mig.
- Vad säger du? Finns det inga arbetare?
(…)
- Det känner du väl igen? Överallt kan man ju läsa att arbetarklassen dött ut, att vi inte längre lever i ett industrisamhälle och att… ja men det har du väl hört?
- Nej så fan heller, att ja har! Av allt dumprat man tvingast lyssa till var väl det här det dummaste.
Han reste sig upp så hastikgt så att stolen ramlade umkull och sa att ha var glad att han inte läste Dagens nyheter – han saknade helt enkelt lust att läsa sin dödsannons varje morgon på ledarplats.”


Klassamhället upphörde inte bara för att vi sluta att prata om det. Det är ”mig äger ingen” ett lysande bevis på.

måndag 4 februari 2008

Rödluvan snackar med…


Till nästa nummer av Sveriges coolaste tidning har jag gjort en intervju med Camilla Persson från Borås s-stundenter. Läs nedan:




Namn: Camilla Persson

Klubb: Borås S-studenter

Varför har du valt att aktivera dig inom S-studenter?
Allt är Anders Österbergs fel! Han grepp tag i mig på mitt första arbetarkommunsmöte i Borås och fick snabbt med mig i S-stunders verksamhet. Innan dess hade jag redan varit med i partiet ett tag. Har väl alltid känn att sossarna var rätt. Jag kommer från en arbetarfamilj så jag har fått mycket med modersmjölken så att säga.

Har du någon fråga som du brinner extra mycket för?
Allämna och gratis graffitiväggar är det fösta jag kommer att tänka på. En fråga som jag alltid får försvara mig på inför familj och partikamrater.

Varför just denna fråga då?
Det handlar om rätten att uttrycka sig. Det är inte klotter, det är konst! Graffiti finns faktiskt i det ”finna” konstgallerierna, men ses fortfarande som klotter av många vilket är väldigt synd. Väldigt många av dem som målar graffiti är från utsatta grupper vilket politiken måste börja satsa på.

Utövar du själv graffiti eller är du bara en glad åskådare?
Nej, jag slåss för andras rätt att uttrycka sig. Skulle ju gärna kunna måla själv, men tyvärr. Fast att ta del av andras verk gör jag gärna. Bland annat såg jag ett program på TV i somras från Roskilde festivalen där dem hade en gratis graffitivägg som var jättehäftig.

Det finns de som säger att man inte ska stödja graffiti därför att det gynnar en kultur som förstör vår gatumiljö. Vad säger du till dem?
Skitsnack! Behöver folk parkeringshus så bygger vi parkeringshus. Samma sak borde gälla med konstutrymmen. Politiken måste möta behoven. Svårare än så är det inte.

Vad tror du kan göras då? Hur lägger man upp det här rent praktiskt?
Ett konkret exempel är när man ska bygga en skateboardhall i Borås. Då hade man lätt kunnat kasta in en graffitivägg. Det här är faktiskt både enkelt och billigt att fixa. Sen är det givetvis viktigt att man ser till att alla som vill får delta i målandet och att man inte sätter upp några ekonomiska hinder.

Har SSU en roll att spela här? Kan vi påverka i denna fråga på något sätt?
Att informera bort fördomar är grundläggande. Många har en massa tankar om att detta kommer öka kriminaliteten, men ärligt talat; vem blir egentligen rädd för en sprejflaska?

Ser du detta som en blockfråga eller tror du att borgarna kan ge något gensvar i denna fråga?
Som vanligt är borgarna mycket segare än vi, men jag vet att det finns ett fåtal vi kan få med. Och får vi över dem är det ju perfekt! Samarbete skulle kunna underlätta för att genomföra detta så snabbt som möjligt. Däremot är det ju mest arbetarklass-kids som sysslar med graffiti och vad moderaterna tycker om dem vet vi ju…


När tror du detta kan bli verklighet då?
Inom en mandatperiod i alla fall. Är som sagt en mycket enkel sak att genomföra bara man bestämmer sig för det.

Sist men inte minst; vilken är den bästa julklapp du någonsin fått?
En iglo som min pappa byggde åt mig när jag var liten. Den stod kvar när alla annan snö försvunnit för att han packa den så hårt. Riktigt fin faktisk, med riktiga fönster och allt.

söndag 3 februari 2008

Klasskamp och kärlek...

...så kan helgen sammanfattas. Berättar mer någon annan gång. Det enda man kan klaga på är varför helgen alltid måste gå så fort. Imorgon börjar kneget igen. Suck.

Det bränner till!

I en debatt om kylan i samhället kan det allt bränna till rejält! Beviset syntes för några dagar sedan på Borås Tidnings debattsida. Läs här.

Den här gången är det dock inte mig ny ska skicka era beundrarbrev och parfymerade kärleksdikter, utan till Daliz, Elisabeth och Malin. De är genierna bakom artikeln.