tisdag 25 november 2008

Berättelsens sista rader

Alla berättelser har en början och ett slut. Vi har kommit till den sista delen av den meningen nu. Jag kastar in handduken och vänder ryggen åt dem som skriker på mer. Det är dags att vandra vidare nu. Jag lämnar nu bloggvärlden bakom mig och det gör jag med glädje.

Under snart två år har jag försökt använda detta forum som ett verktyg för att vrida samhällsdebatten vänster ut. Den ambitionen har jag fortfarande, man jag är nu övertygad om att en blogg inte är det verktyg som jag en gång trodde. I alla fall inte denna blogg. Ärligt talat, den som påstår att man kan förändra världen med en blogg måste ha en allvarlig brist i sin intellektuella kapacitet. Genom några få minuter rundvandring mellan olika bloggar är det ett tema som tycks lysa igenom starkare än allt annat. ”Hej-titta-på-mig-jag-kan-inte-stava-och-har-inget-vettigt-att-säga-men-visst-har-jag-en-fin-bild-där-uppe-till-höger?”. Där der en gång satt en partisymbol har det nu klämts in en smilande porträttbild istället. Den tid som en gång ägnades åt flygbladsutdelning ägnas nu åt bloggande. De människor som en gång organiserade har nu snällt accepterar högers bry-dig-mer-om-dig-själv och gett upp tron på organisering. Bloggandet är ett tecken i tiden, det handlar om att flytta fokus från politiskrörelse enskild skribent. Jag vill inte längre vara en del av den utvecklingen.

Visst skulle bloggar kunna fungera som bra diskussionsforum där åsikter utbyttes och testades mot varandra. Problemet är bara att det inte är så. Jag gjorde en snabbkoll på det ett par bloggar av liknande karaktär som denna. Oavsett inläggens kvalitet, längd eller innehåll så är det mer regel än undantag att det står ”0 kommentarer” underst på sidan. De rykande heta diskussionerna uteblir alltså. Kvar finns en smilande porträttbild och ett inlägg ingen tycks läsa.

Undantag finns givetvis. Ung västers styrelses gemensamma blogg är min favorit. Lakejerna är ett annat exempel. På god väg är även Södras egen blogg Rödluvan. Genom att vara en kollektiv blogg flyttas fokus från person till sak. Ytterligare en fördel är att den bloggtorka som lätt uppstår vid tentor, stressiga arbetsscheman eller dalgångar i engagemanget automatiskt blir mer ovanlig här. Tyvärr är dessa bloggar i kraftig minoritet idag.

Det är dags att gå nu. Två år har passerat. Mängder av timmar har förspillts på denna blogg. Inläggen kommit och gått. Nu är det slutligen dags för hela bloggen att göra det samma. Jag kommer framöver ägna min tid åt att försöka återuppliva den folkrörelse som tycks ha somnat in genom 68:ans medvetna nertystningskampanj. Kanske jag fortsätter och använda de mer lovande forumen som Västsahara nätverket och Rödluvans blogg utgör. Kanske jag en vacker dag är tillbaka med en ny blogg. Vi får se. Nu är det hur som helst andra bud som gäller. Nu hör jag gatornas röst kalla på mig. Det är dags att gå. Men håll ögonen öppna, ni kommer få se mig igen.

När helst folk går ut i strejk för drägligare livsvillkor. Se dem i ögonen, ni kommer se mig.
När helst demonstranterna börjar samlas utanför regeringskansliet. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
När helst en tom bostad ockuperas av dem som om en bättre framtid drömmer. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
Det här är bara början!

Inga kommentarer: