tisdag 25 november 2008

Berättelsens sista rader

Alla berättelser har en början och ett slut. Vi har kommit till den sista delen av den meningen nu. Jag kastar in handduken och vänder ryggen åt dem som skriker på mer. Det är dags att vandra vidare nu. Jag lämnar nu bloggvärlden bakom mig och det gör jag med glädje.

Under snart två år har jag försökt använda detta forum som ett verktyg för att vrida samhällsdebatten vänster ut. Den ambitionen har jag fortfarande, man jag är nu övertygad om att en blogg inte är det verktyg som jag en gång trodde. I alla fall inte denna blogg. Ärligt talat, den som påstår att man kan förändra världen med en blogg måste ha en allvarlig brist i sin intellektuella kapacitet. Genom några få minuter rundvandring mellan olika bloggar är det ett tema som tycks lysa igenom starkare än allt annat. ”Hej-titta-på-mig-jag-kan-inte-stava-och-har-inget-vettigt-att-säga-men-visst-har-jag-en-fin-bild-där-uppe-till-höger?”. Där der en gång satt en partisymbol har det nu klämts in en smilande porträttbild istället. Den tid som en gång ägnades åt flygbladsutdelning ägnas nu åt bloggande. De människor som en gång organiserade har nu snällt accepterar högers bry-dig-mer-om-dig-själv och gett upp tron på organisering. Bloggandet är ett tecken i tiden, det handlar om att flytta fokus från politiskrörelse enskild skribent. Jag vill inte längre vara en del av den utvecklingen.

Visst skulle bloggar kunna fungera som bra diskussionsforum där åsikter utbyttes och testades mot varandra. Problemet är bara att det inte är så. Jag gjorde en snabbkoll på det ett par bloggar av liknande karaktär som denna. Oavsett inläggens kvalitet, längd eller innehåll så är det mer regel än undantag att det står ”0 kommentarer” underst på sidan. De rykande heta diskussionerna uteblir alltså. Kvar finns en smilande porträttbild och ett inlägg ingen tycks läsa.

Undantag finns givetvis. Ung västers styrelses gemensamma blogg är min favorit. Lakejerna är ett annat exempel. På god väg är även Södras egen blogg Rödluvan. Genom att vara en kollektiv blogg flyttas fokus från person till sak. Ytterligare en fördel är att den bloggtorka som lätt uppstår vid tentor, stressiga arbetsscheman eller dalgångar i engagemanget automatiskt blir mer ovanlig här. Tyvärr är dessa bloggar i kraftig minoritet idag.

Det är dags att gå nu. Två år har passerat. Mängder av timmar har förspillts på denna blogg. Inläggen kommit och gått. Nu är det slutligen dags för hela bloggen att göra det samma. Jag kommer framöver ägna min tid åt att försöka återuppliva den folkrörelse som tycks ha somnat in genom 68:ans medvetna nertystningskampanj. Kanske jag fortsätter och använda de mer lovande forumen som Västsahara nätverket och Rödluvans blogg utgör. Kanske jag en vacker dag är tillbaka med en ny blogg. Vi får se. Nu är det hur som helst andra bud som gäller. Nu hör jag gatornas röst kalla på mig. Det är dags att gå. Men håll ögonen öppna, ni kommer få se mig igen.

När helst folk går ut i strejk för drägligare livsvillkor. Se dem i ögonen, ni kommer se mig.
När helst demonstranterna börjar samlas utanför regeringskansliet. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
När helst en tom bostad ockuperas av dem som om en bättre framtid drömmer. Se dem i ögonen ni kommer se mig.
Det här är bara början!

tisdag 11 november 2008

Inga fler Berlinmurar!

Nu i november 2008 är det exakt 19 år sedan Berlinmuren föll. De flesta av oss såg detta som ett stort framsteg. Därför är det nu med sorg i blicken vi beskådar hur det byggs nya murar runt om i världen. I Palestina pågår Israels bygge av ”separationsbarriären”. På vissa ställe, oftast inne i de större städerna består barriären av en 9 meter hög betongvägg (jämförelsevis kan påpekas att Berlinmuren var cirka 3 meter hög). På andra ställen består barriären av en zon av taggtråd, övervakningstorn och patrullerande militärer. Muren blir i Palestiniers ögon en symbol för Israelisk överhöghet och sätter käppar i hjulen för alla fredsförsök.

Separationsbarriären byggs till 80 % inne på palestinsk mark och separerar därmed familjer ifrån varandra, omöjliggör för arbetare att ta sig till sina arbeten och krossar därmed livshoppet hos miljontals människor. Israel försvara sig med att det handlar om landets säkerhet, men om det handlar om säkerhet; varför bygger man då inte muren längs den internationellt erkända gränsen? Varför väljer man att bygga den så att tusentals Palestinier hamnar på den israeliska sidan? Det är helt uppenbart att det inte handlar om trygghet. Det handlar om att krossa drömmen om ett självständigt Palestina och därigenom befästa ockupationen.

Byggandet av muren har fördömts av Internationella domstolen i Haag och FN:s generalförsamling, ändå fortsätter det ostört. Att ett land fotfarande, år 2008, kan tillåtas nonchalera allt vad folkrätt heter och sätta miljontals människors liv på spel är inget annat än en skam för mänskligheten. Det var 19år sedan Berlinmuren föll, tyvärr har historien en bisarr förmåga att återupprepa sig om människor inte protesterar. Det är hög tid att förpassa byggandet av separationsmurar till historien!

Mikael M Karlsson
Medlem i SSU Borås

onsdag 29 oktober 2008

Bara en vecka kvar. Tack och lov!

Nu är det mindre än en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet. Jag ser ljus i tunneln! Hade det inte varit för att valet var så oerhört viktigt hade jag lagt ner det för länge sedan. Utrikespolitik är allt som oftast roligt att följa, men inte när det kommer till amerikanska presidentval. Mer innehållslöst trams för man leta efter.

tisdag 21 oktober 2008

M(m)mm, va härligt med lite profit från ockuperad mark!

Okej, en ledamot i moderaternas partistyrelse sitter med i styrelsen för ett bolag som under flera års tid har haft verksamhet på ockuperad Palestinsk mark, i strikt strid med folkrätten. När det blir en mediakarusell kring det hela går det ut och tar allt tillbaka, därmed finns det ingen anledning till kritik hävdar Statsministern. Men ansvarstagande för sin affärsverksamhet bör väl gälla även innan media tar upp det hela? Eller är det till och med så att den borgerliga regeringen anser det vara okej att bryta mot folkrätten om det finns ett vinstintresse? Var är statsministerns fördömanden?

Läs mer här. Och här.

onsdag 15 oktober 2008

Min fritid i Sverige, 15 års fängelse för Västsaharier

Som nyinflyttad i en större stad längst Sveriges västkust händer det med jämna mellanrum att jag deltar i olika demonstrationer i området. Främst givetvis för att det är ett sätt att ta ställning och åtminstone försöka göra skillnad. I bakgrunden finns även mer dolda syften. Vänkretsen här är avsevärt mindre än hemmavid och politiska sammankomster brukar locka människor jag har lätt för att kommunicera med. Dessutom är dessa möten bra källor för att läsa av politiska strömningar bland politiskt aktiva utan att behöva betala en endast krona för någon dyr facktidning eller dyl. Demonstrationer är kort sagt den ultimata aktiviteten för att en nyinflyttad.

Denna sysselsättning är dock inte lika harmonisk överallt. Idag kom jag över detta korta nyhetsreferat. Åtta Västsaharier i södra Marocko har dömts till 1-15 års fängelse för att ha deltagit i fredsliga demonstrationer. Som om inte det räckte uppges de ha blivit torterade. Vad som är ett simpelt fritidsintresse för mig ger 15 års fängelse och tortyr för Västsaharier i Marocko. En demostation kan här få en framsida i lokalpressen, 15 års fängelse och tortyr når inte ens fram till Svenska medier.

Snälla hjälp mig! Jag förstår inte. Hur kan en hel värld vara tyst och låta övergreppen fortgå?
Jag ber dig, svara mig. Jag förstår verkligen inte.

lördag 11 oktober 2008

Nytt Murbruk till kunskapens hus

I en punkig gör-det-själv-anda kämpar Murbruk förlag på med att sin ambition att ge ut böcker som kanske aldrig hade kommit allmänheten till känna annars. Deras senaste nya böcker går att läsa om här.

För den som tröttnat på alla "hej-titta-på-mig-bloggar"

Blogghysterin håller vårt land i ett järngrepp. Detta fenomen har alltid fascinerat, men framförallt skrämt mig. Den som tror att man kan förändra världen genom en blogg måste vara dum i huvudet! Visst kan det vara lite roligt att diskutera med andra på ett Internetforum som detta, men något praktiskt förändring innebär det knappast. Det görs istället genom klassiskt folkrörelsearbete.
Blogghysterin är för mig det postmodernistiska samhällets individualism, draget in absurdum.

Diskussionsforumen är dock alltid bra att ha. För att undvika den egocentrering som en personlig blogg (likt den ni läser nu) lätt leder till rekommenderas bloggar där flera människor skriver tillsammans. En sådan är Rödluvans nya blogg. Den är helt klart läsvärd!

måndag 6 oktober 2008

Prote(s)trörelsen går mot nya höjder!


















Idag var den 4:e måndagen i följd som vi var på Stora Torget i Borås mellan 12.15 och 13.00.

Vi kommer att vara där varje måndag till valet i september 2010.

Idag var vårt krav: " Sluta jaga sjuka människor"

Nästa måndag protesterar vi mot pensionärsskatten.

söndag 5 oktober 2008

Så var det dags igen!

Ännu ett mästerligt nummer av alla rättrognas självklarara nyhetsbyrå, Rödluvan, finns nu massorna till handa. Se här.

tisdag 30 september 2008

Bättre sent än aldrig!


Israels avgående ledare, Olmert, sa i dagarna att Israel är tvungna att ge upp stora delar av Västbanken om det ska kunna bli fred. Tack, det var på tiden!
Hans efterträdare Tizip Livni har gjort liknande uttalanden. Det är bra, jättebra! Flera orosmoment kvarstår dock:


1. Kommer Livin att lyckas klammar sig kvar vid makten? Så fort hon gör det tar hon över efter Olmert. Detta kräver dock att hon kan finna ett hållbart samarbete med andra partier. Misslyckas hon blir det nyval och opinionsundersökningar i Israel visar att det inte fullt lika progressiva Likuds inflyttande kommer öka vid ett nyval.

2. Kommer Livin, om hon får ihop sin regering, lyckas hålla fast vid hennes linje eller tvingas hon släppa efter för reaktionära krafter? De ligger på lur, de där som inte vill ge efter det som krävs för en tvåstatslösning. De som vägrar inse att rättvisa kräver att de som profeterat sig på ojämligheten får stå tillbaka. Deras makt är dessvärre mycket stor.

3. Är Livins linje tillräklig? Kanske det största frågetecknet just nu. Historien visar att tama försök till fred ofta resulterar i just ingenting då de inte inger tillräckligt med hopp hos de missgynnade. En vänlighetsgest är inte vad det Palestinska folket behöver, det är den frihet vi andra tar för självklart dem vi åt.

Trots allt, Olmerts och Livins utspel är positiva, de visar att drömmen om fred även kan leva hos det politiska etablissemanget i Israel. Låt oss hoppas att det inte bara blir en dröm den här gången.

Allting har ett slut

Jag brukar ha någon märklig instruktivt misstänksamhet mot gubbar i kostym som sitter en så där 20år på sina förtroendeuppdrag. Jag menar, det känns liksom som vi sätt det här några gånger förut…

Göran Johansson kan tänkas utgöra undantaget. Må vara att hans politiska uppfattning står miltals ifrån mig, asylpolitiken kanske det tydligaste exemplet. Hur som haver har han en sällan skådad förmåga att undvika att sjunka in i den gråmassan av byråkrater som ockuperar det socialdemokratiska partiet just nu. Därför kommer jag att sakna honom när han nu verkar tänka på refrängen, se här.

fredag 26 september 2008

Att se fram emot

Fick ett överrumplande samtal från Liberala ungdomsförbundet i Borås igår. Föreslog nått om en debatt om mellanöstern på deras medlemsmöte i oktober. Spännande! Bra att ha något att se fram emot nu när höstmörkret kommer allt närmare.

Har förövrigt blivit uppköpt av pressbyrån och förlorat mig helt åt årets kioskvältare av Khaled Hosseini. Efter succén med Flyga drake toppar nu Tusen strålande solar så gott som varenda boklista i västvärlden. Dramatiken är förvisso tätare i Flyga drake. Gråten, hatet och glädje över att livet trots allt för ganska vackert avbyter varandra med större elegans i Flyga drake. För den som faktiskt intresserar sig något för landet det de fakto handlar om, Afghanistan, bör Tusen strålande solar ses som något än större. Förmågan att genom skönlitteraturen få dem inte söker sig till världen utanför kvartersbutikens litterära utbud att rikta blickarna mot ett land långt borta kräver talang. Det har Hosseini visat sig besitta.

måndag 22 september 2008

Livni tar över ett sjunkande skepp

Tzipi Livni valdes nyligen till ledare för det ledande Kadima-partiet i Israel. Ulf Bjereld gör en skarp analys, läs här. Tillåt mig citera:

”I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.”

Hur progressiv Livni egentligen är kan vi diskutera i evighet. Allt pekar dock på att hon i alla fall i viss utsträckning är redo att byta spår och följa folkrätten. Om det hon vill räcker tvekar jag på, men det är iaf något. Tyvärr verkar det politiska läget döfött och de starka krafter som verkar emot henne kommer inte ge upp utan strid. Den striden har krossat de mest prisvärda visioner förr. Hur det blir den här gången återstår att se.

torsdag 18 september 2008

Nudlar, Sartre och patriarkatet

Titeln är en sammanfattning av diskussionerna i korridorerna innan universitetets filosofilektioner. Har ni nått förslag på en bättre plats att slösa bort den korta tid som är oss given?!
Nej, trodde väl det!

måndag 15 september 2008

Sveriges första socialistiska ”fri”skola?!

Nedan finns en text som jag skrivit till nästa nummer av Rödluvan. Mycket nöje!

Vi fanns på varenda löpsedel. Varenda nyhetsuppläsning tog upp vårt utspel. Bloggar och debattform på internet svämmade över av inlägg från upprörda eller jublande människor som hört tals om nyheten. På ett och samma dygn hade vi över 650 pressklipp. Normalt brukar vara ungefär en fjärdedel av den siffran. Per år. Smålandsposten kallade det ”årets pr-trick”, dalademokraten hyllade oss som hjältar och till och med på etablissemangets klotterplank, dagens nyheters debattsida, lyckades vi få en notis. Vad hade vi gjort för att lyckas få all denna uppmärksamhet?

Den 17 juli 2008 lämnade SSU Södra Älvborg in en ansökan om att få bilda Sveriges första socialistiska friskola. Sverige har idag ett av världens mest liberala och generösa friskolesystem. De mest tvivelaktiga organisationer, allt från religiösa sekter till multinationella företag, har idag sina egna skolor i Sverige. Sedan mitten av 90-talet har två parallella friskolesystem vuxit fram, ett kommunalt och ett fristående. Kommunerna i landet är förpliktade till att garantera alla elever en skolgång, det gör att kommunerna både måste ge pengar till friskolorna och hålla resurser i beredskap om i fall att friskoleledningen skulle få för sig att lägga ner verksamheten. Om du någon gång undrat varför skolledningen jämt säger att dem inte har några pengar så har du en del av svaret här. Samtidigt är många av dagens friskolor vinstdrivande företag där aktieägarna vill ha profit. Därav går mycket pengar till att smörja kråsset på en samling kapitalister istället för att ge våra barn utbildning. Surt sa räven.
- Vad vi vill göra med vår ansökan är att vissa hur absurt systemet är. Den gamla gemensamma folkhemsskolan är idag ett minne blott. Det är dags att vända på den utvecklingen, säger Anders Österberg ordf. SSU Södra Älvsborg.

SSU kämpar för en sammanhållen skola. En skola där pengarna som satsas faktiskt går till verksamheten, inte ner i direktörernas fickor. Visst har den kommunala skolan idag flera problem, men dessa problem löses inte av friskolesystemet. Friskolesystemet förvärrar det istället. Med det system vi har idag sätter det käppar i hjulet för oss att börja bygga på en skola där alla får en god grund i livet, där alla får växa som människor och bli fria självständiga individer.

Socialistiska Fria skolan i Borås skulle ha en konfessionell inriktning, dock ej religiös som de flera andra friskolor, utan en ideologisk inriktning. Istället för morgonbön börjar vi varje skodag med att sjunga internationalen, istället för att citera bibeln citerar vi partiprogrammet, istället för att stryka sexualkunskapen från schemat lägger vi extra fokus på historia materialismen under våra historielektioner. Vad som gör det ena värre än det andra är upp till utbildningsmyndigheten att svara på. Vår ansökan har ett dolt syfte, nämligen att ställa borgarna inför ett delemma. Antingen handlar de i linje med sitt tidigare agerade och godkänner allt som kan liknas vid undervisning eller så börjar det ifrågasätta det system som är nyliberalismens älsklingsunge i dagens Sverige.
- Egentigen hoppas vi att SAP lyfter upp frågan och hinner ändra systemet innan vår skola går igenom. För som det är idag kommer vår skola bli beviljad, avslutar Anders Österberg.

FRA – inte bra!

Det udda paret folkpartiet och kommunistiska partiet anordnar i morgon en demonstration mot FRA-lagen tillsammans med en rad andra partier. Samling på Gustav Adolfs torg klockan 18.00 den 16 september alltså.
Kolla in den iögonfallande hemsidan annars. Roligt upplägg, minst sagt.

fredag 12 september 2008

Bilder från ett föredrag hos vpk



Vänsterpartiet i Borås bjöd i Onsdags in mig till att prata om västsahara inför deras partimedlemmar. En tapper skara kom och diskussionen blev mycket trevlig. Hoppas fler partier, organisationer, fackförbund, kyrkor, skolklasser eller syjuntor låter mig komma och prata om Västsahara framtå hösten. Det vore oerhört trevligt!



Kul var också att jag fick mat av (v) så min fattiga studentmage kan stilla sina begär ytterligare några dagar=)

torsdag 11 september 2008

Det sju första åren i den nya tiden

Alla som var gamla nog att förstå någonting av sin omvärld mins den 11 september 2001. Eller i alla fall borde göra. Jag hade två månader innan tagit steget in i tonåren och skulle säga något till pappa och mamma som satt framför TV:en i vardagsrummet, men blev snabbt avbyten av pappa, ”Tyst! Vi vill se detta inslag”. Nog för att min far hade som vana att bli irriterad när någon störde honom vid under nyheterna, men ändå var det något särskilt den här gången. Det var nått i hans röst. Något som sa mig att något hade hänt. Jag lydde hans råd, höll tyst och satte mig ner jämte dem i soffan. Sen tittade jag på bilderna som spreds över världen den dagen. Bilderna på människor som hoppade ut från fönstren i vetskapen om att de skulle dö, bara för att slippa den än plågsammare död som eldslågorna hade att erbjuda. Bilderna på förtvivlade anhöriga som skrek ut sin sorg. Bilderna på en värld som just hade gått in i en ny tidsera. Jag förstod det inte då, min 13åriga hjärna var sysselsatt av mer primitiva ämnen, men likväl hade det hänt. Den värld som jag lärt känna i mitt första liv fanns inte mer. Likt freden 1945 eller murens fall 1991, allt hade förändrats.

Sju år senare är det lättare att överblicka konsekvenserna av attacken mot World Trade Center. Först och främst var det givetvis en ofattbar katastrof med 3000 dödsoffer, men framförallt försatte händelsen en hel värld i chock och rädsla. På vågen av den rädslan kunde krigets mot terrorismen inledas. Afghanistan blev det första offret, Irak följde strax efter. Tusentals och åter tusentals människor har fått betala i blod för konsekvenserna efter 11 september. Likt den västa tsunami väller vågen fortfarande över oss. Vår frihet och mänskliga rättigheter suddas ut för att ersättas av inget annat än ännu mer rädsla. Rädsla för att kanske den där skäggige mannen i trappuppgången bredvid har en bomb under jackan. Hade någon haft de tankarna för 10 år sedan hade han klassas som psykiskt instabil, idag är det vardagsmat. Rädslan kan utnyttjas för att i grunden förändra samhället, FRA är det senaste exemplet på detta. Världen är minst sagt en annan plats att leva på.
Vad som inte får glömmas i sammanhanget är att samhällsutvecklingen inte skett av en slump. Det är inte en samling tillfälligheter som lett hos hit. Utveckling är tvärtom i alldra högsta grad planerad av krafter som tjänat på utvecklingen, en liten elit som kunnat profetera sig på att se våra rättigheter glida ifrån oss. Du och jag har gjorts till passiva bisittare. 11 september lyckades förändra vårt medvetande så till den milda grad att vi inte längre hade kontrollen över våra egna liv. Hånleende stod de på betryggande avstånd och såg på, de där som fick dollartecken framför ögonen när paniken växte i bröstet på oss andra.

Sju har gott. Sju nya år har skrivits in i historien. Någonstans i detta virrvarr av elände och rädsla har du och jag ett val att göra. Kommer vi passivt sitta vid sidan och se sju nya år passera eller är det dags vända på utvecklingen? Jag beklagar om det här gör ont, men du måste faktiskt välja. Du är redan inne i smeten, att välja att passa är det samma som att säga ja till sju nya år. Likgiltigheten är också ett val.

Den 11 september kommer lära skolbarnen i framtiden hur en hel värld lät sig luras in i en ny tid där priset blev blod om du bodde i Irak eller förlorade friheter om du bodde Sverige. Om den tiden varade i 7, 14 eller 50 år är upp till oss att bestämma.

onsdag 10 september 2008

Öppet hus hos broder 4 %

Jag pratar om Västsahara i Vänsterpartietslokal klockan 18.30 ikväll. Öppet för alla. Det är alltid kul med partiöverskridande verksamhet.

Enade vi segra, södrade vi falla!

måndag 8 september 2008

Hur man INTE vinner ett val

Det verkar vara på modet att leka följ- John just nu. Nej, jag har inte alls någon flashig doktorsavhandling om Sveriges förskolor att presentera här. Däremot en kort reflektion kring det politiska tillståndet i landet.

Följa-John-strategin, att ta efter mottståndarens tes och sen hög och tydligt intyga att det minsann var en själv som var först med att säga detta, verkar gå som ett spöke genom det politiska etablissemanget just nu. Moderaterna satsade allt på ett kort i förra valet. Vi var många som tvivlade, men det gick vägen. Västern stod som frågetecken när Reinfeldts och hans kompanjoner hade torgmöten där de pläderade för en, i praktiken, röd politik. Lögner visst, men det funka ju=)! Väljarna tyckte det lätt gott, en röd politik samtidigt som vi slipper den där jobbiga Person. Valsegern var så gott som redan klar när Person i en debatt duell sa att en sådär 3-4% arbetslöshet får vi minsann tåla var på Reinfeldt snabbt kontrade med att full sysselsättning minsann var målet. Så följa-john-strategin funka allt för moderaterna. Kul för dem, men det betyder inte att det funkar för Socialdemokraterna.

Tyvärr verkar (s) partiledning fått för sig att tror på samma koncept. Skolan ska ha mer betyg, skattenivåerna ska inte återställas, friskolorna accepteras och nu tydligen skulden för sjukskrivningar läggas på det sjukskrivna. Läs här. Okej, jag vet. Det konkreta förslaget i sig är inte så himla speciellt, givetvis har alla ett ansvar att inte utnyttja försäkringar och bidrag i onödan. Det relevanta är vad man lägger fokus på. inget av de exempel jag nämde ovan är fasta attsatser för partiet, men det jag vill visa på är en tendens inom partiet. Det är det som gör mig piss-off!

Okej att moderaterna kör på strategin att vinna val genom att utrota de faktiska skillnaderna mellan rött och blått. Som medlem i SAP levde jag en gång i övertygelsen om att vi var av högre moralisk rang. Hade jag fel?!

Det finns en avgörandeskillnad mellan (s) och (m). Det är nämligen den lilla detaljen att en majoritet av folket tycker om vår politik. Ylva Johansson säger vi ”har stor anledning att vara självkritiska”. Det håller jag med om. Jag kommer fortsätta vara kritiskt emot allt du säger. Iaf tills du säger något vettigt.

söndag 7 september 2008

Läsvärt!

Ett Nej är ett Nej. Punkt.

Förkläd elitism i universitetets korridorer

En vecka på Göteborgs universitet avklarad. Överlag bättre än förväntat, men två observationer värda att betänka.

1. Språkbruket. Vad är anledningen till att vokabuläret genomgår en markant förändring så fort den akademiska eliten kliver in över trösken till universitetet?
2. Akademisk kvart. Vi som trodde det var en skröna fick en smäll på fingrarna. Ingenstans i övriga samhället skulle detta accepteras. Varför är det okej just här?

Slutsats: Båda dessa fanomen tjänar bara ett syfte. Att markera sin överläggsenhet i förhållande till övriga samhället. Att visa att här är man minsann av lite finnar art. Elitismen gör mig illamående!
Tur att jag har mitt underbetalda jobb att smita iväg till efter föreläsningarna. Fikarasterna där håller kvar mig i verkligheten.

Känslan av när auktoriteter säger något man pläderat för länge…

Läs här.

måndag 1 september 2008

Vilse i den akademiska världen

3 timmar. Fem minuter stod det på pappret. 3 timmar tog det för mig.
Filosofiska avdelningens huvudkontor skulle ligga 5 minuter från humanisten enligt deras hemsida. 3 timmar tog det innan jag kom fram.
Nej, nej, tror inte att det var något fel på hemsidan eller att jag fått för mig att anta en livsstil i fullkomlig slow-motion. Nej, det är bara det att Göteborg är en enda stor labyrint.
Nå väl, nu börjar allvaret.

onsdag 27 augusti 2008

Gaza inifrån

”Igår var ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Palestina!” Se ett intressant reportage här. Framförallt kul för att ISM aktivisten är fullkomligt underbar att lyssna till. Fullkomligt underbar faktisk.

Häv isoleringen av Gaza!
Det vore ett oerhört framsteg för mänskligheten.

tisdag 26 augusti 2008

Independence Day

There's a darkness in this town that's got us too
But they can't touch me now
And you can't touch me now
They ain't gonna do to me
What I watched them do to you
(…)
Well Papa go to bed now it's getting late
Nothing we can say can change anything now

Bruce Springsteen


Jag reser i gryningen. Innan solen gått upp då ni förhoppningsviss fortfarande sover. Det borde inte spel någon roll. För inget ni kan göra hjälper mer. Tiden har nått sin ändhållplats, säger du. För mig har tåget bara slagit in på ett annat spår.

Jag beklagar all smärta jag åstadkom. Det var aldrig någons mening att vi skulle komma hit, men nu är det för sent. Jag borde gjort detta redan för ett år sedan. Nu finns bara en väg ut, flyktvägen. Ingen ni kan säga kommer att hjälpa nu. Jag lämnar trygghetens tristess och medelklassens livlöshet för att kunna känna frihetens ångest överfalla mig varje morgon.
Frihet kostar allt vi har.
Våra vägar skiljs här.

lördag 23 augusti 2008

Bilder från Västsahara!

En kamrat från norrskenetsland har gjort ett bildspel från vår resa i Västsahara. Se den här.

Så många minnen som kommer fram. Jag blir nästan tårögd.

fredag 15 augusti 2008

Jippi!

SSU Förbundet är allt rätt bra att ha ibland ändå. Läs här.

torsdag 14 augusti 2008

En politik utan politik

Med nästintill identiska program bland de stora kandidaterna och en politik som handlar mer om retorik än innehåll kan det gå såhär. Debatten blir minst sagt fattig och demokrati bara en formel som möjliggör för ett fåtals personliga karriär. USA är visserligen ett extremfall, men utvecklingen känns igen från Sverige. Partierna tränger ihop sig i mitten och väljarna blir förvirrade soffliggare eller röstar i protest på främlingsfientliga. Inga reella politiska alternativ erbjuds.
Kanske är det hög tid att vända på den utvecklingen snart?

tisdag 12 augusti 2008

Ingen fred utan delat Jerusalem!

Palestinierna kan få 93 procent av Västbanken enligt ett förslag från Israels premiärminister Ehud Olmert. Men avtalet nämner inte Jerusalem, och därför förkastar palestiniernas talesman förslaget. Läs här.

Kommentar: Israel och USA har kommit med liknade förslag många gånger tidigare, men det når alla bara halvvägs och förblir då inte mer än slag i luften. För att ett förtryck ska upphöra innebär det att de priviligerade måste stå tillbaka. Svårare än så är det inte.

Stinkbomber till försvar för ockupationen

För att skingra demonstranter på den ockuperade Västbanken har israeliska armén börjat använda stinkbomber. Tidigare har gränsvakterna använt skarp ammunition eller gummikulor och den 29 juli sköt israelerna ihjäl ett barn i Nilin. Läs här.

Kommentar: Mindre blod att vänta alltså. Som fredsvän ler jag inombords. En riks finns dock att detta för medias intresse för demonstrationerna att svalna. Jakten på katastrofrubriker är mer attraktivt än granskande journalistik som visar på samhällsstrukturer för dem som vill sälja lösnummer. Bevakningen av Västsahara sedan 1991 visar tydligt på detta. Ge oss våld, annars tiger vi om er situation, fräser västerlänsdpress mot en allt desperatare befolkning.

Misstolka mig inte nu. Jag tycker givetvis det är positivt att Israel övergår från skrapladdad ammunition till mer ”humana” vapen. Jag hoppas bara att detta inte blir en täckmantel för fortsatt ockupation utan att frågan kan lyftas upp och att omvärlden för upp ögonen för situation.

Seger för Morales

Folkomröstningen i Bolivia gav ett tydligt resultat. Morales får sitta kvar som president. Det hela handlade om huruvida presidenten Evo Morales skulle få sitta kvar på sin post till nästa val (då folket åter får bestämma om han ska bli president ytterligare en mandat period eller inte). En enig samling internationella valobservatörer anser valet vara rättvist och schysst. Läs här.

Kommentar: Vänstervågen i Latinamerika är förmodligen det mest hoppingivande som händer i en just nu ganska dyster värld. Bolivia inget undantag. Segern för Morales är givetvis en fantastisk händelse. Väntad, men inte dessto mindre fantastisk.

Samtidigt som jag firar segern i folkomröstningen vill jag passa på att höja ett varningens finger ang utvecklingen i Latinamerika. En stor fara för vänster (givetvis inte av lika akut karraktär som att det finns högergrupperingar runt om hela kontinenten som tenderar att inte respektera demokratin) skulle jag vilja påstå är en auktoritär tradition som i allt för stor utsträckningen även synas inom vänstern. Venezuela är kanske det tydligaste exemplet på detta. I Bolivaia har denna utvecklingen inte tagit lika stor plats, vilket givetvis är glädjande.
Det finns gott om historiska exempel på hur progressiva regeringar utvecklas i odemokratisk riktning trots en demokratisk ambition i början. Den demokratiska väg som påbörjats i Latinamerika måste fortsätta. Det finns inga genvägar till socialism.

Som det politiska läget är just nu är vår främsta uppgift givetvis att försvara socialisters demokratiska landvinningar på andra sidan akanten mot en USA understödd höger med föga respekt för demokrati. Bolivia är ett av dessa länder och resultatet i söndagens folkomröstning kan då inte kallas för något annat än en seger.

torsdag 7 augusti 2008

Direkt från Ni´lin

Flamman publicerar under sommaren brev från ISM aktivister i Palestina. Ämnet för dagen ät naturligtvis dödsskjutningarna på barn som pågått den senaste tiden. Läs här.

onsdag 6 augusti 2008

Blondinbella, bara en av många

Under sommaren har bloggaren Isabella Löwengrip, mer känd genom sitt bloggnamn ”Blondinbella", blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin semester i Italien. Hon är tyvärr bara en bland många. Enligt en rapport från Amnesty International har 47 % av tjejerna i åldrarna 15-17 år utsatts för någon form av sexuella trakasserier. Sifforna är skrämmande, men ändå är det inte siffrorna i sig som skrämmer mig mest. Det är den attityd från allmänheten som möjliggör för övergreppen att fortgå. Direkt efter att Isabell Löwengrip gjort det som väldigt få vågar, nämligen öppet berättat om övergreppen, kryllar det av kommentarer i tidningar, inlägg på bloggar och en å annan insändare som berättar att hon minsann för att skylla sig. ”Tjejer måste faktiskt inse att man inte kan gå klädd hur som helst utan att män tappar kontrollen” säger någon. ”Man ska inte väcka den björn som sover” eller ”den som simmar bland krokodiler får faktiskt inse att det kan vara farligt” säger ytterligare några. Formuleringarna kan skifta, men budskapet är det samma. Tjejer har, mer eller mindre, sig själva att skylla om det klär eller beter sig ”utmanande”.

Rektionerna efter Isabell Löwengrips historia är inte en isolerad företeelse. I våras genomförde Amnesty en enkätundersökning där 20 % av de tillfrågade tyckte att ansvaret för sexuella övergrepp delvis ligger hos kvinnan beroende på hennes utstyrsel eller uppförande. Dessa föreställningar sår en grogrund för att trakasserierna ska kunna fortsätta. De skapar inte minst en känsla av skuld och skam bland den utsatta. Tanken att ”om jag bara…”. Om jag bara hade gått hem tidigare, klätt mig annorlunda, vågat eller klarat att säga nej, eller säga nej högre, mer övertygande. Genom ställningstagandet att kvinnan har sig själv att skylla gör vi en redan svår situation ännu svårare för den utsatta.

I fallet Isabell Löwengrip må det vara en sak att påpeka att hon är en överklasstjej med dålig förankring i verkligheten som tjänat massvis med pengar på att sprida allmänt jobbiga MUF-åsikter från sin blogg. Det är däremot inte av vidare relevans i sammanhanget. Patriarkatet är ett förtryck som skär genom alla samhällsklasser. Det är detta förtrycks struktur där män överordnas kvinnor som legitimerar åsikter som att ”hon får faktiskt skylla sig själv…”. Strukturen syns över allt i vårt samhälle. I lönekuvertet, i skolbänken eller i brottsstatistiken. Män ges systematiskt privilegier på kvinnors bekostnad. När sen det kommer tillfrågan om rätten inte bli ofredad eller utsatt från någon form av tarakasserier är det inte märkligt att det genast hittas på en rad undanskyllningar för övergreppen.

Samhället kommer inte att förändras av sig själv. Det kommer endast att ske den dagen människor tillsammans sätter ner foten och säger ifrån. För det behövs en insikt om hur de orättvisa strukturerna set ut och en övertygelse om att dessa måste brytas. Till det jämlika samhället må vi ha en lång bit kvar att gå, men det är ju bara ännu en anledning att sätta igång desto fortare. En bra start kan vara att lägga skulden för ett övergrepp där den hör hemma.

lördag 2 augusti 2008

"Han är hövdingen för arbetareklassen"

När man jobbar nattskift mitt ute i skogen i Skåne kan det vara bra med lite böcker. Tacka vet jag Zeth Höglunds biografi om Hjalmar Branting! Tillåt mig citera:

"Han är hövdingen för arbetareklassen. Han blev ledaren för hela vårt folk. (...) Hans liv är fängslande som arbetarrörelsens eget stora drama. Det är dåd och dröm, nederlag och segrar, ett liv utan rast och ro. Ständigt framåt! - så löd hans ödes bud. Det gäller mänsklighetens framtid. Ett svärd, en eld, en fana: Hjalmar Branting!"

Varför skriver folk inte så om mig?! Jag blir ju avis...

fredag 1 augusti 2008

Dagens uppmaning!

På det lokala åsiktsplanket här i staden kunde man för några dagar sedan läsa en trevlig debattartikel om jämställdheten inom SAP i Borås. Härmed dirigeras alla att skicka uppmuntrande SMS, beundrarpost eller parfymerade kärleksbrev till författarinnan Isabell Gunnarsson.

För er som önskar förstå varför, läs här.

Bara en av tusen...

Den tioåriga palestinska pojken Ahmed Ussam Yusef Mousa sköts klockan 17 svensk tid till döds av israelisk gränspolis i byn Ni'lin på Västbanken. Pojken sköts i huvudet med skarp ammunition i vad som har liknats vid en avrättning. Läs mer här.

Jag kommer ofrånkomligt att tänka på vad en man sa till mig när jag och några vänner gömde oss undan en skottlossning i Rammalla för dryg ett och ett halv år sedan. ”This is the consequence of the occupation”.

På de ockuperade territorierna skickas 18, 19åriga israeliska pojkar ut som soldater. De är endast barn när det kommer dit. Som bäddat för tragik.

Arbetsläger i Skåne

Detta är ingen ursäkt. Mer en förklaring till varför det blivit lite för få blogginlägg den senaste tiden. En underjordisk gerilla som växte fram ur snapphanerörelsen för 400 år sedan har idag tillfånga tagit mig och placerat mig på ett arbetsläger i Skåne. De säger att de tillfånga tagit framstående män och ska använda dem som utpressning under ett inom snar framtid kommande uppror mot den Svenska ”ockupationen”.

Att dessa bastarder inte förstått att Svea Rikes kontroll över området är gudabenådat bevisar bara deras intellektuella underlägsenhet och stärker mig i övertygelsen om att vår mission i Skåne måste fortsätta. Kan det inte vara nöjda med att vi gav dem Lunds universitet? Med Gud på vår sida kan vi inte annat än segra.

Jag är försatt i arbetet så gott som hela den tiden av dygnet som jag inte sover. Därav är det lite svårt att hinna med bloggande. Skriver detta på en toarulle som jag hoppas kunna smuggla ut genom en av de trogna emot den svenska kronan.
Dessutom har en avgörande del av min knappa tid som kunnat ägnas åt skrivande den senaste tiden gått åt för att föra en livlig diskussion kring Palestina-Israel konflikten. Läs här.

Nu börjar snart ett av mina 17 timmars arbetspass igen. Jag ber en bön i det tysta om att Gud ska ge mig styrka att klara av dagen. Med vetskapen om att jag slåss för mitt fosterland och dess krona är jag aldrig rädd.

tisdag 22 juli 2008

SSU kräver jämställdhet!

SSU södra Älvsborg har granskat jämställdheten i partidistriktet. 3/4 av alla gruppledare har visat sig vara män. Siffrorna är katastrofala för ett parti som utger sig för att vara feministiskt! Vi skickar vår undersökning vidare till Partidistriktet för kommentarer. Så hoppas vi skapa debatt om frågan, för endast genom att synliggöra strukturerna kan vi göra något åt dem. Läs mer här.

måndag 14 juli 2008

Det är israel som ockuperar Palestina Wahllöf, inte tvärtom.

Nedan finns ett sent svar på Björns Wahllöfs artikel i BT, läs här.

Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’tselem har mellan oktober 2000 och mars 2008 har drygt 4600 palestinier dödats av israeliska styrkor medan motsvarande siffra för döda israeler är 480. I denna situation, när det israeliska övervåldet för att försvara den folkrättsvidriga ockupationen blir allt värre, väljer Björn Wahllöf att skriva en debattartikel i BT den 8/7 där han säger att Israels existens är ett mirakel.

Låt mig börja med BW:s påstående om att separationsbarriären som byggs inne på Palestinsk område skulle vara en skyddsmur mot terrorister. Säg mig då BW, varför byggs då inte muren längs gränsen mellan länderna? Varför väljer Israel att låta muren till 80 % gå över palestinskt land? Svaret är givetvis att det inte har någonting med terrorism att göra. Det handlar om att omöjliggöra för Palestinier att kunna leva ett värdigt liv och därmed koppla ett hårdare grepp över det ockuperade territorium.

Därefter leder BW snabbt över sitt fokus till fokus till frågan om de så kallade självmordsbombare. Jag har aldrig försvarat handlingar som bygger på att rikta våld emot civila. Detta är alltid ett folkrättsbrott och måste därmed fördömas. Däremot kan jag förstå de processer som ligger bakom dem. Ockupationen föder en frustration och ett hat som kan leda till oacceptabla handlingar. En människa som handlar utifrån hat handlar sällan rationellt. Så långe ockupationen fortsätter kommer frustrationen bland palestinierna bara att växa och självmordsbombarna bli fler. Det handlar inte om onda människor utan om grundläggande mänskligpsykologi, något som BW inte verkar vara det minst intresserad av att beakta.

I princip alla frågor som BW ställer kan man vända på och fråga varför Israel gör exakt samma, fast i större utsträckning. Den enögdhet BW visar prov på kan knappast bidra till något annat än att situationen blir än mer infekterad.

BW:s kanske största misstag i sin debattartikel är hans försök att framställa Israel som den svagare parten genom att jämföra med alla de arabiska staterna tillsammans. Vad BW då glömmer är att Israel har stöd ifrån världs enda supermakt idag, USA, vilket är en markant starkare part en några fattiga u-länder. Israel är inte den svagare parten i sammanhanget. Det är världens fjärde största militärmakt som står emot ett Palestina som är så gott som sönder bombat. Varför väljer BW att blunda för detta faktum?

Nyckel till fred ligger således, tvärtom emot vad BW påstår, i att omvärlden sätter press på Israel för att upphöra med sin folkrättsvidriga ockupation och drar tillbaka samtliga bosättningar från ockuperad mark. Konflikten handlar i grund och botten inte om att man har svårt att komma överrens, det handlar om makt. Israels vilja att behålla sin maktposition där man kan fortsätta förvägra miljontals palestinier rätten till sitt eget land.

BW är helt öppen med att hans syn på situationen år 2008 grundar sig på en 2000 år gammal skrift. Jag besitter den djupaste respekt för Wahllöfs religion, men att hans religiösa uppfattning får honom att blunda för verkligheten och därigenom rättfärdiga ett av vår tids största övergrepp emot internationell rätt är inget annat än sorligt.

lördag 12 juli 2008

ANC ser likheter mellan apartheiden och Israels ockupation

I dagarna besöker en delegation med medlemmar från fd. befrielserörelsens från apartheiden i Sydafrika, ANC, Hebron. Fd. hälsoministern Nozizwe Madlala-Routledge säger följande:

-Aldrig någon gång har jag i Sydafrika sett en gammal kvinna, som suttit instängd som en fånge i sitt eget hem utan möjlighet att få besök av sina barn eller kunna gå ut på stan.

-Israel är inte Sydafrika. Men det finns likheter mellan vad som hände under apartheidtiden i Sydafrika och vad som händer i Israel idag.

En annan av sydafrikanerna säger,

- Hela vägen på gatan har vi blivit provocerade och verbalt förnedrade av bosättare. Och polisen hindrade inte bosättaren från att göra detta. Ingen tog megafonen ifrån honom. Han tilläts fortsätta. Och militären ingrep inte heller, de bara stod där och glodde.

Dessa ord är från människor som bara vistas korta stunder i Hebron, ockupations värsta utpost. Vad Palestinierna som bor där utsett för dagligen kan du ju försöka föreställa dig…

Källa: SVT

torsdag 10 juli 2008

Mikaelismen breder ut sig!



Idag fick jag med en debattartikel om Västsahara i Göteborgs Posten. Första gången de tog med nått av mig så det är kul (har förvisso aldrig försökt innan...) Läs här.

tisdag 8 juli 2008

”Det betyder ingenting utan mitt folks frihet!”



Stjärnhimlen i Sahara är förmodligen något av det vackraste en människa kan beskåda. Under denna satt jag efter en stekande varm dag i Juni 2008. Min vän från Piteå hade somnat, kvar vara bara jag och en västsaharier i min ålder. Lite travande försökte jag hålla samtalet vid liv. Hans bristande engelska och min totala oförmåga att förstå arabiska gjorde det hela lite svårt, men med sakta men säkert gick det ändå framåt. Han talade om sin familj på andra sidan muren. Om människorna han älskar, men inte sett på flera år. Om tortyr, försvinnanden och trakasserier som var vardag under ockupationen. Om allt som är fel, men också om tron på att en annan situation är möjlig.

Vi satt i de Västsahariska flyktinglägren i Algeriet som är cirka 200 000 människors hem sedan över 30 år tillbaka. När Spanien lämnade Västsahara 1975 tog Marocko över istället. I skräck för sitt grannland i norr flydde tusentals västsaharier till granländerna, främst Algeriet. Efter ett långt och blodigt krig gick parterna med på vapenvila 1991. Landet är idag delat i två delar. 2/3 som kontrolleras av Marocko och 1/3 som är befriat område, däremellan slingrar sig en 200 mil lång mur av minor och soldater. Situationen kan verka hopplös, men människorna i Västsahara har inte gett upp. Om de som har alla förutsättningar emot sig orkar fortsätta borde vi göra det också.

Mot Västsahariernas kamp för frihet står en kraft som är orsaken till det mesta elände på vår jord, ekonomiska vinstintressen. Med ett av världens rikaste fiskevatten och stora fosfat tillgångar är Västsahara av yttersta intresse för Marocko. Troligen finns även möjligheter till att utvinna olja ur området, vilket givetvis spär på det hela än mer.

Redan under Spaniens kolonialtid i området bildades en motståndsrörelse under namnet Front Polisario. Kring denna rörelse råder närmast total enighet bland folket. Här samlas anarkister, socialister, konservativa och kommunister, alla förenade av ett övergripande mål. Västsaharas befrielse.

Polisario har valt en ovanlig väg. Sedan 1991 har de lagt ner vapen och bedriver kampen på fredlig väg. Genom att försöka söka stöd bland omvärlden är förhoppningen att de ska få tyngd när de går till förhandlingsbordet med Marocko. Vi här i väst talar gärna om vikten av att inte använda våld och är snabba på att fördöma dem som gör det. När så ett land i kampen för frihet väljer att lägga ner vapen och gå till förhandlingsbordet borde vi stå vid deras sida som den ivrigaste hejarkalk. Tyvärr gjorde vi tvärtom, när vapen tystnade tystande också vårt engagemang. Dubbelmoralen är slående.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. Södra Älvsborgs socialdemokratiska DÅK 2008 antog en motion där vi krävde det samma. På kongressen 2009 är det upp till bevis. Internationella domstolen i Haag har sagt sitt, Västsahara måste bli en självständigstat. Afrikanska unionen lika så, precis som ett 80-tal andra stater. Inget land i Europa har dock våga gå så långt än. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att bli det första landet i Europa att erkänna Västsahara. Den möjligheten får vi inte missa!

Låt mig återvända till den där kvällen under stjärnhimlen i Saharaöknen. Innan vi skiljs åt säger han några ord som jag länge ska komma ihåg. ”Du kan ge mig alla pengar i hela världen, alla kvinnor som du kan finna och en lysande karriär med berömmelse över alla kontinenter. Det är ändå inte värt någonting utan mitt folks frihet”. Är det verkligen för mycket begärt?

måndag 7 juli 2008

Stoppa storebrorssamhället!

1984 är här! 24 år för sent, men nu i fullskalig upptrappning. För den som vill säga ifrån finns ett lysande tillfälle:

Demonstration mot FRA-lagen.

Onsdagen den 9 juli klockan 18.00
Stora Torget i Borås.
Arr.: SSU, ung vänster m.fl.

Vi ses!

söndag 6 juli 2008

Mofid 4ever!!!!


The Hives, Håkan Hellström och Bruce Springsteen. Släng er i väggen, här kommer Mofid!

Denna lokale rikskändis från flyktinglägren i Algeriet delade idag med sig av sitt blyga leende i Borås Tidning. Se här.

onsdag 2 juli 2008

Fullfölj Afrikas avkolonialisering!

Västsahara är Afrikas sista koloni. I juni månad besökte jag detta av omvärlden bortglömda land. Jag såg misären och förtrycket som följer i ockupationens fotspår. Jag träffade barn som aldrig fått se sitt hemland utan levt hela sina liv i flyktingläger. Jag träffade tonårspojkar som blivit torterade av den marockanska militären. Jag träffade män som inte kunnat stå upp på 20 år efter att de hamnat för nära en mina, men ju mörkare natten bli desto klarare lyser stjärnorna. Folket i Västsahara har, trots att situationen inte förbättras, fortsatt att kämpa för den frihet människor i Sverige tar för givet. Gång på gång slås jag av tanken, hur orkar dem fortsätta?

Det glesbefolkade ökenlandet är sedan 1975 ockuperat av Marocko som valt att bygga en 200 mil lång mur rätt igenom landet. På östra sidan om muren, cirka 1/3 av landet, är befriat område och de andra 2/3 av landet håller Marocko i ett järngrepp.

Människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot västsahariernas mänskliga rättigheter. Godtyckliga tillfångataganden, ”försvinnanden” och tortyr är vardag på de ockuperade områdena. Så sent som i maj i år kastades studenter ut från fjärde våningen efter att de deltagit i en fredlig demonstration för Västsaharas självständighet. En av dem avled, de andra skadades allvarligt. Brotten kan tyckas häpnadsväckande, men är mer regel än undantag i Västsahara.

Internationella domstolen i Haag har fastlagt att Västsahara har folkrätten på sin sida. Ett 80tal stater i världen lika så, men länderna i Europa vägrar. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att vara det första land i Europa som erkänner Västsahara. Denna möjlighet får inte förspillas!

Ansvaret för förtrycket av Västsahara kan inte endast läggas på Marocko. Omvärldens skuld i frågan är stor. Genom tystnad har situationen accepteras och övergreppen kunnat fortgå. Marocko är en stor handlingspart till flera EU-länder, vilket gör att det ekonomiska intresset allt för ofta fått gå före principer om människovärde och rätt till självbestämmande. Girigheten efter naturresurser som fiske, fosfat och förmodligen även olja har fått väga tyngre än humanistiska ideal. Priset har fått betalas av kvinnorna, barnen och männen som väntat 30 år på en utlovad befrielse.

Ockupationen är ingen naturlag. Inga ockupationer, murar eller människorättsövergrepp varar förevigt. Det varar bara så länge omvärlden är tyst! Den dag vi sätter ner foten, vågar säga ifrån och förvandlar vårt passiva godkännande till kritik, den dagen kan vi åstadkomma en förändring. Frågan är inte vad som behöver göras, frågan är om det politiska modet finns.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På 50 och 60-talet avkolonialiserades de flesta afrikanska länder. Västsahara hann aldrig få känna friheten sötma, det är inte en dag för sent att denna självklara rättighet tillskrivs dem.

Hur folket i Västsahara orkar fortsätta kämpa blev under min resa besvarad. De har helt enkelt inget val. Det har däremot vi. Vi kan välja att fortsätta ge vårt tysta medgivande eller så kan vi sätta oss till motvärn. Jag gav människorna jag träffade i Västsahara ett löfte. Ett löfte om att föra deras kamp vidare. Om att aldrig, aldrig ge upp förrän befrielsen är nåd.
Det löftet tänker jag hålla.

Mikael M Karlsson
SSU:s Västsahara nätverk

lördag 28 juni 2008

Några rader om tre händelserika veckor

Tre veckor. 20 dagar mitt liv. 480 timmar. En pusselbit i det lapptäcke som bildar mitt liv. En väv av minnesfragment. ”Historien är folket minne” står det med stora bokstäver utanför krigsmuseumet i flyktinglägren i Västsahara. Jag har dock aldrig gjort anspråk på att min historia bärs upp av folkets kollektiva minne. Istället kan jag rakryggad erkänna de ord som jag strax ska presentera för er inte ens strävar efter någon objektiv sanning. Min sanning är sann därigenom att jag tror på den, vad du väljer att tro på är ditt beslut. Här har ni i alla fall min syn på 20 dagar av mitt liv. 20 dagar nere i Sahara öknen tillsammans med ett folk som aldrig har fått känna på rätten till självbestämmande.

För att ni ska förstå sammanhanget i min reseberättelse kan det vara bra med lite grundläggande kunskaper om ämnet. Västsahara är ett område i nordvästra Afrika. I detta område har ett nomadfolk levt i 100tals år. När det var på modet för Europas makter att ha kolonier över hela världen var det Spanien som lade beslag på Västsahara. När vindarna vände och protesterna växte världen över emot detta orättfärdiga system gav Spanien upp sina anspråk på området 1975, tyvärr ledde detta inte till någon vidare befrielse för västsaharierna utan istället invaderades landet av sin nordliga granne Marocko. Motståndsrörelsen Polisario bedrev länge en väpnad kamp mot ockupationsmakten, men bestämde sig 1991 för att lägga ner vapnen. Sedan dess fortsätter de kampen med fredliga medel. Målet för Polisario har sedan dess varit att få tillstånd den av FN utlovade folkomröstningen om landets framtid. Marocko har sett till att förhala valet gång på gång. Marockos intressen i Västsahara är flera, men främst handlar det om att området besitter stora naturresurser så som fosfat, fisk och troligen även olja. För att behålla kontrollen över område har Marocko byggt en 200 mil lång mur genom landet. Till väster om denna mur finns cirka 2/3 av landet som är ockuperat. Öster om muren är befriat område. Flera människorättsorganisationer, så som Amnesty och Human Rights Watch, rapporterar om systematiska övergrepp mot befolkningen. Ett utav mina starkaste intryck är hur dessa människor orkar fortsätta. Hoppet om ett liv i frihet är det enda som håller dem vid liv.

Villkoren under vår resa var primitiva, men har man i åtanke att det vi fick ta del av är det allra dyraste dessa människor har att livnära sig på så blir det hela enklare gå igenom. Under 30 års tid har tältstäderna förvandlats till små samhällen av lerhus. När kalendern visar sommar befinner sig temperaturen som oftast mellan 40-50 grader mitt på dagen. Det ogästvänliga klimatet gör att växtligheten är ytterst begränsad. På en öppen yta så stor sin dina gon kan tänkas överblicka finner du vanligviss inte fler buskliknande växter än vad du kan räkna på dina fingrar. De du väl ser har dessutom en höjd föga längre en ett par mans ben. Resten som tonar upp sig framför dig är en hård jordmån och flera stora sanddyner som rör sig fram och tillbaka över landskapet av vindens krafter.

Under de tre veckorna vi befann oss i området hann vi med mycket mer än vad jag någonsin kommer att kunna få ner i ett och samma blogginlägg. Det skulle kännas patetiskt att över huvudtaget försöka sammanfatta allt i gjorde i denna text. Istället tänkte jag välja ut tre händelser som jag miss allra starkast.

Det första handlar om när vi besökte ett gemensamt boende för krigsveteraner som skadats under strider. Alla i flyktinglägren är fattiga så självfallet var de materiella omständigheterna för de intagna undermåliga. Ändå fanns det en omsorg som var väl utvecklad utav släktingar och frivilligarbetare som gav de skadade de grundläggande förutsättningarna för ett värdigt liv. Att träffa dessa människor, ta del av deras livsöden och se hur våld kan förstöra en människas liv gav min djupare förståelse för krigets fasor. För en sak är säker, den som säger att krig är något vackert, något grandiost och ståtligt, den är en människa som aldrig upplevt krigets verklighet.

Upplevelse nummer två som jag tänkte dela med mig av är när vi stor och beskådade muren. Den består främst av en 2-5 meter hög sandvall omringad av taggtråd och stora minfält. Längst hela muren finns 15 000 marockanska soldater utplacerade och redo att skjuta så fort någon kommer för nära. Muren byggdes under 80-talet för att krossa Polisario gerillans möjligheter till kommunikation. Metoden var förvisso ganska effektiv, men samtidigt omöjliggjorde för vänner, familjer och älskade att hålla kontakten mellan de som borde i det ockuperade området och i flyktinglägrarna. Samtidigt slingrar muren sig fram som en gigantisk symbol för ockupationen. En 200 mil lång jätteorm som skrattar dem som vågar drömma om frihet rätt i ansiktet.

Det som kommer att stanna kvar längst i mitt minne är dock inte misären, förtrycket eller allt elände. Det är hur människorna, trots allt de tvingas utstå dag efter dag, ändå kan sprida glädje omkring sig. För mig syntes detta starkast de många kvällar som jag spenderade med en gäng musiker som bodde i närheten av oss. Som alla andra i lägena var de aktiv i olika volontärsprojekt för att arbeta för befrielsen under dagarna. Nätterna spenderade de däremot under stjärnhimlen sjungande på några utav de vackraste visor jag hört. Genom att sjunga sina sånger om sitt hemland höll det drömmen vid liv. Drömmen om ett fritt Västsahara.

Åter hemma i Sverige känns det svårt att smälta allt jag varit med om. För mig börjar nu det stora arbetet med att kämpa för Västsaharas befrielse här hemma. Givetvis kommer jag att skriva mycket mer om min resa, följa utvecklingen framöver och kring vad som vi här i Sverige kan göra på denna blogg. Kampen har bara börjat…

fredag 6 juni 2008

Imorgon åker jag!

Förväntan, spänning och framförallt nervositet. Tre ord som beskriver vad jag känner just nu.

Under tre veckor ska jag och åtta SSU:are från hela landet vara i Västsahara för att bla. utbytta erfarenheter med motståndsrörelsensen Polisario. Förlj gärna vår resa på vastsaharanatverket.blogspot.com

Befria västsahara!

tisdag 3 juni 2008

Historien om hur Mikael M Karlsson blev Mikael M Karlsson

I begynnelsen vandrade människan inte på månen, utan han satt still på en stubbe i ett utav Borås grönområden. Hans historia skulle, likt alla historier, formas av en direkt motsättning produktionskrafter emellan. I detta fall i from av ett hungrande hjärta som ville suga musten ur varje andetag och en förnuftig hjärna som sa ”Nej! Nej! NEJ!”. När således motsättningarna mellan dessa krafter lett fram till ett stadium där allt samarbete dem emellan omöjliggjordes kastades systemet över ändan. Hjärtat revolterade och gick som segrare ut ur det stoft av aska och rök som var kvar av det som tidigare utgjort hans jag.

Den lilla finniga 16åriga kropp som utgjorde detta segrande hjärtas boning pressade en septemberdag för fem år sedan en penna mot ett papper för att sätta sin signatur under ett SSU medlemskap. Efter ett år som DS-ledamot, ordförande för den lokala SSU-klubben samt likartad titel i SSU-kommunen var det såldes dags för en debattartikel i Borås tidning. Vad artikel i sig handlade om har författaren till denna text glömt, men det är inte av intresse för denna historia. Vad som däremot är av intresse är det faktum att Borås Tidning publicerade en bild på en annan person med samma namn. Personen ifråga var före detta känd punkprofil i Borås, estradpoet, lärare på Bäckängsgymnasiet, skribent på Borås Tidnings kultursida och allmänt cool. Efter viss förvirring insåg alla inblandade parter vad som hänt och BT fick med svansen mellan bena gå ut med en rättelse dagen efter.

Den före detta känd punkprofilen i Borås, estradpoeten, läraren på Bäckängsgymnasiet, skribenten på Borås Tidning och den allmänt coola såg till att ta tillfället i akt att och skaffa en ny signatur, Mikael R Karlsson. R:et kunde stå för radikal, revolutionär eller Ralph. Det är inte så noga i sammanhanget, det viktiga var att han namn numer inte kunde bli stulet av någon annan.

I ren solidaritet för en före detta känd punkprofil i Borås, estradpoet, lärare på Bäckängsgymnasiet, skribent på Borås Tidning och en allmänt cools rätt till ett eget namn, passade den finniga SSU:are med ett hungrande hjärta på att anta signaturen Mikael M Karlsson. M:et kunde stå för magnifika, muskulösa eller Mery som var hans mammas efternamn.

Historien skulle kunna vara slut här. Ni har nu fått reda på hur Mikael M Karlsson blev Mikael M Karlsson. Historien är dock en ständigt pågående process och som sådan upptäde den på nytt i dagens Borås Tidning när en intervju med Mikael M Karlsson skrevs som Mikael R Karlsson istället. Om detta ska leda till en ny historisk epok, med nya signaturer, återstår att se…

torsdag 29 maj 2008

I brist på egen dator...

Sidewalk Express Göteborg Station, sidewalk Express Borås Central, uddevalla Biblotek, Borås Arbetareskommuns exprition, Angeberg gymnasieskola, pappas arbetsdator har blivit mina säkra tillflyttsorter för bloggande i brist en egen dator. Börjar bli lite av en sport det här med att finna nya platser att skriva på.

onsdag 28 maj 2008

Välkommen till en annan del av Borås!

SR rapporterar om hur hemlösheten i Borås verkar öka. Läs här. Givetvis är detta inget annat än en skam! För 2 år sedan gjorde socialstyrelsen en uppskattning att det fanns 136 hemlösa i Borås, den siffran tros nu ha ökat. Siffran är förvisso helt ointressant, så länge hemlösheten existerar är den för stor.

tisdag 27 maj 2008

Hit ska jag...



Om två veckor åker jag till flyktinglägrerna i Västsahara. Den som följer denna blogg kommer få veta mer om detta längre fram...

söndag 25 maj 2008

Tänk så det kan gå!

Det skulle bli en avslapnad ölkväll, men vi hamnade på en gatufest där drum and bas var mode och hippies mer en något man läser om i sagor. Riktigt lyckat faktiskt.

tisdag 20 maj 2008

Inte en dag försent!

Idagarna förväntas en konferans om klustebomber leda fram till en ordentlige needrustning av dessa vapen. Läs här.

Jag har tidigare skrivit om klusterbomber här och här.

Att världen sätter stopp för ett vapen som i sin blotta natur inte kan skilja på civila och militära mål är givetvis av godo.

söndag 18 maj 2008

Go west!

Som lillebror har jag alltid skyt den gamla frasen ”ibland har lillebror faktiskt rätt”. Det stämmer inte, lillebror har alltid rätt! Om man ser på Sveriges lillebror Norge så går mönstret igen. En av världens mest progressiva regeringar inför i dagarna könsneutrala äktenskap. När ska storebror bli stor nog att inse att du ligger lite efter?

lördag 17 maj 2008

Det handlar inte om höger eller vänster, för alla utom högern!

FN kallar situation på Gaza för den värsta sedan på 40 år. I denna situation borde det inte vara särskilt svårt att ta ställning och kritisera Israel för deras agerade. Tyvärr verkar det vara det idag. För några dagar sedan publicerade en artikel där 31 riksdagsledamöter från samtliga av alliansen partier gick ut och gratulerade Israel på 60- årsdagen i Aftonbladet. Detta är bara ett av flera ageranden på den senaste tiden som visat på en tydlig splittring mellan blocken om denna fråga. Allianens representanter skriver i aftonbladet: ”I dag är Israel en demokratisk, modern och framgångsrik nation i en region som annars överskuggas av diktatur, förtryck och ofrihet.” Kritiken mot Israel är bara snuttifierad och läggs inge särskilt stor vikt vid genom formuleringar som ”Israel har sina brister som alla andra länder.” Alla länder fördriver faktiskt inte miljontals människor i 60 år tid och ockuperar faktiskt inte ett annat folk i 40 år tid. Det är ett någonting som inte förekommer någon annan stans i vår värld idag. Israel är inte en bland alla andra stater, varför högern blundar för detta är en gåta som förtjänar att vi ägnar lite tid åt.

Högern säger att det handlar om att vänstern har en fallenhet för diktaturer och terrorister. Om vi bortser från den 0,5% av den politiska vänstern idag som utgörs av RKU och kommunistiska partiet så är detta givetvis ett falskt påstående. Israel må vara en demokrati till formen. Det är bra, men demokrati är mer än en valdag lite då och då. Det ska inte vara rutin för demokratier att bryta emot de mänskliga rättigheterna. Blandar man in terrorism i det hela så bättrar det inte på oddsen för att det ska finna någon riktighet i högerns påstående. Om man då inte bortser från att statsterrorism de facto är en terrorism.

Svaret får sökas på annat håll. Det finns dem som vänder på resonemanget. Högern har inte fattat det här med folkrätt påstås det. Det är att slå snett. Den liberala ideologin, som alla alliansens partier mer eller mindre lutar sig emot, försvar mänskliga rättigheter och högern har inte haft några starka tendenser (undantag finns som sagt) att sky folkrätten. Vi gör det för enkelt om vi säger att högern har problem med alla människors lika värde, eller rent ut sagt ljuger för att vara helt på det klara.

Ändå kvarstår min tes som obesvarad. Högern försvarar Israel. Jag tror svaret måste sökas i en djup förankrad idétradition inom högern. När USA bombade Vietnams folk på 60-talet syntes det tydligt. Högern har helt enkelt för vanna att ställa sig på den starkare parten sida. Idag ser vi Israel är världens färde största militärmakt, Palestina så gott som sönderbombat. Följer man min tes så blir det en lätt ekvation att räkna ut var högerns sympatier hamnar.

När bomberna faller över barnen i Gaza och familjeförsörjare tvingas sitta i timmar i checkpoints för att ta sig till arbete på västbanken ter sig högerns ställningstaganden som allt mer absurda. Tvärtom borde det för varje humanistisk människa vara logiskt att ta ställning för de utsatta och svaga. För det krävs dock att högern sväljer sin stolthet och ser situationen som den är. Israel förtrycker Palestina. För att få en fred måste förtrycket upphöra. För att det ska bli verklighet måste vi sätta press på Israel. Jag hoppas innerligt att jag snart kommer stå på samma barrikader som högern i denna fråga. För detta handlar inte om höger och vänster. Eller borde inte göra det i alla fall.

onsdag 14 maj 2008

"Palestinerna behöver omvärldens stöd"

Bra artikel här.

Ständig tillväxt!

Södra Älvsborg är ett distrikt i ständig tillväxt! Så även när det gäller bloggvärlden. Läs Carina Brandows blogg här.

Den i inleds med orden:

Det händer mycket i världen.
Jag tänker mycket.
Jag vill dela med mig.
Jag vill debattera.


Burmakännare, ordf. s-studenter borås, internationell ledare Borås arbetarekommun, expert på internationella relationer och hyresvärd. Det vådar gott!

Ps. för er som på titel trodde att detta skulle handla om "stockholmsskolan". Sorry.
<3<3<3<3<3<3<<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

tisdag 6 maj 2008

Medans Federley har en cocktail för etnisk rensning…

...är denna film mycket intressant! Att 700 000 palestinier fördrevs från sina hem vid Nakba (arabiska som betyder ”katastrofen”) är ett faktum som vi inte kan blunda för. De som fortfarande är i livet idag lever i flyktingläger i granländerna, deras ättlingar har lev hela sina liv i lägena. Hur dessa människors framtid blir är direkt avgörande för om vi någonsin ska kunna få fred i regionen.

måndag 5 maj 2008

För den som inte börjar jobba klockan 08.00...

För er lyckostar som inte börjar jobba klockan 08.00 på Lördag rekomenderar jag starkt det här. För min del ser det mörkt ut...

Nakba eller självständighetsdagen?

Intressant debatt i Sveriges Radio.

söndag 4 maj 2008

Det finns alltid en bättre lösningen än att ge upp!

Kanske känns lite sent att skriva detta nu. Första maj tog ju nämligen slut för en så där tre dagar sedan. Anledningen är dock att jag har gått i ide dessa tre dagar. Torsdagens tumult satte sina spår.

Solen sken när vi tåga iväg från stadsparken, men det är bara en parantes i sammanhanget. När sen gud bestämde sig för att ställa sig på kapitalets sida i klasskampen, och släppa lös det värsta regnvädret på år, börjar den intressanta historien. Med dränkta kablar och kusliga tecken på åskbyar började vissa viska om att ställa in kvällens utomhuskonsert, Röd Rock. Elektrisk utrustning kunde ge elstötar vid vattenkontakt sades det. När banden redan är på väg och större delen av arrangemanget redan betalt så känns dock tankar likt den aningen deprimerande. När dessutom det visar sig att flockar av förväntansfulla individer börjar köa för att få stå längst fram ter det sig som en allt mer genat reträtt att ställa in. Pessimisten ger dock inte upp så lätt utan mumlar över hur dyrt det kan bli om regndroppar skulle jävlas och slingra sig i nått hållrum. Med en realistisk syn på sin projektkassa och en rädsla för musikernas hälsa vid en elstöt så återstår bara två alternativ för arrangören, hitta inomhuslokal eller ställ in!

Folkets hus? Nej, den chansen sumpade arbetarrörelsen för många år sedan och lät byråkrater bryta sönder stället inifrån. Rockborgen? Nej, kräver både pengar och framförhållning. Med en timme kvar till arrangemanget och endast en tjuga i fickan blir det alternativet blott en dröm för utopisten. Expen? Tar kanske in 30 pers, beräknad publik är 300. Ingen bra ide alltså. Allégården? Bokad av broder 4 %. Eller vänta vem var det som snacka om en enad arbetarrörelse? Tre telefonsamtal och sen var det klart. En finsk lastbilchaufför dra iväg efter nyklarna medan huvudpersonen i denna berättelse beställer en skåpbil för transport mellan stadsparken och Allégården.

Berättelsen skulle kunna vara slut där om inte ett band så kom en halvtimme innan sitt uppträdande och påstår att de saknas 4 linbox. Erfarenheter av tidigare konserter ger dig dock kontakter som gör att problem likt dessa går att övervinna. 300 besökare får sig sedan en kväll med tätt stämning och fantastisk gemenskap.

Efter att bränt alla pengar på mobilen, blivit förkyld av vårregnet och irrat runt som en nackad kyckling kommer så till sist arrangören hem och upptäcker då att han visst glömt bort att man måste andas mellan varven. Så först tre dagar senare vaknar han upp och skriver dessa rader som ändå ingen kommer förstå sig på. Cirkel är sluten.

lördag 3 maj 2008

PÅ BT:s debatt igen...

En ganska rolig debatt om kollektivtrafiken har bruttigt ut på BT:s debattsida. Läs här.

Tal till 1 maj, Limmared

Mötesdeltagare, kamrater, första maj firare

Så här vid första maj dyker dem upp igen. Borgerliga ledarskribenter tycks aldrig tröttna på att ifrågasätta vikten av första maj. ”Första maj är bara en relik från forntiden” ”klassamhället är passé! 1 maj lika så”, är ständigt återkommande rubriker. Vi som samlats här idag vet att höger debattörerna har fel. För om klassamhället är blott ett påhitt, hur kommer det sig då att de rikaste procenten av Sveriges befolkning äger 40 % av de samlade förmögenheterna? Hur kommer det sig då att Cheferna i Sveriges ledande företag tjänar 41 gånger så mycket som en vanlig arbetare? Hur kommer det sig då att det i detta land finns 250 000 barn och ungdomar som lever med ständig brist på pengar? Nej kamrater, klassamhället är inte borta. Tvärt om är klyftorna i dagens samhälle avgrundsdjupa. När vi nu dessutom har en borgerlig regering som gör allt som står i deras makt för att öka dessa klyftor blir det hela än mer uppenbart. Sverige är ett klassamhälle och så länge denna orättvisa ordning består så behövs första maj.

Mötesdeltagare, kamrater, fredsvänner

Första maj är inte bara dagen då vi visar vårt förakt emot orättvisorna inom Sverige. Första maj är även dagen då vi lyfter våra blickar ut över världen. För arbetarrörelsens solidaritet känner inga gränser!

Min blick hamnar då först och främst på mellanöstern och den ständigt pågående konflikten mellan Israel och Palestina. Enligt FN är situationen i Gazaremsan den allvarligaste sedan ockupationen av Palestina påbörjades för över 40 år sedan. På ett område lika stort som ½ av Tranemo kommun lever 1,5 miljoner människor. Israel och omvärlden isolering av området gör att grundläggande behov som mat och värme under kalla nätter blir allt svårare att få för befolkningen.

Frågan är då vad man kan göra för att bidra till en varaktig fred. Centerpartisten Fredrik Federley lämnade för någon vecka sedan ett tydligt besked om hans hållning. Han planerar genomföra en stödfest för staten Israel.

Medan barnen svälter i Gaza ska han och hans borgerliga vänner äta entrecote för att fira ockupationsmaktens förträfflighet.

Medan förälskade på västbanken inte får träffa varandra för att en nio meter hög mur skiljer dem åt ska Federley utbringa en skål för förtryckarnas rätt till att förtrycka.

Medan civila som kämpar för en värdig tillvaro skjuts till döds i Palestina ska Federley dansa loss på dansgolvet för att visa att det är så roligt att vara vän till en av världens blodigaste militärmakter.

Kamkrater, Federleys agerande kan bara bero på två saker. Antingen har ingen aning om vad som faktiskt pågår i mellanöstern, eller så är det helt enkelt så att Federley prioriterar israelsikt blod som mer värt än palestinskt och libanesiskt blod.

Mötesdeltagare, kamrater, socialdemokrater

På årets första maj-märke står det står det ”frihet kräver rättvisa”. För vissa är detta bara några flummiga ord, men vi som bär märkt idag vet att det betyder mer. Parollen är en ideologisk grundvall för oss. Det handlar om att ett samhälle som ger vissa ett överflöd av resurser att gotta sig i medan andra lever med en oro över hur de ska klara vardagen, är inte ett samhälle som innebär någon vidare frihet för människor. Det handlar om att kapitalismen bara innebär frihet för den som kan betala för sig. Det handlar om att det endast är i ett samhälle där framsteg och tillväxt kommer alla till dels som frihet kan vara mer än tomma ord.

Kamrater, om några timmar kommer första maj vara över. Men kampen för ett frihet och rättvisa stannar inte för det. När som helst människor känner en frustration över klassamhällets orättvisor ska vi vara där och visa på ett alternativ. När som helst människor känner att nu för det vara nog på förtrycket av Palestina ska vi vara där och visa på ett alternativ. När som helst människor känner sig ofria på grund orättvisor ska vi vara där och visa på ett alternativ. För kamrater;

Kampen för en rättvisare och friare värld tar aldrig slut!

tisdag 29 april 2008

Om två dagar smäller det!

Idag är det Tidsag, imorgon en meningslös klämdag och så på torsdag så smäller det!

fredag 25 april 2008

Pinsamt Mona!

Att Lars Lejonborg ska lattja runt med ockupanterna och fria staten Israel är väl en sak. Att Mona Sahlin väljer att göra samma sak är däremot rent ut sagt pinsamt! Läs här.

Detta hade kunna vara ett utmärkt tillfälle för att markera att vi inte accepterade Israels folkrättsbrott. Istället ska hon på en fest hos förtryckarna.

tisdag 22 april 2008

Svårt att inte bli självgod…

Med en ny hemsida och bara en vecka kvar till årets bästa konsert är det svårt att inte bli självgod.

onsdag 16 april 2008

Medan bomberna faller i Palestina…


Ung borgerlighetens eviga mediastjärna Fredrick Federley gjorde i förra veckan ett utspel där han säger sig vilja annordna en stödfest för Israel. Läs här.

Givetvis tycker jag att detta inte är annat än kolonialistiskt cynism eller möjligen okunskapens skenande tunga som återigen tagit ton. Jag hoppas och tror på det sistnämnda.

Just i dessa dagar pågår vad FN påstår vara den värsta situation sedan ockupationens början i Gaza. På ett område mindre än Borås kommun lever 1,5 miljoner människor med akut brist på mat och andra förnödenheter. Medan barnen svälter ska alltså Federley äta festmiddag och fira den ockupationsmakt som ligger bakom lidandet för befolkningen i Gaza.

På västbanken pågår just nu ett projekt med att bygga en mur som separerar familjer ifrån varandra, omöjliggör för människor att ta sig till sitt arbete och hindrar människor från att röra sig fritt. Medan dessa människor ser sin framtid gå förlorad ska Federley skåla för militärmakten som utför ett systematiskt förtryck emot Palestinier.

Konflikten mellan Israel och Palestina har aldrig varit en konflikt mellan två jämstarka parter. Det är en konflikt mellan världens fjärde största militärmakt, understöd av den enda supermakten, och ett Palestina som är så gott som sönderbombat. Sedan andra intifadans utbrott har tre Palestinier dött för varje israel, sedan isoleringen av Gaza påbörjades har dessa siffror skenat än mer. Medan ett helt folk håller på att mördas ska alltså Federley och hans vänner som numer utgör regeringen i Sverige dansa för att firar mördarnas övermakt.

Hoppas ni får en trevlig kväll Federley,
SKÅL!

Två världar, du väljer!

För att döda smärtan som följer efter för mycket fritid har jag skrivit två sagor. En reformistisk och en revolutionär. Vilken saga vill du helst vara en del av?

Revolutionära sagan

Det var en gång, i ett land bortom de uråldriga bergens berg. I en vacker dalgång strax norr om där ökenmarkerna tog över och gjorde marken i obebodd. I denna dalgång regerade en fruktansvärd ledare. Hans falska leende gjorde att alla som såg han blev förstelnade av sträck. Hans dryga tal kunde få den mest engagerade åhörare att vitra ner av uttråkning. Hans väldiga flint kunde klubba ner den mest tappra soldat. Hans namn var Reinfeldt den fruktansvärda!

Till sin hjälp hade han en hänsynslösarme arme. Deras klibbiga backslick kunde få den mest muskulösa av alla byggnadsarbetare att klibba sig fast så dom aldrig kunde ta sig ur. Deras implanterade vita leenden kunde till och med få den blinde att falla till marken efter att han bländats. Deras patetiska försök till att sudda ut ”Liiidingö-stämpel” genom rapmusik kunde få den döve att få ont i öronen. Deras namn var MUF:arna dom ohyggliga.

Bland de fattiga i denna dal borde en ung kvinna vid man Mona den bedårande. Som alla andra invånare i dalen levde Mona i ständig skräck för Reinfeldt den fruktansvärda. Han tvingade dom att arbeta i byns stora kvar så han kunde sälja deras mjöl och blir rik utan att ens lyfta ett endaste finger själv. Aldrig någonsin fick det nått mjöl över till sig själva, nej för den lilla lön de fick hade det inte råd med mer än skorpor och vatten.

Precis som de flesta i Monas situation satte hon sitt hopp till männen som gömde sig i skogen väster om Reinfeldt den fruktansvärdas palats. Ibland kunde hon höra hur dom sköt i fjärran. Lyssnade hon riktigt noga kunde hon skilja härskarens kanoner från motståndsmännens slangbellor och pilbågar.

När upproret började hölls ofta möten där alla deltog och skrek ut sitt förakt emot Reinfeldt den fruktansvärda. En liten grupp män och några kvinnor skrek högre än dom andra och sa: ”För länge har vi dignat ner under de storas förtryck. Vi måste ta till vapen! Ge vapen och mat till oss så ska vi föra vår alls sak och sätta oss upp emot härskaren!” Mona och alla andra trodde verkligen på dom. De var precis som alla andra utav de fattiga. Hungriga människor som ville visa vägen och göra folket fritt. Men det var länge sedan hon kände så, för under de 20 år som kriget pågått hade inte ett enda möte likt de i början av upproret.

Vid ett fåtal tillfällen hade motståndsmännen nått framgång och kastat ut Reinfeldt den fruktansvärda från ett område där de själva kunnat sätta sin flagg. Folket jubel var öronbedövande när MUF:arna dom ohyggliga fick fly från orten. Genast sprängdes grindarna till mjöllagren och folket kunde äta sig mätta. Fast åren gick och lagren sinnade medan ledarna för motståndsmännen satt i det som en gång var Reinfeldt den fruktansvärda bostad och skev om lagarna. Så småningom började innevånarnas jubel tystna och istället började de se fel och brister i sin by. När de gick till ledarna för att utrycka sina tankar mötes dom av ”pyst, sluta tänk på sånt där och sätt igång att jobba istället. Lämna tänkandet åt oss som är vanna vid sånt där”. Efter ett tag fick människorna nog av att bara sista bara tysta och sa ifrån på skarpen. Vad ledarna gjorde då passar sig inte för en saga likt denna, skriven för barnaöron.
När Reinfeldt den fruktansvärda så en dag kom tillbaka för att ta tillbaka landet han förlorat några år tidigare var detta en enkel sak för honom. De undernärda stackarna som höll i vapnen för att försvara byn hade inte mycket att sätta emot.

Motståndsmännen som en gång varit Monas vänner såg hon nu inte skymten av, annat än när de kom till byn för att be om mat från folket. Och så klart gav Mona dom mat. Hon ville ju också bli av med Reinfeldt den fruktansvärda, men undrade bara om detta verkligen var rätt väg?

Reformistiska sagan

Det var en gång, i ett land bortom de uråldriga bergens berg. I en vacker dalgång strax norr om där ökenmarkerna tog över och gjorde marken i obebodd. I denna dalgång regerade en fruktansvärd ledare. Hans falska leende gjorde att alla som såg han blev förstelnade av sträck. Hans väldiga flint kunde klubba ner den mest tappra soldat. Hans dryga tal kunde få den mest engagerade åhörare att vitra ner av uttråkning. Hans namn var Reinfeldt den fruktansvärda!

Till sin hjälp hade han en hänsynslösarme arme. Deras klibbiga backslick kunde få den mest muskulösa av alla byggnadsarbetare att klibba sig fast så han aldrig kunde ta sig ur. Deras implanterade vita leenden kunde till och med få den blinde att falla till marken efter att han bländats. Deras patetiska försök till att sudda ut ”Liiidingö-stämpel” genom rapmusik kunde få den döve att få ont i öronen. Deras namn var MUF:arna dom ohyggliga.

Bland de fattiga i denna dal borde en ung kvinna vid namn Mona den bedårande. Som alla andra invånare i dalen levde Mona i ständig skräck för Reinfeldt den fruktansvärda. Han tvingade dom att arbeta i byns stora kvar så han kunde sälja deras mjöl och blir rik utan att ens lyfta ett finger själv. Aldrig någonsin fick det nått mjöl över till sig själva, nej för den lilla lön de fick hade det inte råd med mer än skorpor och vatten.

Mona gick ofta på möten nere i byn. Nästan hela staden var där. Gamla, unga, sjuka som friska. Alla som ville bli av med härskaren gick dit. För att alla ska få säga sitt tog diskussionerna timmar. Det gick långsamt och de tvingades kompromissa för att komma överrens. Långsamheten gjorde Mona irriterad. Vissa påstod att långsamheten var viktigt i sig, att det behövde gå långsamt så att folk han vänja sig av med förtrycket. Mona tyckte det är struntprat! ”Inte för allt smör i Småland behöver vi leva en endaste dag till för att inse att Riendfelt den fruktansvärda måste bort”. Däremot kunde hon förstå varför det gick långsamt. Om alla ska få säga sitt tog det helt enkelt tid, men då var det ju att alla ska få säga sitt som betyder nått. Inte att det går långsamt i sig.

När härskaren kom för att stoppa deras möten eller för att ta ännu mer mat ifrån dom brukade dom jaga iväg honom med slangbellor och pilbågar. Mona tyckte aldrig om våldet, däremot var det ibland en sista utväg. En sista utväg som hon inte var rädd för att ta i kampen mot den Reinfeldt den fruktansvärda.

På ett fåtal platser i Reinfeldts den fruktansvärda stora välde hade motståndet redan nått framgång. Folkets jubel var öronbedövande när MUF:arna dom ohyggliga fick fly till från orten. Genast sprängdes grindarna till mjöllagren och folket kunde äta sig mätta. Medan åren gick höll byn stora möten där alla kom och de valde vem som skulle sitta i det som en gång var Reinfeldt den fruktansvärdas palats och skriva om lagarna. Innevånarna organiserade sig för att driva igenom sina krav. I mängder av klubbar formulerades idéer om vad som skulle ändras eller skrotas. När flertalet av folket i byn tyckte att förslaget var bra kunde det bli så.

Efter 100-tals möten och 1000-tals timmar kom de i Monas by tillsist framtill vad de ville göra. Då tog Mona sin röda fanan och gick mot Reinfeldt den fruktansvärdas palats.

måndag 7 april 2008

I väntan på 1 maj...

I väntan på att Navid Modiri & gudarna, Cirkus miramar och Noll koll med fjärkontroll ska rocka röven av högern i Borås på första maj så kan ni spana in denna film.
Ses den 1 maj!

lördag 5 april 2008

Gött mos!

I BT idag kan vi läsa hur en kompromisslösning gjort att Rockborgens konserter under våren är räddade. Läs här. Det är en seger! Kompromissen känns vettig utifrån båda ett kulturellt och ett säkerhets perspektiv.

fredag 4 april 2008

Kommando Rockborgen!

Några vänner av rockborgen har nu bildat ett nätverk. Se här.

Som några exempel kan nämnas att Dia Psalma, Asta Kask och Jan Hammarlund är med i nätverket. Den sistnämnda utav dem har dessutom skrivit ett brev till Forsman som är ansvarig från kommunens sida.

onsdag 2 april 2008

Saxat om kultur...

Angående den pågående debatten om Rockborgen tar jag mig här friheten att citera Södra Älvsborgs principförklaring:

"Kulturen är en positiv kraft både för individen och samhällsutvecklingen. Varje enskild människas behov av att uttrycka sig och skapa en egen identitet är tätt sammankopplad med rätten till en fri kultur. Med kultur upplever vi saker, skapar gemenskap och formar nya tankar och idéer. Samtidigt är kulturen en faktor vari det finns en sprängkraft som alltid utgjort en grund för samhällsförändrade rörelser.

Detta kräver att vi har kulturella institutioner som är öppna för alla, samhället har ett ansvar för alla ska ha tillgång till kultur. En fri och oberoende kultur är en förutsättning för en fungerande demokrati"

På BT:s debattsida

Min replik om Palestina kom med i BT idag. Läs här.

Dessutom blev den länkad via palestinagruppernas hemsida. Kul.

… och striden fortsätter…

Jag har ämnat min förmiddag att försvara Rockborgen. Först på Johans blogg och sedan även i BT. Kul att se att det blir en sån här diskussion om här. Det är konstruktivt och gör att fler får upp ögonen för vad som händer. Min förhoppning är att det även ska resultera i att fler inser vikten av att värna kulturen, inte motarbeta den vilket uppenbart verkar vara på modet för tillfället.

Och visst. Jag har skrivit det i var ändra inlägg om Rockborgen tidigare och jag gör det igen. Jag tycker att brandsäkerheten är jätteviktigt! Det handlar om människors liv och det är självklart att det är jätteviktigt. Men hade man varit intresserade från kommunens sida att värna Rockborgens verksamhet hade man från början fört en dialog om säkerhetsbristerna. Nu säger till och med de ansvariga själva i BT att ”vi har sett mellan fingrarna, men nu har det helt enkelt gått för långt”. Kulturen, och framförallt en som tilltalar en yngre genration, har länge bemöts med en axelryckning. Detta trots att kulturen inte bara innebär glädje och umgänge för många utan även ett sätt att utvecklas och bli en fri, självständig människa. Hade man från offentligt håll insett vikten av att verka för en än friare kultur hade man funnit en annan lösning än den man nu valt.

tisdag 1 april 2008

Stiden har börjat!

Återigen läste jag imorse till min fasa att hotet mot Rockborgen växer. Läs här. Nu verkar det som alla spelningar under våren kan tvingast ställas in.
Dags att ställa oss till motvärn!

Nördvarning!

Förra veckan skickade jag in 3 debattartiklar till Borås Tidning inom loppet av 2 dagar.
Det är lite nördvarning på det, jag vet…

måndag 31 mars 2008

En röd dag!

Första maj är en röd dag. I dubbel bemärkelse.

I år ryktas det om att något otroligt spektakulärt kommer utspela sig på denna arbetarklassens högtidsdag. Iaf här i Borås. Men mer säger vi inte för tillfället...
Den som lever får se!

onsdag 26 mars 2008

Rödluvans redaktion proudly present!

Nummer 1 2008!

Nägra smakprov:

"Som lösning på deras blindhet har jag gett oder om att tvångsomhänderta borgarna och deras lakejer och tvinga dem vända flödet på Viskan och sedan arbetat på Gemensam jul 2008-2057"
Tobias Johansson

"Arbetarrörelsens ledningar har förgiftas av någon slags genomfalsk euro-nationalism."
Kalle Holmqvist

"Inte någon gång har vi träffat på ett företag som har lön, vilkor, pension och försäkringar bättre än svenska kollektivavtal och inte har kollektivavtal."
Jenni Tervo

Veckans citat!

”Leninismen förhåller sig till socialismens tanke ungefär som talibanerna förhåller sig till Islam. Det är en operationsmodell vars själklara förutsättning tycks vara patientens död.”
Dan Berglund

tisdag 25 mars 2008

Inled dialog med Hamas!

SSU:s förbundsordförande skriver klokt om Palestina här.

Den tystnad som omvärlden visar prov på, samtidigt som situationer är värre än någonsin i Gaza är skämande. Tur att ett kritiskt SSU finns då som våga stå upp för det förtrycktas rätt.

onsdag 19 mars 2008

Historien bevisar att bojkott fungerar!

Nedanstående text är en replik på Johnatan Mäkininen och Björn Wahllöfs artikelar i BT om deras syn på ockupationen av Palestina.

Jonathan Mäkinen och Björn Wahllöf presenterar i BT den 14 mars 2008 sin syn på konflikten mellan Israel och Palestina, samt drar av rena faktafel slutsatsen att en bojkott av Israel är fel.

Låt mig börja med Wahllöfs påstående om att Gaza inte är ockuperat. Detta är absurt! År 2005 utrymde visserligen Israel sina bosättningar på Gazaremsan. Det var bra, men dessvärre bara en skenmanöver för att bygga ut bosättningarna på västbanken. Dessutom upphörde inte den israeliska kontrollen av Gaza för det. Israel kontrollerar fortfarande alla ut och ingångar till Gazaremsan. Israel har behålligt sin självpåtagna rätt att regelbundet genomföra räder på Gazaremsan, vilket man utnyttjat på ett sätt som strängt strider emot folkrättens proportionsprincip. Sedan Israel den 19 september 2007 förklarat Gazaremsan som fientligt territorium har situationen förvärrats drastiskt. Jag skulle kunna göra listan mycket längre, men tror inte det ska behövas. Israel håller Gaza i ett järngrepp. Detta järngrepp blir påtagligt varje dag i det just nu pågående blodbad där Israel försöker svälta ut hela befolkningen på Gazaremsan. Mäkinen skriver att Israel endast hade två val när man valde att isolera Gazaremsan, antingen göra som man gjorde eller påbörja en markoffensiv. Israel valde att gå emot folkrätten förbud mot kollektiv bestraffning och införde en isolering av Gaza, samt trappade upp sina regelbundna militära angrepp mot området. Det fanns en tredje väg som Mäkinen inte nämner. Israel hade kunna upphöra med sin 40 års långa ockupation och förtrycket som följt i dess spår. Istället valde de att agera på ett sätt som satte 1,5 miljoner människor i den värsta humanitära krisen sedan ockupationens början. Det har inte gjort att situationen utvecklats mot fred, tvärtom.

Både Mäkinen och Wahllöf använder den palestinska terrorismen som försvar för den israelska statens övergrepp. Terrorism är våld emot civila och allt våld emot civila är ett brott emot folkrätten, därav måste det fördömas. Däremot blundar dessa båda debattörer för det faktum att för varje död israel dör tre palestinier, sedan ett år tillbaka har gapet ökat än mer. Dessa siffror ska inte användas för att förminska den israeliska befolkningens lidanden. Ett människoliv går inte att addera, det är en oerhörd förlust oavsett vem det drabbar. Däremot säger dessa siffror en hel del om vilket övervåld Israel använder. Återigen kan vi räkna in ett folkrättsbrott från den israelsiska sidan.

Wahllöf avslutar sin artikel med att lovorda Israel som den enda demokratin i området och tala om hoten om dess förintelse. Jag erkänner den israeliska statens rätt att existera enligt 1967 år gränser och givetvis som alla andra stater har de rätt att försvara sitt territorium. Vad Israel gör idag är inte att försvar sitt territorium. De har i över 40 års tid ockuperat områden som inte är deras. Att då komma med några floskler om demokrati och förintelse håller inte Wahllöf. Är det förenligt med din demokratinsyn att bryta emot så gott som alla bestämmelser inom folkrätten? Hur kan du lovorda den israeliska demokratin men samtidigt fördöma det val som internationella valobservatörer förklarade rättvist när palestinierna valde Hamas? Är det inte snarare Palestina som hotas av förintelse genom Israels ockupation?

Mäkinen säger att det är både pinsamt och dumt att påstå att Israel är en apartheidsstat . Jag har själv vandrat omkring på gatorna i Jerusalem, likväl som gatorna i Hebron eller Gaza city. Då såg jag med egna ögon vad all seriös rapportering från området också bekräftar. Israel har byggt upp ett samhälle där etnicitet avgör vem som får bygga var, vilken väg man får åka på eller om du ska få tillgång till rent vatten. Apartheid är systemets rätta namn, oavsett vad Mäkinen påstår.

Att bojkotta israeliska varor är ett sätt att sätta press på den starkare parten att ändra inriktning. Det stämmer inte som Mäkinen påstår att palestinier skulle förlora ekonomiskt på en bojkott. De Palestinska resurser som används för att producerar varor som finns på världsmarknaden märkta ”made in Israel” kommer inte palestinier till godo utan utnyttjas i ekonomisk vinning för ockupationsmakten. Främst är dock en bojkott ett sätt att ta ställning, visa sin solidaritet med de förtryckta och skapa opinion. Historien från Sydafrika lär oss att det fungerar. Nu tar vi oss an Palestinas befrielse!

Till Rockborgens försvar!

Nedan finns en artikel från flertalet SSU-medlemmar

Just nu är debatten om ett ungdomens hus i Borås i full gång. Det är en bra debatt, SSU har länge ställt sig bakom iden med ett ungdomens hus. All satsning på att ungdomar ska få en meningsfull fritid är bra. Denna debattartikel handlar dock om en helt annan sak. I arbetet för att utveckla kulturen och satsa än mer på en meningsfull fritid, så får vi inte glömma bort de kulturskatter som redan finns i Borås. ´

I över 35 år så har rockborgen drivit en mycket uppskattad verksamhet för ett främja en fri och utvecklade kultur i Borås. Genom åren så har band som Ebba Grön, The Hives och Björn Afzelius uppträtt på den legendariska scenen. Många band har startat sin musikaliska bana på Rockborgen. Främst har Rockborgen gett möjlighet för lokala talanger att få utlopp för sin kreativitet, en insats som inte går att räkna i pengar.

I BT den 19 mars 2008 läser vi till vår fasa att Rockborgens dagar snart kan vara räknade. Detta kan vara en av de största tänkbara förlusterna för Borås stad. Vi har inte tillräckligt med faktaunderlag för att vidare kommentera om detta är ett sätt för kommunen att försöka ta över Rockborgens lokaler. Dock visar detta på att Rockborgens eldsjälar känner sig motarbetade av kommunen. Att denna känsla existerar, befogad eller obefogad, är i sig en tragedi.

Vad gäller brandsäkerheten så håller vi givetvis med om att detta är jätteviktigt. Istället för att göra som kommunen och använda detta för att trycka ner Rockborgen måste vi istället gemensamt se hur vi ska kunna förbättra säkerheten. Kommunen borde tvärtom ställa upp för att Rockborgen ska kunna fortsätta med sin verksamhet.
Vi från SSU har under flera års tid haft ett nära samarbete med Rockborgen för att göra kulturarrangemang i Borås. Det finns inte ord för att beskriva den tacksamhet vi känt för detta arbete och resultatet vi kunnat få ut av det.

Ungdomens hus i all ära, men det får inte ske på bekostnad av Rockborgen. Rockborgen har under sina 30 år bidragit med mer än bara ungdomsverksamhet. Äldre besökare kommer regelbundet till Rockborgens arrangemang. Vi måste kunna skilja på rena ungdomssatsningar och ett kulturutbud som sträcker sig långt över genrationsgränserna.

Kulturen är en kraft som kan frigöra människan från dess bojor, ge individen en möjlighet att finna mening med livet och sprida glädje bland människor. Rockborgen står för denna kraft i Borås. Det måste värnas, inte motarbetas.