fredag 28 september 2007

Angående diskussionen om att ändra tiden i Venezuela


Framställningen av vad som sker i Venezuela är som vanligt helt uppåt väggarna. Jag har aldrig påstått att Venezuela är något paradis eller att Hugo Chavés är någon ängel, men utvecklingen i landet är intressant. Därför är det extra viktigt att vi kan föra en konstruktiv diskussion om Venezuela och då är borgarpressens floskelartiklar föga behjälpliga. Läs här för ett komplement.

En folklig solidaritetsrörelse!

För en gångs skull verkar protesterna sträkt sig längre än till 68-vänsterns kvarstående delar. Läs här. Visst är detta långt ifrån allt. Ändå är det ett tecken på att många har orken och civilkuraget reagera. Det är en seger i sig!

onsdag 26 september 2007

Idag small det!



Okej, så har det hänt. Får väl erkänna att jag tyvärr inte är särskilt förvånad. Protesterna hade helt enkelt växt sig så massiva att juntan inte längre kunde nonchalera det hela. Antingen var det tvungna att ingripa eller att ge efter för kraven. De valde det första.

Bevakningen har varit massiv från omvärlden vilket borde göra så att handlingskraften följer därefter. Dessvärre fungerar inte alltid den internationella politiken efter logigens principer. Jag hoppas dock att jag har fel. Vakna världen! Säg ifrån! Nån jävla gång får det vara nog!

måndag 24 september 2007

Back in business!

Jaha, två veckor var allt det blev för mig den här gången. Två veckor fullproppad med besök hos arbetsförmedlingen, anställningsintervjuer och arbetsansökningar. Idag hade jag fösta dagen som telefonförsäljare. Känns lite mysko att börja på ett jobb som detta när man som jag har mer eller mindre fobi för människor som ringer upp mig och vill sälja saker. Men första veckan verkar reko iaf. Ska avverka en trepoängshögskolkurs på en vecka. Det brukar i vanliga fall ta tre veckor. Vi får väl se hur det går…

fredag 21 september 2007

Marsch för frihet!


Burma har helt plötsligt hamnat i medias fokus. Efter flera års kamp utan något vidare gehör varken omvärlden eller militärjuntan har en förändring skett de senaste dagarna.

Burma styrs sedan 1962 av en av världens hårdaste militärjuntor. Åsiktsförtryck, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter, tortyr och slavarbete är vanligt förekommande. Hundratusentals människor har tvingats fly landet och lever under svåra förhållanden i flyktingläger i Burmas grannländer. Lägg där till att juntans politik lett till att landet nu är ett utav världens fattigaste länder och bilden ter sig ganska dyster. Och sant är det, situationen är dyster men långt ifrån hopplös!

Sedan i fredags marscherar tusentals munkar ut i långa demonstrationståg för demokrati. Gehörets från västerländskmedia, må vara långt ifrån tillräcklig, men ändå betydligt kraftigare än vanligt. Läs här.

Munkarnas höga ställning i det burmesiska samhället gör att juntan ännu inte våga ingripa emot dem. Kanske är det bara en tidsfråga innan stridsvagnarna kommer rullande emot demonstranterna. Vi får väl hålla tummarna och se vad som händer.

Jag tycker ett litet citat av Palme skulle passa fint att avsluta med:

”Folkets längtan efter frihet kommer i det långa loppet inte kunna nerslås med våld. Det kommer leva och segra tillsist.”

Ps. vill man gå från ord till handlig i denna fråga så kolla in här.

Sexism som täckmantel för ockupationen

Vet att den här artikeln är några dagar gammal nu, men kan inte låta bli att kommentera den ändå. Läs här för att förstå vad jag babblar om den här gången.

Alltså, jag känner en allmän tvekan inför att för bättra ett land rykte med hjälp av sexism. Ett litet tips kan ju va att försöka följa de där små jobbiga flosklerna om folkrätt istället. Kanske det är nått som skulle förbättra en immige mera.
Fast vad vet jag…

Med brinnande hjärta – Kärlek till vilket pris?!

I ett performanceföredrag tar Tasso Stafilidis med oss på en resa till länder där öppenheten är en balansgång på en skör tråd, där det handlar om liv eller död.
Tasso berättar om hbt-frågor i ett internationellt perspektiv med paralleller till Sverige, om svårigheterna att öppet manifestera sin sexuella läggning och vilket pris de som gör det får betala.

Det finns länder där du inte kan vara säker på att dina mänskliga rättigheter gäller om du är HBT-person. Ibland skiljer sig landets officiella linje från hur det går till i praktiken. Anders Hansson från Amnestys HBT-grupp berättar om detta och om arbetet i gruppen.

Plats: Världskulturmuseet i Göteborg.
Datum: HBT och MR 26/9
Tid: 18.30 - 20.30
Kostnad: 50 kronor

måndag 17 september 2007

Säg nej till högerns reaktionära klasspolitik!

Demonstrera imorgon!

Frågor om livet?!

Fick följande kedjebrev på mailen i morse. Kanske har den något att säga oss...

Vi har för bråttom i vår hektiska värld för att vi skulle ha tid att stanna och tänka på livets grundläggande frågor, såsom:


Varför kommer pizzan fram snabbare till kunden, än ambulansen till patienten?

Varför finns det parkeringsplats för rörelseförhindrade framför skridskobanan?

Varför beställer folk en dubbel osthamburgare med stor pommes frites och Cola light?

Varför köper vi hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack?

Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?

Varför är inte ordet förkortning kortare?

Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?

Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Varför står det på hundmatburken 'ny bättre smak', vem har testat detta?

Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?

Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?

Varför tvättar vi handdukarna, händer är väl rena när de torkas?

Varför använde Kamikaze-piloterna hjälm?

Hur har man fått skylten 'gå inte på gräsmattan' ut till mitten av gräsmattan?

När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?

Har arbetarna på Lipton kafferast?

När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?

söndag 16 september 2007

Motståndet lever och SSU går mot ljusare tider!


Trött! Det är ordet för att beskriva det tillstånd jag nu befinner mig i efter en helg på motståndskonferensen i snapphanarnas land. Främst handlar en sådan här tillsällning givetvis om seminarier och sådana fanns det, föga förvånande, gott om. Kanske någon däremot blev förvånad över den enormt höga kvalité flera föreläsningar höll. Hit hör seminariet om World social forum, Sveriges deltagande i kriget i Afganistan samt om Fatahs befrielsekamp i Palestina.

På seminariet om World social forum diskuterades behovet av att breda vårt samarbetare med alla progressiva, antikapitalistiska krafter. Det kan handla om kyrkor, kvinnorörelser eller jordlösa bönders rörelse i Brasilien. Endast enade kan vi nå framåt!

Tage Pettersson, trogen SSU:are i 50 års tid, pratade om Sveriges deltagande i Kriget i Afganistan där Sverige för första gången på 200 år aktivt deltar i offensiva krig. I princip helt utan debatt har Sverige ställt om från att endast syssla med fredsbevarande aktioner till att faktiskt fredsframtvingande ingrepp. Genom att detta fått ske befinner sig Sverige nu i dåligt sällskap när vi bundits upp mycket närmare NATO. Slutsatsen jag drar av Tages seminarium är enkel; Ta hem de fredsframtvingade trupperna från Afganistan omedelbums!

Det bästa seminariet tycker jag dock var när en kvinna från Fatah-rörelsen pratade om situationen i Palestina. Även om jag måste erkänna att min engelska inte riktigt räcker till för situationer som denna är och förblir det palestinska folkets kamp för frihet en av de frågor som ligger mig varmast om hjärtat.

Men givetvis är en motståndskonferens mycket mer än bara seminarier. Det är en mötesplats för SSU:are från hela landet (några tappra kämpar från Umeå hade åkt genom hela landet bara för denna tillställning), det är sena nätter och många, mer eller mindre nödvändiga, bokköp hos bokförsäljarna i entrén.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som är mitt starkaste intryck från helgen. SSU mår bättre det gjort någonsin under den tiden jag varit med i förbundet. Tidigare konferenser som jag besökt i Skåne har varit, om än inte officiellt, reserverade för en viss falang inom SSU. I helgen hade däremot både SSU:s förbundssekreterare och flera av den som en gång målades ut som ”höger” en självklar plats i debatten. De politiska motsättningarna, som egentligen i princip alltid funnits i rörelsen, består, men vi kan diskustera med varandra på ett helt nytt sätt nu och vi låter inte politiska motsättningar bli organisatoriska konflikter. Det är bra, mycket bra!

Leve motståndskampen!
Leve ett starkt och kamratligt SSU!

torsdag 13 september 2007

MUREN FALLER! MUREN FALLER! MUREN FALLER!!!

Glädjande! Underbart! Fantastiskt!

Det finns de som säger att man ska undvika att ropa hej fören man kommit över bäcken. Själv orkar jag inte med en massa klichéer just nu. Jag måste få ropa ut min glädje!

Högsta domstolen i underkände i tisdags armens dragning av muren genom Bilins jordbruksmarker. ”Vi övertygades inte om att det är nödvändigt av säkerhetsmässiga och militära skäl att behålla den nuvarande rutten”, förklarade överdomare Dorit Beinish. Läs mer här.

Detta är en seger! Om än en liten sådan. Men i artikel vanas också för en annan sida av beslutet:

”Beslutet om Bilin har också en negativ sida: det ger högsta domstolen ett alibi i världens ögon. Det förlänar en skenbar legitimitet åt bosättarna på många andra platser. Det får inte för ett ögonblick glömmas bort att högsta domstolen är ett verktyg för ockupationen, även om den ibland försöker lindra den.”

Så visst, kanske jag borde undvika att ropa hej fören jag kommit över bäcken. Men jag kan inte. Har man sett detta sjuka byggnadsverk med sina egna ögon kan man inte se detta som något annat än en seger. Må vara en lite seger. Må vara en seger som kan slå tillbaka emot oss själva. Må så vara, men likväl efter år av kamp från palestinier och internationella fredsaktivister är detta den första gången jag kan säga att arbetet i alla fall lett någonstans. Det är i sig en seger. En stor seger!

onsdag 12 september 2007

Partiledarens första resa utanför Europa


Att Mona Sahlin väljer att göra sin första resa utanför Europa till Israel och det ockuperade palestinska områdena är utan tvekan ett markernade. För er som undrar mer om resan klicka här.

Faktum kvarstår dock att det inte är med resor eller floskeltal på universitet man förändrar världen utan genom den faktiskt förda politiken. Tillåt mig ge tre enkla tips till Mona efter sin resa:

1. Erkänn Palestinas folkvalda regering. Inled dialog med Hamas.
2. Vägra inrätta dig i omvärldens tysta godkände av muren och ockupationen, höj rösten emot Israels övergrepp mot folkrätten!
3. Inse att utrikespolitik är en viktig fråga för väljarna. Kanske det inte är den som fråga de sätter högst när media rankar vad de röstar utefter. Dock kan man genom utrikespolitiken få de ideologiska motsättningarna att synas tydligare, vilket därigenom starkt påverkar valutgången. Vi har allt att vinna på att åter lyfta upp den internationella solidariteten som försummats under Persson tid som partiledare. Upp till kamp!

tisdag 11 september 2007

Farbror Mikael!

Antar att läsarna av denna blogg (om ni finns?!) sedan länge tröttnat på att jag ber om ursäkt för att det handlar så lite om politik. Hur som haver kommer här ännu ett meningslöst inlägg om mig själv.

Fick nämligen ett SMS i morse att jag blivit farbror! Tufft som ***! För mig har den 11 september helt plötsligt fått en lite gladare prägel än att bara handla om statskupper, terrordåd och mord på utrikesministrar!

Ett stort steg för de mänskliga rättigheterna!

Fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Den satsen borde vara enkel att skriva under på. Dessvärre krängs fackliga rättigheter varje dag runt om i världen, men allt är inte svart. I Colombia börjar man döma militärer för deras övergrepp mot fackrepresentanter. Läs här. Ett steg bort från straffrihet och ett steg mot mänskliga rättigheter, gott så!

söndag 9 september 2007

Arbetsansökan

Sökes: arbete under hösten och våren. Öppen för alla arbetsuppgifter.

Finnes: Arbetsam, engagerad och noggrann arbetskraft till förmånliga priser. Erfarenheter från försäljning och vården. Står till hands för arbete under så väl dag-/natt-tid som helger och ferier.




Viss risk för bieffekter så som fackligverksamhet och kravställande finns dock.

lördag 1 september 2007

Vad som är rätt är inte alltid lätt


En sak är i alla fall säker; det iskalla klassamhälle vi lever undgår ingen. Jag möter det varje dag. I min snabba observation av hur bilarnas prislapp förändras beroende på om det är Haga eller Hammarkullen som spårvagnen åker förbi på vägen till den stadsdel jag ska arbeta i för dagen. På tv-apparaten där Svenskt näringslivs representanter försöker förklara varför LAS måste skrottars och ansiktet på min 19åriga vårdarbetande kompis förvandlas från en vindruva till en tomat. I kön till tandläkaren där ögonen på den äldre damen i panik börjar leta efter utgången efter kassörskans besked om priset för operationen. Men dess grövsta uttryck är ändå när man i varje hörn av innerstaden springer människor vars ögon fyllda av hopplöshet ber om en slant från förbipasserande. Det är om detta fenomen jag tänkt ägna denna text.

Varje gång jag passerar förbi dem ställs jag inför ett utav de moraliska dilemman jag har som mest svårt att handskas med i livet. Visst vore det en enkel handling av mig att fånga upp några mynt ifrån fikan och lämna ifrån mig till någon som säkerligen är i bättre behov av dem än jag. Jag vägrar ställa upp på den syniska människosyn om att tiggeri är något människor väljer. Tvärtom är tiggeri inte en individs önskan utan den yttersta symbolen för klassamhällets misär. Det vore sannerligen mycket enkelt för mig att bidra till en enskild människa för att förbättras dennes livssituation, men är det verkligen hela sanningen?

Jag tvekar på att mitt bidrag i det långa loppet skulle bidra till särskilt mycket än att lätta mitt samvetes medelklassångest. Någon faktiskt samhällsförändring är föga troligt att det bidrar till. Genom att låsas göra mitt med några mynt frånsäger jag mitt ansvar att delta i faktisk samhällsförändrande arbete. Fast syftet med att lämna ifrån sig några kronor i detta fall är väl knappast att förändra världen utan endast att hjälpa för stunden. Däremot är det inte fullt orealistiskt att anta att en gåva till tiggare snarare är ett steg i att passivisera människor till ett liv där tiggeriet blir vardagssysselsättningen. Frågan är då vad jag egentligen vill åt när jag skänker pengar till tiggare? Är det deras väl eller rädda mitt eget samvete? Gör jag verkligen någonting gott eller kan det tänkas bli en tvärtom-effekt av det hela?

Hur jag än vrider och vänder på det tycks det vara svårt att komma fram till något slutgiltigt svar. Att avgöra vad som är rätt är inte alltid lätt, kanske får vi lämna fråga öppen för vidare diskussion. En viktig sak bör dock tilläggas; fattigdom är ett större problem än hur vida vi ger några mynt till tiggare eller inte. Det handlar snarare om att sätta sig upp emot den borgerliga regeringen irrigt gör allt för att försämra för de mest utsatta i vårt samhälle. Det handlar stå upp för en politik som är ett faktiskt alternativ där folkhemmet omfattar alla och där en bostad och möjlighet till värdig försörjning är en rättighet, inte ett privilegium. För en sak är i alla fall säker; att bekämpa klassamhället är en uppgift som undgår ingen.