måndag 25 juni 2007

Monarkin ska bort, inte bara privatiseras!

Tre ledande personer i republikanska föreningen skev nyligen om att kunga huset ska privatiseras. Läs här.

Givetvis är detta inte den bästa lösningen. Monarkin ska bort helt! Hur detta ska gå till kan man diskutera vidare. Men för att hänvisa till SSU södra Älvsborg DÅK 2006 är det viktigt att vi inte glömmer bort att vi faktiskt har en full användbar giljotin på Stockholms museum. De kan vara värt att lyfta fram i debatten…

söndag 17 juni 2007

Klokt om Palestina

Idag var det en klok artikel om situationen i Palestina i GT. Läs här. Framförallt imponeras jag av detta citat:

”En av naturens lagar visar att om man tränger ihop levande varelser på en inspärrad plats med begränsad frihet att röra sig och utvecklas, då kommer de oundvikligen att ge sig på varandra.”

Sen sa en klok sosse några väl valda ord i västerbottens folkblad som går att läsa här.

fredag 15 juni 2007

Bomber, bomber och åter bomber!

Så fortsätter det dag efter dag. Dödandet fortgår och människors lidande breder ut sig som ett vått skynke över Palestina. Jag skulle kunna skriva tusen och åter tusen rader om situation, men känner att min ork sviker. I början av vad som nu allt mer liknar ett inbördeskrig skrev jag dock ett längre inlägg om detta så går att läsa här. Och efter samlingsregeringens tillträde här.

Det är enkelt att konstatera att det bara finns en part som tjärnar på splittringen mellan palestinier, Israel. Genom att människorna på de ockuperade områdena vänder vapen emot varandra istället för emot ockupationsmakten slipper Israel frukta ett uppror emot från de ockuperade områderna.

Givetvis bär varje enskild palestinier som lyfter vapen emot sina bröder och systrar ansvaret för sin handling. Självfallet ska vi därför också fördöma våldshandlingarna som pågår, men vi måste också se helheten. Genom omvärldens avskyvärda isolering av de palestinska myndigheterna har man dragit ner folket i en misär utan dess like. För alla som har någorlunda grundläggande kunskaper om mänsklig psykologi är det enkelt att förstå sambandet mellan utbred misär och utbrett våld. Genom sin sitt agerande bär därmed västvärlden ett stort ansvar för situationen i Palestina.

Som situationen är nu känns det mer och mer ofrånkomligt att det är internationella insatser som behövs för att stoppa våldet. Självfallet faller ett uppdrag av den typen på FN.

Vad som är än mer nödvändigt än en FN trupp är att bojkotten av Palestina genast upphör. Bojkotten har sått grogrunden för våldet och måste upphöra om vi vill komma bort ifrån situationen.

Fram för ett enat Palestina!

Säljer jag avlatsbrev, eller?

Med verk i benen sitter jag nu och skriver detta efter ännu en dags hårt arbete i Göteborg. Sedan en vecka tillbaka ägnar jag nu nämligen dagarna åt att springa runt på Göteborgs gator och värvar medlemmar till Amnesty. Arbetet är mödosamt, men stundtals även roligt och framförallt väldigt lärorikt. Ska dock bli skönt med en ledig helg nu!

Under mina dagar i Göteborg har jag börjat ställa mig frågan, vad är det egentligen jag sysslar med? Försöker jag få människor att genom en billig penning rena sitt nersvärtande samvete i likhet med vad kyrkans avlatsbrev gjorde förr? Svaret är givet: Nej! Det här är ingen jäkla välgörenhet för förnäma medelklasskärringar. Nej, detta är seriöst politiskt lobbyarbete i syfte att få folk att ta ställning. Att skicka en tia i veckan räcker inte, vi måste förändra strukturerna som göra att vi har en tia i veckan som någon annan behöver bättre!

måndag 11 juni 2007

Tal till manifestation för Palestina

Idag annordnade Ung Vänster och SSU en manifestation i Borås till minne av att det var 40 år sedan ockupationen av Palestina påbörjades. Läs här. Det hela blev lyckat och nedan kan man läsa mitt tal:

Vi som samlas här idag gör det därför att det i år är ett jubileums år. I år är de nämligen 40 år sedan Israel påbörjade sin ockupation av Västbanken, Gazaremsan, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Detta är ett mycket dystert jubileum. Det är dystert för de palestinier som förtyckt under en främjande ockupationsmakt vilken fråntar dem sina grundläggande rättigheter. Det är dystert för Israel som genom att bli ett annat folks förtryckare skapat en situation som blivit ett hot emot dem själva. Det är dystert för världssamfundet som bara sitter vid sidan och låter folkrättsbrott efter folkrättsbrott begås. Situationen är dyster, men inte hopplös.

För mig har ockupations brutalitet fått ett ansikte. Han heter Mahmoud och hade ännu inte fyllt 1 år när jag träffade honom. Jag träffade honom aldrig särskilt länge. Redan efter en halvtimme var vi tvungna att åka vidare längst vår resa genom Gazaremsan. Vid vårt möte hade jag redan under en veckas tid färdats runt på de ockuperade områdena för med egna ögon se hur ockupationen tog uttryck. Det var dock inte fören vid mitt möte med Mahmoud som jag på allvar förstod mig på våldet effekter på människorna i området. En månad innan vårt möte hade hans hus bombarderats av israelsiska tanks. Genom ett par knapptryckningar hade några soldater lyckats riva upp i stort sätt alla vägarna i huset. Hela Mahmouds familj dog i militäroffensiven, men Mahmoud lyckades undkomma med ett par ärr i pannan.

Tyvärr är Mahmoud bara en av många som får betala priset för Israels ockupation av Palestina. Det är för att visa vår solidaritet med människor som Mahmoud som vi har samlats här idag.

Men vi har också samlats här idag för att vi vet att ockupationen och våldet inte kommer att vara för evigt. För ockupationen av Palestina består just genom att den har stöd utifrån. Den dag vi vänder vårt passiva godkännande till kritik kan vi åstadkomma förändring.

Det finns flera sätt att göra detta på. Ett utav de mest självklara är att få våra politiker att agera. Sverige har nu en utrikesminister som varken tycker det är värt att nämna Israels apartheidensmur eller övervåldet emot civila palestinier. Det är hög tid för Carl Bildt att tänka om och våga börja kritisera Israels övergrepp emot folkrätten.

Men vi måste också inse att det finns flera sätt vi kan protestera emot ockupationen på. Vi kan göra det varje dag. I livsmedelsaffär, på systembolaget eller i resebyrån. Vi kan göra det genom att vägra finansiera ockupationen med en ekonomisk bojkott av Israel. Det är en väl beprövad metod som har fungerat förr. Vi lyckades med Sydafrikas befrielse, nu tar vi oss an Palestinas. För som Björn Afzelius uttryckte det: ”era pengar är som honung i förtryckarnas mun”.

Vi måste göra detta för mångas skull. Vi måste göra det för hela det palestinska folkets skull, vi måste göra det för Mahmouds skull, och vi måste göra det för vår egen heders skull. Frågan är hur länge vi kan stå vid sidan och låta brott emot folkrätten fortgå utan att agera?
Det är dags för oss att visa världen att 40 års ockupation är nog. Det får inte bli 40 år till!

söndag 10 juni 2007

Påminnelse

Manifestation för ett fritt Palestina

Den 11 juni klockan 17.00

Stora torget i Borås

Läs mer här.

Sitter och skriver på mitt tal nu. Hoppas på stor uppslutning imorgon för denna så viktiga fråga!

Vem är egentligen odemokratisk, MUF?!

Moderata ungdomsförbundet gjorde nyligen ett uttalande där de sa att SIDAs statliga stöd till vänsterpartiets internationella verksamhet skulle dras in. Motiveringen var att enskilda personer från (v) nyligen skrivit under ett artikel där de gav stöd åt ”Hugo Chavez beslut om att lägga ner RCTV, en privatägd TV-kanal i Venezuela.” Läs här.

För de första hänvisar de aldrig till vilken artikel det är som ligger till grund för deras kritik. Jag tar mig friheten att anta att det är den här.

Märkligt är att MUF inte verkat observerat att även medlemmar från (s) skrivit under artikel. Men nåväl, man kan ju inte kräva allt för mycket av de slipsbekläda kansliungdomar på MUF:s förbundskontor.

Först och främst är Moderaternas uttalande baserat på ett faktafel. Venezuelas folkvalde president har aldrig stängt ner någon TV-kanal. Däremot har han inte förnyat sändningstillståndet för en TV-knala som uppenbart brytigt emot lagen när de inte rapporterat om en statskupp i landet. I Sverige skulle ett sådant handlande från en TV-knala förmodligen bestraffas med dyra böter eller dyl. I Venezuela får de bara inte förnyat sändningstillstånd från marken. De har givetvis all möjlighet i världen att försätta sända från satellit.

MUF fortsätter sitt uttalande med att påstår att media i Venezuela är inskränkt. Påstående är absurt just genom det att de finns ett flertal privata TV-kanaler som tydligt är emot den folkvalda presidenten. I Sverige finns det bara en TV kanal, TV4, med liknade sänningstillstånd som Venezuela.

Uttalandet från MUF går från att vara skrattretande till skrämmande när de leder fram sina felaktiga påståenden till en slutsats att SIDA:s stöd för vänsterpartiets internationella arbete borde dras in. Jag stöder inte (v) internationella arbetet till punkt och pricka, men när högern går ut och påstår att man ska börja bestraffa partier för att de ger sitt stöd till folkvalda presidenter reagerar jag. Det är blå politik som får mig att se rött!

torsdag 7 juni 2007

För att sprida en nyanserad bild av Svenska kyrkan…

Jag får ibland mail från Livets ords ”Israelinformation”. Innehållet är så förljuget att jag inte ens orkar kommentera det vidare. Däremot vi jag gärna visa upp en annan bild av kyrkan idag. Läs här.

Detta är bara ytterligare ett bevis på de progressiva krafter som finns inom kyrkan idag. Tycker nu att de på allvar är dags för vänstern att göra upp med religionsfobin och faktiskt inse att vi måste samarbeta med alla krafter som vill framåt. Ibland är kyrkan en av dem.

Kommer jag att sakna det här stället?!


På fredag är det dags. Tre års studerande har nått sitt klimax. Med kostymen ren och sträckt i garderoben sitter jag nu bara och rullar tummarna under tiden dagen närmar sig. Kanske låter de klichéartat, men på något sätt känns det som om jag ska ta klivet ut ifrån barndomens trygga vrå, ut i verkligheten. Innan jag gör detta skulle jag dock vilja reda ut en sak först; kommer jag att sakna det jag lämnar?! Efter tre år på bäckängsgymnasiet i Borås är detta minst sagt en befogad fråga. Inledningsvis i detta inlägg vill jag dock återigen betona att allt jag skriver här är en personlig reflektion och behöver nödvändigtvis inte delas av någon mer än mig själv.

Jag har levt på en dröm i tre år. Med detta följer både positiva och negativa konsekvenser. För drömmen var minst sagt en vacker dröm. Dem kallar den ”Bäckängandan”. När skolledningen inför 9:orna varje år presenterar skolan låter det som om Bäckängandan är de Marx tänkte på när han beskrev det kommunistiska samhället. Här skulle inte längre några makteliter på ett fåtal självutnämnda elever sista och bestämma vag som var acceptabelt eller inte. Här skulle inte längre allt som inte följer mallen pekas ut och tillintetgöras med kalla blickar. Här skulle inte längre MTV vara måttstocken för hur våra liv skulle utformas. Nej, här skulle det vara annorlunda. På Bäckäng skulle det vara varje individ själv som besatt rätten att definiera sin egen personlighet. Här skulle acceptansen för andra människor sträcka sig längre än den egna näsan. Här skulle vi vara fria och jämlika med varandra. Så vackert det lätt, men stämde bilden överrens med verkligheten?

Givetvis är det fullkomlig logiskt att den schablonbild jag målade upp ovan inte kunde stämma till 100 %. Att en ynkligt liten gymnasieskola skulle vara en oas, fri från allt som är vardagsmat utanför skolans väggar, är en absurd tanke. Vad som däremot är än mer absurt är att de som målar upp drömmen var de som i praktiken är de som upprätthåll den inte lika trevliga verkligheten. Verkligheten är den att Bäckängsgymnasiet, precis som övriga samhället, är en palts fullproppad med normer, hierarkier och odemokratiska maktstrukturer. Genom en skendemokrati i elevföreningsverksamheten går makten i arv mellan vänner. I hemliga klubbar knytts vänskapsband som ger mäktiga kontakter. Normerna för hur du ska vara kanske inte syns lika tydligt vid första anblicken, men under ytan finns det där. För det stora flertalet elever finns inte bäckängandan, den är reserverad för en liten självutnämnd elit.

Mitt syfte med detta inlägg är definitivt inte att måla ut några syndabockar. Jag tror inte att denna atmosfär är skapade av ett par rötägg som måste krossa. Jag är tvärtom övertygad om att de ligger i strukturer som byggs upp under flera års tid som nu har glidigt bortanför vårt eget inflytande. Endast genom ett medvetet uppvaknade kan vi börja arbeta oss ifrån denna situation.

Det låter säkerligen som om allt är misär på den skola jag nu lämnar, men så är icke fallet. Inte alls. Tvärtom finns det mycket jag kommer att sakna med denna plats. Människor som faktiskt står upp för den dröm som kallas Bäckängandan. Människor som vågar tror på den trots den verklighet de möter. I deras ögon lever drömmen, oavsett hur motarbetade dem än blir.

Jag lämnar nu min tid på Bäckäng bakom mig. Jag gör det med blandade känslor, men en insikt om att verkligheten inte alltid överrens stämmer med drömmen. Fast detta är inget själ för att sluta drömma, tvärtom. Bäckängandan måste förverkligas och spridas. Först över hela skolan, sen över hela Sverige och sen över hela världen. Framtiden tillhör dem som vågar drömma!

onsdag 6 juni 2007

Israel vs. mötesfriheten

Sedan sexdagarskriget 1967 (vilket det förövrigt var exakt 40 år sedan de påbörjades igår) ockuperar Israel östra Jerusalem. Enligt Israel är Jerusalem deras huvudstad, men detta är de ganska ensamma om att påstå. De flesta länder, däribland Sverige, har sin ambassad i Tel Aviv för att man inte erkänner Israels ockupation av Jerusalem.

Nyligen anordnades en palestinsk konferens som skulle diskutera Jerusalems framtid som huvudstad i en framtida palestinsk stat. Här satte dock Israel stopp. Med sin militära övermakt bakom sig stoppade de mötet. Läs mer här.

Händelsen i sig är inte särskilt förvånande. Israel gör allt som står i deras makt för att krossa palestiniernas möjligheter att bedriva ett motståndsarbete emot ockupationen. Detta är bara en i raden av sådana aktioner ifrån Israel.

Vad som dock förvånar mig mer är hur skrämmande tyst det är om detta i västvärlden. Liberala krafter verkar inte ha några större problem med att tyst sitta och se på när vad som brukar betraktas som en av deras ideologis hörnpelare, mötesfriheten, fråntas människor. Fast kanske gäller mötesfriheten inte i de fall där de drabbade inte är av ekonomiskt intresse för västerländska byråkrater?

Så här ser arbetarklassen ut på 2000-talet...



måndag 4 juni 2007

På söndagens debattsida i BT…

Det var en sällsynt intressant samling artiklar på BT debattsida igår. En som värmde och en som förargarde. Den positiva går att läsa här. Det värmer i mitt hjärta att se att de finns så många inom SAP som är redo att stå upp för det palestinska folket!

Vad som är desto mindre roligt att läsa är lite längre upp på samma sida där ett gäng ungmoderater propagerar för sin syn på miljöförstöringen. Insändaren går att läsa här och rapporten går att läsa här.

Det är tråkigt att se att högern inte verkar vara förmögna att förändra sig. Det kör på med samma linje inom miljödebatten som de alltid gjort. Förneka problemet och hoppas allt löser sig av sig självt!

Faktum är att detta förhållningssätt blir mer och mer ohållbart för varje dag som går. Larmrapport efter larmrapport varnar för en och samma sak. Forskarkåren blir allt mer enad. Moderata ungdomsförbundets försök att slå bort detta är fullkomligt absurda!

Dessutom visar opinionsundersökningar på att en alt större del av svenska befolkningen börjar känna en oro inför klimatförändringarna. MUF måste känna sig ganska så ensamma med att påstå att de trots allt inte är så farligt.

När ung moderaterna leder vidare sin artikel till vad de påstår är svaret på de miljöproblem vi trots allt ser blir det hela än mer skrattretande. Här slår de fast att det privata ägandet och ett kapitalistiskt samhällssystem är grunden för en hållbar utveckling. Resonemanget är en logisk kullerbytta. Klimatförändringarna är vår tids största marknadsmisslyckande. Det är kapitalismen som har skapat den här situationen, det är inte kapitalismen som är lösningen på problemet.

Egentligen är det hela ganska simpelt. Kapitalismen kretsar i grund och botten bara kring en sak. Skapa maximal vinst åt ett så litet antal som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är på intet sätt så att jag påstår att alla kapitalister är onda varelser med horn i pannan. Inte alls. Däremot är kapitalisterna tvingade till att anpassas sig efter marknaders mest grundläggande principer. För att överleva konkurrensen måste kapitalisterna producera mer varor till billigare priser. Per automatik finns det bara en växel i ett kapitalistiskt system, full fart framåt. Här i ligger grunden för varför vi befinner oss i den situation vi är i idag. Vi har helt enkelt tvingas att suga ut mer och mer av jordens resurser utan hänsyn till de miljömässiga konsekvenserna därav. För att skapa en hållbar utveckling är det därmed omöjligt att fortsätta med detta system. Jag har skrivit om detta tidigare här.

Efter att ha läst MUF:s rapport blir jag bara ännu mer övertygad om ett sedan länge känt faktum. Den moderata politiken är som en flaska klorid; blå, giftig och farlig för miljön.

Hyfsat skarpt ändå…

Amnesty gjorde nyligen det här uttalandet. Vad som står är givetvis korrekt, men jag saknar en del för att helheten ska ramas in. Ockupationen i sig fördöms vilket är bra, men jag skulle gärna vilja se en tydligare analys som konstaterar att det är ockupationen som är grunden för situationen. I mina ögon hade de höjt trovärdigheten för hela uttalandet om Amnesty visat att man förstått det bredare perspektivet.

I uttalandet fördöms att Israel inskränker palestiniers rörelsefrihet med muren och vägspärrar. Denna analys når däremot ända fram. Bra jobbat Amnesty!

Det är däremot lite synd att Amnesty återigen inte når ända fram när man pratar om våldet i konflikten. Det faktum att för varje död israel dör tre palestinier verkar Amnesty ha sett förbi lite för lätt. Vill vi komma någonstans måste vi inse att detta inte är en konflikt emellan två jämnstarka parter, det är Israel som är den överlägset starkare parten, och därmed bär ett större ansvar för situationen. Amnesty säger aldrig detta rätt ut, men man verkar ändå ha förstått de om man läser mellan raderna. Det är bra, men skulle kunna bli skarpare.

Oj, vad jag har babblat på mycket nu… Hur som haver, jag gläds över att se Amnesty göra en rapport som denna men skulle gärna se den spetsas till lite.

Jag måste glömma, jag kommer aldrig glömma!

Förmodligen kommer den natten stanna i mitt minne tills mitt sista andetaget passerat mina läppar.
Genom sin grymhet har den grävt sig ner genom mitt skalben och kilat sig fast som en blodigel gör på ett barns ben om sommaren.
Ljuden, bilderna, svetten, tårarna, hatet, sorgen, uppgivelsen, förnedringen, maktlösheten, självföraktet.
Allt finns där.
Ständigt närvarande som en dödlig sjukdom som bara väntar på ett tillfälle att bryta ut.
Att bryta ner, förinta och krossa alla försökt till försoning.
Försoning med min fiende, men framförallt med mig själv.

Jag tror aldrig jag tryckt någonting så hårt emot någonting annat som jag gjorde den natten.
För att slippa höra, men mest för att transformera den sanna smärtan till muskelkramper.
Kudden blev en skursvamp efter alla de tårar som flödade ut mina ögon.
Ändå kunde ingenting stoppa ljudet från att leta sig fram till mina trumhinnor.
Jag hörde allt.
Varje andetag, pustande och knarrande sängs ben.
Jag hörde allt.

Så tydligt kan jag minnas känslan av ett tarmsystem som vrider sig i magen för att försöka slita sönder sig självt.
Så tydligt kan jag minnas känslan av att en hjärna som lämnar sitt näste för att snurra runt i en eldflamma ovanför huvudet.
Så tydligt kan jag minnas känslan av att huden på bröstet slits upp av tio trubbiga naglar som försöker gräva fram hjärtat ur sin trygga boning.

Första reaktionen var förnekelse.
De måste ha varit en snarkning av väldigt ordinär karaktär, en kraftig vind som gjorde att takplåten tjöt eller en tv-apparat som någonstans i huset visade barnförbjudna filmer.
De måste ha varit så!
Men en medveten lögn emot sig själv varar aldrig särskilt länge.
Allt för många gånger hade jag hört det där ljudet, men då hade jag själv varit inblandad i ljudbilden.
När ljudvågorna spräckte ljudbarriärerna för att slås ner som en iskall kil i mitt hjärta gick det inte längre att förneka.
Jag hörde rätt. Jag hörde allt.

Nu blir ingenting sig någonsin mer likt.
Det finns ett före och så finns det ett efter.
Sorg har förvandlats till hat.
Hat har förvandlas till självförakt.
Självförakt har förvandlats rädsla.
Rädslan är det enda som har bestått.
Rädsla för att hamna där igen.
Rädslan för svekets uppgivenhet.
Rädslan för kärleken.

fredag 1 juni 2007

Jag borde inte göra detta inlägg…

Därför att jag inte tycker om att svära min blogg kommer jag inte vidare kommentera denna artikel.

Tänker inte be om ursäkt!

Något av de meningslösaste man kan göra på en blogg är att be om ursäkt för att man skriver så sällan. Jag tänker alltså inte ödsla min fredagskväll åt detta. Istället kommer helt öppet och ärligt deklarera att jag den senaste veckan spenderat all min energi åt en provanställning i Göteborg. Mycket trevligt, om än slitsamt för en liten rackare som är van vid att ha fem minuters gångväg till arbetet.

För den som fortfarande orkar med att hålla ögonen fokuserade på skärmen kan jag rekommendera detta uttalande av SSU. Skulle givetvis kunna spetsas till ganska så mycket, men det pekar åt rätt håll iaf…

ps. såg att jag nu spräckt hundragränsen för blogginlägg. Tufft!