måndag 30 april 2007

Nu har jag blivit riktigt hjärntvättad sosse!

Istället för att, som traditionen säger, vara ute och supa skallen av mig på valborgsmässoafton sitter jag hemma och förbereder mig inför först maj. Nu är man sosse på riktigt, alltså!

Imorgon ska jag ut till Svenljunga på förmiddagen för att hålla ett tal i egenskap av SSU:are. Det ska bli roligt, men är lite orolig för kvalitén på mitt tal. Ville helst undvika det jag egentligen är bästa på, Palestinafrågan, för att jag redan varit på deras arbetarekommuns och hållit föredrag om detta. Kända att de bara skulle bli en enda lång upprepning och skrev därför ihop ett ideologiskt brandtal som jag satar på istället. Förmodligen kommer jag att lägga ut talet här på bloggen i morgon om någon skulle vara intresserad.

Efter att jag varit i Svennljunga ska jag snabbt tillbaka till Borås igen för att förstöra rösten med allsång och slagordskörer. Vi 13.45 samlas vi på stora torget för avmarsch. Hoppas vi ses då!

söndag 29 april 2007

En utvecklad bojkott

Sedan 1951 finns det ett arabiskt närverk med en majoritet av mellanösterns länder som bojkottar Israel. Detta för att solidarisera sig med den palestinska befolkningen som förtrycks av den israeliska staten. I praktiken är denna bojkott dock ganska så urvattnad därför att man genom omvägar smiter undan principen för att göra lönsamma affärer. Mer om detta kan ni läsa här.

Jag tycker givetvis det är bra om de arabiska nationerna börjar stå upp för varandra mer och aktivt agerar för att stoppa den vidriga ockupationen av Palestina. Fast tyvärr räcker det inte med vad arabländerna gör. Israel finansierar sin ockupation av Palestina med medel ifrån Europa och främst USA. Det är här som den egentliga makten att förändra finns, men vi kan inte stå på och hoppas på att någon stormakts regering ska börja agera. Det är dags att ta saken i egna händer! Vi, som rika västerlänningar, har en möjlighet att kunna bruka våra pengar som ett vapen för att mottsätta oss ockupation. Vägra finansiera ockupationen, Bojkotta Israel!

”Många bäckar små” finns det ett gammalt uttryck som heter och den tycker jag passar bra i detta fall. Din och min insatts kan inte göra allt, men vi tillsammans med arabländerna och senare förhoppningsvis även resterande omvärlden kan göra skillnad. Det går att påverkar utvecklingen, de handlar bara om att våga tro på sin omöjlighet.

onsdag 25 april 2007

Om du skulle råka känna dig lite för rik…

Nu har jag en idé! Ganska ofta händer det att folk springer i panik när jag säger detta för att de misstänker att nått av mina nya galna upptåg är på gång. Dock är allt under kontoroll den här gången!

Jag tänker så här va; om du inte är fattig student och råkar ha en liten hundralapp över som du inte vet vad du ska göra av, spana in det här!

Äntligen finns det något vettigt att göra av de där satans påfundet som kallas pengar!

måndag 23 april 2007

Vem står när dem andra faller?!

Denna vecka är det kulturvecka på Bäckängsgymnasiet där jag går. Det innebär att vid sidan av den vanliga undervisningen arbetar skolan 30 elevföreningar för att sätta färg på skolan. Givetvis var SSU på plats för att färga skolan röd.

Det började med en presentation inför hela skolan där vi bidrog med en lek under titel ”Gemenskap” och det blev mycket lyckat. Senare spelade vi progg, håll i ett kolleterplank och anordnade en ”krossa-apartheidsmuren-lek” som gick ut på att vi byggt upp en minimur i mjölkpakt som förbipasserande fick kasta ner med hjälp av två tennisbollar. Det blev en väldig mix av skratt och viktiga budskap.

Dagens huvudnotis är dock ifrån när våra vänner inom Ung vänster/ SUF/oberoende vänster/något annat anordnade ”kast med liten gatsten”. Märkligt äro att innan tävlingen börjat och de staplat upp några politiker på rad för att agera måltavlor blåsten en del ner. Märkligt nog blåste alla ner utan Göran Person. Vem står när de andra faller?!

Har ni en ledig dag tycker jag definitivt att ni ska svänga förbi Bäckängsgymnasiet under veckan för att ta del av kvalitativ underhållning. Må oss färga skolan och må det bli i den klaraste röd!

lördag 21 april 2007

Klock ledare i Aftonbladet!

Jo, jag menar allvar! Ibland står det faktiskt något vettigt i Aftonbladet, läs här för bevis.

Första maj välkommen till vår jord igen!


Så var det dags igen! Runt om i världen kommer arbetare tåga ut på gatorna för att visa att vi finns och att vi inte tänker låta oss tystas. Passar på att lägga ut inledningen till mitt först maj tal förra året då jag förklarade varför första maj behövs:

Mötesdeltagare, kamrater, medlemmar av arbetarklassen!

Idag är det första maj. Idag är det vår dag! Denna dag tillhör förskollärarna, servitörerna och undersköterskorna. Denna dag tillhör svetsarna, taxichaufförerna och brandmännen. Denna dag tillhör dem som kör buss, jobbar på city sparköp eller delar ut post. Denna dag tillhör alla er som får det här samhället att fungera.

Denna dag samlas vi på gator och torg världen över för att demonstrera för vår rätt.

Så har vi gjort i över hundra år och så gör vi än idag. Vi gör det för att vi vet att det behövs och för att vi vet att det ger resultat. För tack vare arbetarrörelsens hundraåriga kamp har mycket förändrats i vårt samhälle. Vi har sakta, men säkert byggt upp en gemensam välfärd. Vi har sakta, men säkert reformerat arbetsmarknaden för att stärka arbetarnas inflyttande. Vi har sakta, men säkert gjort Sverige till ett av världens bästa länder att leva i.

Men trots det så finns många orättvisor kvar. För fortfarande finns det barn till arbetslösa som inte har råd att följa med på klassresan. För fortfarande finns det pensionärer som inte har råd med att besöka tandläkaren. För fortfarande svälter människor i tredje världen ihjäl på grund av en utsugande världsordning. För fortfarande finns det orättvisor i vår värld och därför behövs första maj.


I år känns först maj extra angeläget med tanke på omständigheterna. Vi socialdemokrater har alltid varit i opposition emot orättvisor, men vid årets första maj är vi även i opposition emot regeringen. Här i Borås går årets först maj i kulturens tecken, mer om det kan ni läsa här!

Vi ses på barrikaderna!

onsdag 18 april 2007

Det handlar om mer än vilket mjölkpaket du väljer

SSU har valt att genomföra året vårkampanj under temat hållbar utveckling. Detta är givetvis någonting jag välkomnar. Larmrapport efter larmrapport ger oss samma budskap; världen står inför en kris och det är dags att agera nu! Dock tycker jag det finns en tragisk trångsynthet som ständigt återkommer i denna debatt, vilket förhindrar oss att se helheten ur ett ideologiskt perspektiv.

Denna artikel är ett försök till att bredda vänsterns syn på miljöproblemen och få oss att förstå vad det faktiskt handlar om. För detta är inte enbart en fråga om man ska åka bil eller kollektivt, om man ska köpa ekologiskt eller inte. Det handla ytterst om att kapitalismen har hamnat i en kris som endast kan sluta på två sätt. Socialism eller undergång!

Kapitalismen kretsar i grund och botten bara kring än sak; skapa maximal vinst på kortast möjliga tid. Konsumtionen måste enligt marknadsekonomins grundprinciper ständigt öka för att produktionens hjulvarv ska fortsätta snurra allt snabbare. Det finns inget viloläge i detta system. Kapitalismen har per automatik bara en växel, full fart framåt! När den produktiva förmågan ökar inom detta system kan det svårligen leda till någon annat än ännu mer konsumtion, vilket i sig tvingar oss att exploatera vår värld i än större och större utsträckning. Så plötsligt har vi skapat en ond cirkel där vi tvingas in i ett mönster som leder oss rakt in i vårt eget fördärv.

Enda sättet att bryta denna neråtgående spiral är att faktiskt börja ifrågasätta kapitalismen som det självklara alternativet. I ett socialistiskt system som lägger makten över produktionen i hela folkets händer kan man välja att skruva ner tempot istället för att ständigt maximera det. Här vore det fullmöjligt, ja till och med av godo, för systemet fortlevnad om man omsätter ökad produktivitet i förkortad arbetstid istället för ökad konsumtion. När demokratin förverkligas på riktigt och även omfattar ekonomin är det möjligt för att backa, att säga vänta lite; måste vi verkligen ha mer prylar nu? Tvärtom ifrån kapitalismen är det en logisk slutledning att man inom socialismen vågar dra i bromsspaken när vi rör oss rakt emot ett stup.

Min slutsats blir således att vi måste göra upp med synen om att detta är en fråga som bara kretsar kring vilken mjölk du köper på ICA. Givetvis är det inte så att jag förkastar detta sätt att påverka samhällsutvecklingen, att tänka på miljön vid konsumtion är positivt. Jag gör det och uppmanar andra till att göra det. Dock vill jag vända mig emot att detta är en helhetslösning på problemet. Konsumentmakt är att bekämpa de vidrigaste konsekvenserna med problemet, inte att gå till botten med dem. Först när vi börjar avveckla kapitalismen som produktionssystem och ersätta den med en socialistisk modell kan vi på allvar börja prata om att vi verkar för en hållbar utveckling.

Sista chansen! Missa inte detta nu…

Det går fortfarande att anmäla sig till Afrikakonferensen som kommer att hållas på Viskadalens folkhögskola utanför Borås mellan den 11-13 maj. Det kommer att bli en sällsynt intressant tillställning med bland annat Jan Eliasson, fd. utrikesminister, Fikile Mbalula, president IUSY, och Joe Frans, ordförande forum syd.

Just nu finns ett 40-tel platser kvar så skynda er! Detta är man bara inte missa! Anmäla sig kan man göra här.

tisdag 17 april 2007

Ödes ironi?

Igår inträffade en fruktansvärd tragedi i USA… igen. Detta är givetvis en fruktansvärd händelse som inte går annat att beklaga sig över. Återigen har våldet satt skräck i människor och spridigt sorg över en hel värld. Händelsen är inget annat än en tragedi, idag går i mina tankar och sympatier till det drabbade och deras familjer.

Samtidigt verkar det som om min omvärld spelar mig ett spratt för tillfället. När jag nåddes av nyheten igår kom jag precis hem från en svenska lektion där vi sett Michel Moores Bowling from Colombie som just berör det här ämnet. Samanträffandet känns som en absurd verklighet.

En längre kommentar kring händelsen och dess orsaker orkar jag inte ge just nu. Allting har sin tid. Idag är tiden för sorg, imorgon är tiden för eftertanke.

söndag 15 april 2007

Min överlevnadsstrategi

Det handlar om att överleva. Ja, det är faktiskt så enkelt. Må vara att det låter hur naivt och klichéartat som helst, men det är bara sanningen. Koncentrerad i några futtiga rader på ett urblekt papper och serverad för dig. Kanske inte så välsmakande, men det är bara att svälja.

Det handlar om överlevnad just genom det faktum att det skyddar mig för ett överhängande hot. Ett hot som varken består i några glänsande atombomber eller någon annalkande miljökatastrof. Ett hot som varken kommer från nedskärningar i vården eller bostadsbristen bland unga. Ett hot som vaken kommer från våldsamma kamrater eller moraliserande föräldrar. Nej, hotet kommer inifrån. Det är en bomb som tickar i mitt bröst. Inställd på att döda, förinta och såra. Döda, förinta och såra den skepnad som den bosatt sig i, den skepnad som utgör mitt jag.

Det handlar om överlevnad just genom att detonera bomben. Som ett hungrigt rovdjur kan tämjas med föda kan bomben oskadliggöras om planen lyckas. Det skulle lika gärna kunna vara något annat som var metoden. Musiken var det första alternativet, men Gud benådade mig aldrig med någon särskilt stor talang inom denna konst. Kanske dansen, men icke passar det en man vars tackkänsla tog slut någonstans strax innan We Will Rock You. Att teckna var ett annat alternativ fast när handen skakar så mycket att de blir oförmögen att föra mjölken ospilld till munnen är svårt att det skildra det man känner med penseldragens kraft. Nej, istället hamnade jag här, med pennan som mitt vapen och orden som ammunition.

Det handlar om överlevnad, om inte annat i alla fall tillfälligt. För än har jag inte funnit det formulering som kan få allt att stanna upp. Ett par rad av ord som kan få mitt hjärta att inta fridens boning. En text som summerar allt och sätter punkt för min strävan. Än har jag inte funnit det som kan detonera bomben för all återstående framtid. Tills jag gör det får jag nog så snällt fortsätta med mina tama försöka att ta mig över ännu en dags fasor. Det är min överlevnadsstrategi
.

onsdag 11 april 2007

Ett ord: skamligt!

Carl Bildt verkar vara mästare på att överträffa sig själv i förmåga att sabotera för svensk utrikespolitik. Läs här.

Jag har tidigare haft en stor respekt för Carl Bildt kompetens, trots att jag ogillat hans politik. Dock blir denna respekt svagare och svagare för varje dag som går. Klusterbomber är ett sätt att på långsikt förstöra för civilbefolkningen, men Bildt säger åter en gång: ”business as usual”.

Har tidigare skrivit ett längre inlägg om klusterbomber som går att läsa här.

tisdag 10 april 2007

Svart på vitt om det vi redan visste!

Nyligen släppte Amnesty en rapport vid namn ”USA: Cruel and inhuman – Conditions of isolation for detainees in Guantánamo Bay”. De beskriver de vidriga förhållandena på militärbasen, vilket i säg inte är särskilt revolutionärt. Det mest som stod här fanns det redan trovärdiga källor som talade om, det som gör den här rapporten värd att nämna är att den ge en ännu mer stabilgrund för att kunna rikta kritik emot USA:s så kallade krig emot terrorismen. Amnesty är, vad man än tycker om organisationen, en av de källor om mänskliga rättigheter som väger tyngst på den internationella arenan.

Läs en sammanfattning om rapporten eller hela på en gång här.

måndag 9 april 2007

Ett enat socialistparti i Venezuela?

Inte en enda vettig vänstermänniska i hela vårt avlånga land kan förneka att det som händer i Venezuela är intressant. Nu närmast tänker jag på de delar av vänstern som har börjat försöka få planerna om ett enat socialistparit att bli verklighet. Om det kan ni läsa här.

Med den ringa kunskap jag besitter om detta projekt tar jag mig friheten att våga ställa mig positiv till dess existens. Den demokratiska vänstermajoritet som idag styr landet består av en bräcklig skara vänsterpartier som egentligen bara binds samman av en sak, de stöder presidenten Hugo Chavés. Problemen med detta är flera; dels att man binder upp hela sin enighet kring en person vilket sår en grogrund för personfixering, men främst att en vänster som inte är enad kan få allvarliga problem att utmana en allt mer blodtörstig höger (jo, jag väljer att kalla högern i Venezuela för blodtörstig. Statskuppen 2002 är en av flera händelser jag har till grund för detta påstående). När dessutom Chavés försvinner från den politiska scenen, vilket givetvis kommer ske för eller senare, är det svårt att förutse vad som kommer att hända med vänstermajoriteten. Då kan det vara positivt att ha en gemensam grund och ett sammanhållet parti som kan föra kampen vidare. Givetvis finns det också en stor fara med detta. Det är att det folkrörelsearbete som varit så centralt för den bolivianska revolutionen hitintills går i graven och ersätts av ett avantgardiskt regeringsparti. För mig som demokratisk socialist vore detta ett mardrömscenario, men risken för det är, som jag ser det, ganska liten. Tvärtom tror jag att ett enat parti kan underlätta för än fler människor att ansluta sig till vänstern och bredda folkrörelserna. Men som sagt, hur detta socialistparti ser ut mer i detalj har jag ingen vidare koll på så om någon vill rätta mig i kommentarspalten till detta blogginlägg så är det, som alltid, välkommet.

Avslutningsvis vill jag bara passa på att återigen upprepa det jag sagt tusen gånger förut; allt som sker på Venezuela är inte positivt! Jag är igen förblindad idealist som springer runt och tror att allt för frid och fröjd på den forna spanska kolonin i fråga. Nej, Venezuela är inget paradis och Hugo Chavés är ingen ängel, problemen i landet och inom vänstern är många, personfixeringen kring Chavés är bara ett av dessa. Däremot kvarstår det faktum att kampen emot fattigdomen har varit framgångsrik och att de gjorts flertalet demokratiska framsteg under vänsterregeringens tid. Vi socialdemokrater i Sverige måste vara såpass skrapsinnade att vi kan hålla flera bollar i luften samtidig. En verklig solidaritet bygger på att man kan ge både beröm och kritik. Ett exempel på att göra detta kan vara att skicka våra lyckoönskningar till dem som försöker ena vänstern i Venezuela.



Ps. det verkar som om SSU:aren och Venezuelaexperten Kalle Holmqvist kommer att hålla ett föredrag om imperialism utifrån exemplet Venezuela på en Sa-älvsborgs kurs inom kort. Det ska bli mycket intressant…

onsdag 4 april 2007

Inte än gång till!


Ibland upplever man saker som lever kvar inom en. Händelser och människor som får en att stanna till och tänka efter på sin tillvaro. Ögonblicksbilder som klistrar sig fast i ens medvetande som regnvåta löv gör mot asfalten om hösten. Jag hade en sådan upplevelse i december förra året. Under en halvtimma väcktes jag ur det ide som jag så tryckt växt upp inom. Under en halvtimma träffade jag människor som ändrat mitt sätt att se på tillvaron. Under en halvtimma fick jag se hur lätt det kan vara för några människor att totalt förstöra några andras livssituation. Under en halvtimma fick jag träffa Mahmoud och besöka det som en gång var hans hem.

Mahmoud hade ännu inte fyllt ett år när jag träffade honom, ändå hade han upplevt värre saker än vad jag någonsin kan önska min värsta fiende. En månad innan jag träffade honom hade hans hus, i Biet Hanon i norra Gaza, skjutigts sönder av israeliska bomber. Hela Mahmouds familj dog, men ”gud räddade Mahmoud” som grannen han bodde hos sade när vi träffade dem.

När jag alldeles nyligen fick upp denna artikel i DN kom Mahmouds ansikte åter upp i mitt huvud. Återigen igen har Israel, under ett luddigt argument om säkerhet, rullat in sina tanks över gränsen till Gaza. Detta i sig är tyvärr ingenting som får mig att stanna upp särskilt mycket längre. Israel bombar för fullt runt om på ockuperad palestinsk mark, det är fruktansvärt tragiskt, men ingenting som får mig att reagera särskilt mycket längre. Vad som däremot fick min kropp att frysa sig fast i stolen framför datorn var när jag såg platsen för bombningarna. Beit Hanon, norra Gaza. Plötsligt skrek en inre röst i mitt huvud. Inte en gång till! Inte en gång till!

Jag har ingen aning om Mahmoud drabbades av denna attack. Jag har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget bor kvar i Beit Hanon. Kanske hans välvilliga grannar lyckts fly med Mahmoud från den ständiga misär som 1,3 miljoner människor i Gazaremsan lever i. Kanske de lyckts fly över gränsen till Egyptiern och väntar på att få asyl i något välbärgat västerland. Kanske sitter han nu på en båt till Europa där ett tryggt och mottagande folkhem väntar på honom. Kanske, kanske finns det en möjlighet, men den chansen är minimal. Nej, med all säkerhet var Mahmoud i Beit Hanon även den här gången. Kanske hörde han skotten i fjära, kanske såg hans tårfyllda barnaögon blodet på gatorna efteråt, kanske träffades han själv av bomberna. Jag vet inte. Klart är i alla fall att ännu en gång har våldet gripigt tag om människorna i norra Gaza. Klart är i alla fall att ockupationen av Palestina upprätthålls med ett vidrigt övervåld som fortrycket ett helt folk. Bombräder som denna är vardagsmat för alla palestinier som lever under den israelsiska ockupationen. Låt mig bara hoppas en sak; inte en gång till. Inte en gång till!

söndag 1 april 2007

Framsteg, men allt för små sådana

EU har nu börjat öppna upp sig emot den Palestinska myndigheten, om än i väldigt liten grad. Se här.

När Hamas vann valet i Palestina i december inleddes en isolering av den palestinska myndigheten från omvärlden, vilket ledde till misär för människorna på Västbanken och Gaza. Detta sig fick konsekvensen att det under december, januari och februari stundtals varit nära att ett inbördeskrig brytigt ut. Detta har tvingat palestinierna att bilda en samlingsregering, i trotts emot vad folket uttryckt i valet. Även om det var synd att det behövde komma hit är det givetvis positivt att det nu formulerats en samlingsregering, men det är för mig än mer självklart att det nu är dags för omvärlden att öppna upp för den palestinska regeringen. Allt annat är att så grogrund för mer inbördeskrig och omöjliggöra för en livaktig, demokratisk stat.

Både EU och den svenska regeringen verkar nu öppna upp för samtal med den nya regeringen, även om det än så länge bara är Fatahrepresentanterna man har talat med. Att öppna upp för samtal är givetvis ett steg i rätt riktning av EU, men det är absolut nödvändigt att gå ännu längre. Att återupprätta biståndet i den palestinska myndigheten är en självskriven sak för alla som tror på en rättvis fred. Det är nämligen så att om man har något vett i skallen så inser man snart att konflikten mellan Israel och Palestina inte är en konflikt mellan två jämnstarka parter utan att Israel är den överlägset starkare parten. Det är dem som är ockupationsmakten och Palestina som är ockuperat. Därmed är det emot Israel man bör lägga pressen om man vi kunna påverka för fred. Tragiskt är att västvärlden valt att göra tvärtom och lägga allt ansvar för freden på den svagare parten genom isoleringen av Palestina. Detta är fullkomligt ologiskt och förvärra bara situationen ytterligare. Det verkar nu som om EU som sagt börjar ändra sin inställning. Gott så, men långt ifrån tillräckligt. Det är dags att erkänna en folkvald regering och sluta lägga allt ansvar för situationen på den svagare parten.