fredag 30 mars 2007

Bloggar om hållbar utveckling

De senaste samhällslektionerna i skolan har varit lite annorlunda för mig i skolan. Vi har nämligen bloggat om olika områden kring miljöfrågor i allmänhet och Kyotoprotokollet i synnerhet. Den blogg som jag har varit med och skapat går att läsa här, därifrån finns också länkar vidare till de andra elevernas bloggar om andra områden på ämnet.

Kanske kan detta vara ett sätta att skapa ett mer intressant sätta att lära in saker på. Eller så kanske det bara är ett sätt för lata elever att smitta undan, vad vet jag. Hur som helst kan du iaf titta in på bloggen och skriva en lite kommentar för att bidra till en diskussion kring detta så viktiga ämne.

På tal om något helt annat så lämnade jag in mitt projektarbete idag. Känns väldigt skönt att vara av med det nu, men samtidigt har jag nu förlorat världens bästa undanskyllning. Under våren har man bara kunnat kasta ur sig "tyvärr, måste göra projektet nu" varje gång man velat smitta undan. Vad ska man dra till med nu då?
Dagens i-landsproblem!

torsdag 29 mars 2007

En solidaritetsrörelse verkar växa fram

Det finns bevisligen många som tycker att utvecklingen i Venezuela är intressant. Nyligen hittade jag fram till den nystartade hemsidan för Hands off Venezuela-kampanjen. Måste erkänna att jag inte har superkoll på detta nätverk sysslar med, mer än att det är ett försök till att skapa en livaktig rörelse för solidaritet med det folket i Venezuela och mot USA:s imperialistiska politik. Verkar faktiskt som om det är fler en bara ett gäng sekteristiska trottar som står bakom det hela, både SSU:are och ung vänstrare verkar vara med vilket vårdar gott. När kapitalet mobiliserar måste arbetarrörelsen stå enad.

Ska bli mycket intressant att följa detta projekt och se vad det blir av det. Hoppas nu att det är någonting som vågar ha en verklig solidaritet folket i Venezuela och därav också vågar kritisera om revolutionen börjar glida iväg åt fel håll. Fast det kanske är för tidigt att avgöra ännu, nu är det bara mycket roligt att konstatera att den internationella solidariteten lever hos många ännu. Det i sig kan ses som en liten seger.

Dylanfeber


Snyft, världen är orättvis! Läste i BT idag att Dylans klubbspelning i Stockholm var fantastisk och här sitter jag inlåst i ett litet rum och pluggar. Kan det bli värre? Ja, det kan det! På söndag kommer han till Göteborg och då har jag inte heller någon biljett. Men, men, vi har ju iaf tur med vädret...

söndag 25 mars 2007

Tankar i vårsolens sken

Medan solens strålar reflekteras i fönstret och skapar en tydlig skugga av min kropp mot väggen till vänster försöker jag få färdigt mitt projektarbete. Det går dock trögt, en dag som denna vill jag ut i naturen och låta mina lungor fyllas av den friska vårluften som omger vårt land idag. Ändå måste jag kämpa vidare med plugget, projektinlämningen är på fredag så det kanske är dags att komma igång på allvar nu. Fast detta till trots har jag ändå hunnit med en hel del roliga saker denna helg. Igår var jag på teater med några vänner, såg Nancy Viktoria. En vacker berättelse om situationen för arbetarklassens kvinnor under 30,40-talet. Om deras drömmar om någonting bättre som samhällsstrukturerna krossade gång på gång.

Nu sitter jag och är frustrerad över Regeringens agerande i Mellanösterns. Vi borde göra som Norge och erkänna den palestinska samlingsregeringen nu, men istället är Bildt iskall. ”Jag tycker det är viktigt att upprätthålla en principiell linje” sade Bildt till media i lördags. Jag håller med Bildt här, problemet är att vår principiella linje borde vara annorlunda. Det är dags respektera det palestinska folkets vilja och avbryta den förödande isoleringen av Palestina. Att lägga allt ansvar för situationen på den svagare parten leder inte framåt, det förvärrar bara situationen.

Men, men, jag måste lämna Bildt agerande åt sidan ett tag för att fokusera på mitt skolarbete nu. Förhoppningsvis kommer jag vara helt färdig med projektet inom några dagar, vore skönt att slippa sitta och kämpa med det in i det sista. Är det någon som är intresserad av att läsa en 30 sidor lång utläggning hur man sprider erfarenheter från en resa till en krigszon vidare så kan ni ju höra av er. Annars får ni ha det så bra och så ses vi när revoltens timma slår.

Ps. skriv på s-kvinnors upprop för fri abort här. Ds.

lördag 24 mars 2007

Minns du än ditt löfte?

Kommer du ihåg vad du sa den där dagen?
När alla andra gått hem till sig och du satt ensam kvar.
Ensam kvar med en stolthet som flagnat och ett tvivel som växte.
Ett tvivel på jaget och dess ständiga anpasslighet.
En anpasslighet som förslavade din själ.
Som förslavade den till att lyda någons förlegade regelverk.
Ett regelverk som ingen gillade, men alla ändå följde.
Kommer du ihåg vad du sa den där dagen?

Det var så enkelt att säga, men så svårt att leva upp till.
Att aldrig bli som alla andra.
När alla de andra låter strömmen bestämma deras riktning skulle du vända om.
Vända om och staka ut din egen väg.
En väg där igen jävel kunde stoppa din framfart.
Din framfart som skulle bygga på ett orubbligt mod.
Ett mod om att hellre dö på fötterna än att leva på knäna.
Om att dö med stolthet.
Det var så enkelt att säga, men så svårt att leva upp till.

Nu står du där med en tom blick riktad mot marken.
De har kommit för att hämta dig nu.
Nu fick du inte längre sitta kvar ensam.
Ensam med en dröm som byggt upp en förfallen stolthet.
Ensam med en tro på jaget och dess förmåga att vara den det är.
En förmåga som gav själen den frihet den så länge hungrat efter.
En frihet från att tvingas lyda någons förlegade regelverk.
Ett regelverk som ingen gillade, men bara du vågade trotsa.
Nu står du där med en tom blick riktad emot marken.

Ditt yttre ser ut att infinna sig i ett passivt icke-tillstånd.
Men under din hud kockar dock blodet.
Blodet ger hjärnan det syret den behöver för att tänka ut den nya planen.
En plan som ska störta hela jävla skiten.
Ett störtande som ska befria dig från dina bojor.
En befrielse där du tar makten över ditt eget liv.
Ett nytt liv som ska börja byggas idag.
En bra start skulle kunna vara att sluta tala till dig själv i andra person.
Mitt inre är i uppror.

fredag 23 mars 2007

På vems villkor?

Vi lever i en orättvis värld. Det är ett känt faktum, men dessvärre inser inte alla att vi måste åtgärda detta problem.

Internationella Valutafonden, IMF, tvingar Nicaragua att skära ner utgifterna för utbildning, trots att andelen barn som går i skolan i Nicaragua har minskat kraftigt
de senaste åren. Sverige, som sitter i IMF:s styrelse, hejar på. När frågan om IMF:s politik diskuterades i riksdagen nyligen framkom att Anders Borg och den svenska regeringen anser att IMF och Världsbanken ska villkora lån och bistånd till fattiga länder med krav på bland annat privatiseringar och handelsliberaliseringar. Detta är dock inte en väg framåt, tvärtom kommer det göra de fattigare, fattigare och de rikare, rikare. Vi måste protestera.

En rad organisationer har därför skapat kampanjen ”Vems villkor?”. Gå in och skriv på uppropet du också!

Det ät dags att kräva rättvis handel, inte nyliberal frihandel!

tisdag 20 mars 2007

Kommer vi verkligen att sakna den här killen?



Så har det hänt. I helgen lämnade Göran Persson över partiledarskapet till Mona Sahlin. Det är mycket man kan säga om Persson. Personligen ser jag det gröna folkhemmet som hans största politiska prestation. Det känns lite tråkigt att minnas honom för besparingarna under krisåren, även om det är det de flesta pratar om när de summerar Perssons tid vid makten. Dock har Persson varit med om att driva upp den hållbara utvecklingen högre på dagordningen vilket är något som är lite roligare att ha i minne än en massa nerskärningar. Dock är det varken det gröna folkhemmet eller statssaneringen som jag ska diskutera i detta blogginlägg, utan det är Perssons agerande i Palestina-Israelfrågan.

Efter att ha sett dokumentären ”ordförande Persson” känner jag en stor frustration. Hans bristande analysförmåga, omedveten eller medveten, lyste igenom var enda uttalande angående saken i fråga som återgavs i dokumentären. Givetvis är jag medveten om att dokumentärer likt denna använder en teknik vid redigeringen som gör att en orättvis bild kan målas upp, men ändå ger det en fingervisning om vilken omställning Persson genomfört av socialdemokraterna mellanöstern politik, en förändring som genomfört helt utan någon förankrad debatt i partiet. För att förstå utvecklingen tror jag det är nödvändigt att börja med en historiskt tillbaka blick.

När Israel bildades röstade Sverige JA. Vi gav vårt medgivande till att en israelisk stat skulle bildas på det område som historiskt kallas Palestina. De judiska kibbutzerna var föredömen för de som trodde på en demokratisk socialism. Där fanns det vi alltid drömt om; Frihet, jämlikhet och solidaritet. På riktigt! Denna bild var den dominerande inom partiet under 50,60-talet. Israel var vår vän, det skulle ingen tvivla på.

Denna bild ändrades först när Olof Palme tog över ordförandeklubban. Tidigare genrationer av ideologiskt förblindande i synen på Israel kunde inte längre få styra. Palme och hans utrikesminister Sten Andersson höjde rösten och vågade säga ifrån när Israel gick emot folkrätten, utan att för den sakens skull någonsin vara otydliga i att de försvarade Israels rätt till existens. När första intifadan bröt ut blev Sten Andersson hårt kritiserad av högern för sin ”ensidighet”, men tystades inte ner för det. Inför FN:s generalförsamling yttrade han följande ord:

1987 är det 20 år sedan sexdagarskriget. Sedan dess ockuperar Israel omfattande
arabiska områden med stor befolkning. Det är ett dystert jubileum. Dystert för alla de palestinier som lever under ockupation likt andra klassen medborgare på sin egen mark. Dystert för de israeliska ockupanterna som blivit ett annat lands förtryckare och därigenom på sikt skapar en situation som kan bli ett hot emot Israel självt. Dystert för världssamfundet som med stigande oro åser hur brott mot folkrätten fortsätter under årtionden medan få framsteg görs i sökande för fred. Det får inte finnas två sorters folkrätt - en för Israel och en annan för världen i övrigt.


Det har nu gått ytterligare 20 år och under dem har mycket hänt med Sveriges röst i världen. Med ett agerande som i sig var omöjlig att kritisera, så som förintelsekonferenser och bönestunder med judar, lyckades Persson vända den Svenska mellanöstern politiken i tystnad. När Göran Persson vid sekelskiftet besökte Israel yttrade han följande ord:

… kära israeliska och svenska vänner! (…) Jag vill också tacka dig, herr premiär minister, för de insikter du gett mig i de utmaningar ni möter i fredsprocessen. Jag respekterar din hängivenhet och ditt mod (!).
Under större delen av mitt liv har jag velat komma till Israel. För att se själv, för att bli inspirerad. Idag kommer jag med en djup känsla av ödmjukhet.


Någonting hade hänt med socialdemokraternas mellanöstern politik, eller egentligen hade bara en sak hänt, Persson hade tagit över partiledarskapet. När Israel anföll Libanon i somras gick person ut och kallade sig Israel-vän. Detta är dock bara toppen på ett isberg, under persons tid vid makten har socialdemokraternas mellanöstern politik förändrats markant.

Nu sitter dock en ny styrman vid rodret, eller rättare sagt en styrkvinna. Hon har sagt att hon är villig för att lyssna mer på partiet än vad tidigare partiledare gjorde. Det vårdar gott, gräsrötterna har nämligen en stor känsla för att folkrätten bör följas och de som bryter emot den kritiseras. Må det även åter bli partiets officiella ståndpunkt!

Funderingar en kall vårdag

Nu har solens strålar sedan länge trängt undan vinterns snötäcke för att lämna plats åt de vårblommorna att tränga sig fram längst husknutarna. Själv tycker jag fortfarande att de är alldeles för kallt, både i väderleksrapporten och i samhällsklimatet. Försöker hålla värmen med en tjock ylletröja och ett par tofflor designade för att likna en grisslybjörns fötter, fast det hjälper föga när nattens mörker omfamnar staden.

Nu sitter jag här och funderar kring livet, det som varit och det som komma skall. Det senaste halvåret har min blick iskallt stirrat sig blid på att lyckats avsluta gymnasiet med pompa och ståt. Under arbetet gång verkar jag dock gått miste om något, målet. För vart är jag på väg egentligen? För varje dag som går smyger sig studenten närmare och med den tankarna om vad som kommer hända sen. Jag försökte slå upp ordet 18årskris i Svenska akademins ordlista, men fick inget svar. Ändå kan jag inte förneka vad jag känner. Oavsett hur stark och fri jag vill tro att jag är så finns dem där, stunderna av tvivel.

Om någon frågar låter jag klyschorna om resor och sabbatsår flöda fritt över mina läppar. Om volontärs arbete i Indien och fräna utbildningar som ska garantera evig lycka och välstånd. Fast egentligen känns de orden så innehållslösa att jag mest vill spy på dem.

Kanske det är bäst att försöka upprepa sina gamla fraser om evig kamplust och en frihet som aldrig kan försakas. Kanske är det värt ett försökt till, men frågan är om jag orkar ljuga för mig själv en gång till.

söndag 18 mars 2007

Saxat från ett historiearbete

Under den gångna veckan har jag kämpat med att få ihop ett historiearbete om Gandhi och hans metod. Blev rätt nöjd med en del av texten som jag tänkte lägga ut här för att eventuellt skapa en diskussion om våld som politiskt verktyg. En viss risk finns dock att en viss 26årig historielärare kommer såga mitt arbete i kommentarsfältet, men det är smällar man får ta…

Våld som fenomen är av ondo. Det är ett grundantagande jag står fast vi. Våldet drabbar människor på ett mycket negativt sätt. De orsakar smärta hos den drabbade, de tar färder ifrån nyfödda barn, de krossa unga förlovade människors drömmar om ett lyckligt liv tillsammans. Våldets skadevärkningar sträcker sig långt utanför den som blir direkt fysiskt skadad av det. Finns det något annat sätt att gå tillväga för att bekämpa orättvisor och förtryck måste man alltid bruka det metoderna i första hand, men är det alltid möjligt? Finns det något mer exempel där våldet inte har varit nödvändigt för den underkuvade partens frigörelse?

Självfallet finns det de, vi behöver inte gå särskilt långt bort geografiskt för att se det. Ta Sverige som exempel. Vår kamp för demokrati innefattade aldrig särskilt mycket våld, i alla fall var det inte dem aktionerna som fällde avgörandet. Under 1900-talet början lyckades Sveriges fattiga införa allmän rösträtt utan att ta till vapen. Här vad det främst en stark mobilisering av arbetarna som gav resultat, men även skeenden i omvärlden som påverkade makthavarnas beslut. Må vara att detta kan tyckas låta lite absurt, men jag skulle vilja påstå att den svenska demokratin har Lenin att tacka för dess existens. Vissa tycker kanske att det låter absurt att tacka Lenin för demokrati och jag håller med. Ändå är det ett faktum hotet om en revolution likt den i ryssland skämde den svenska överklassen till att ge efter för kraven på allmän och lika rösträtt. Däri ligger också den stora skillnaden från Indiens frigörelse. Gandhi använde aldrig ens hot om våld som en metod, han var tydlig i att deklarera sin inställning till våld; ”Det är inte vår metod!”. Sveriges demokratikämpar var tvärtom inte främmande inför vapen, utan de använde det som ett hot. Därigenom framstår jämförelsen mellan Sveriges demokratisering och Indiens självständighet som bristande vilket ledder mig fram till att Indien står ganska så ensamma i historieboken under kapitlet ”pacifistiskt motstånd som gav resultat”. De lyckades med sitt mål utan att ens hota med våld. Låt oss ta några exempel på några exempel där våldet varit den sista utvägen och hur det gått då.

Under 1900-talet rådde strikta apartheidslagar i Sydafrika. Motståndsrörelsen ANC ledde en kamp emot detta orättvisa system. ANC, med deras kände förgrundskämpe Nelson Mandela, var en rörelse som brukade våld för sin frigörelse. Nelson Mandela var alltså ingen pacifist, vilket vissa påstår, det är en av de största historiska missuppfattningar som än idag existerar. Hur som haver så nådde denna metod framgång, vid sidan om andra, och apartheiden avskaffades. Våldet var inget som man glades över att ta till, men det var en nödvändighet. Liknade exempel finns från mängder av andra rörelser som tillexempel befrielserörelsen Algeriet och Nordamerikanska revolutionen. Där har man insett att övermakten som man lever under är av sådan karaktär att den inte går att bli av med via några andra metoder än våld.

Men, säger då den idealistiska pacifisten, föder inte våldet bara mer våld? Mitt svar är rakt av, Ja. Det ligger en sanning i det. Våldets natur är att funtad på sådant sätt att den varje gång det får råda sår frön till sin egen förökning. Genom att våldet väcker hat bland de anhöriga till dem de drabbar sår de en grund för hämnd. Den hämnden kommer sen att resultera i mer våld vilket föder nya krav på hämnd från andra människor, och därigenom har våldet skapat en ond cirkel. Häri ligger det mest skrämmande med våldet, den skapar mönster som är mycket svåra att bryta.

Detta problem försökte Nelson Mandela lösa genom att, efter motståndaren var besegrad, konstant prata om försoning. Ordet hade en viss verkan, men fortfarande är det naivt att tro att det är någon slags mirakellösning. Nej, våldets innebonde problematik kvarstår och därmed tvingas jag stå fast vid mitt grundantagande, våld som fenomen är någonting av ondo. Här skulle jag kunna sätta punkt för mitt resonemang och gå i bräschen för ett pacifistiskt förhållningssätt oavsett hur omständigheterna ser ut. Dock tänker jag inte göra detta.

De exempel som nämns ovan och många andra, är de som utgör grunden för mitt ställningstagande om att våld tyvärr ibland är den enda utvägen. Det vore absurt av mig att fördöma det våld som Warszawas judiska befolkning under 40-talet brukade emot Nazityskland, likaväl som det vore grovt naivt av mig att fördöma palestinier som idag gör väpnat motstånd emot den ockupationsmakt som håller på att köra över deras folk med en bulldozer. Finns inga andra vägar anser jag att det är befogat för ett förtryckt eller ockuperat folk att göra uppror, vilket det även finns stöd för i folkrätten. Detta vålds utformning bör dock alltid diskuteras, självklart är allt våld som riktas emot civila oförsvarlig. Vapen sår bara riktas emot militära mål. Även om jag ser våldet som oundvikligt ibland hävdar jag att jag kan stå fast vid mitt grundantagande om att våld som fenomen är av ondo, det måste alltid undvikas. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns en framtid där våldet varken behövs eller brukas, där vi lever i fred med varandra. Där är vi dock inte än.

fredag 16 mars 2007

Jag blir tårögd…

Läs det här!

Har läst den ett flera gånger nu men blir lika rörd varje gång.

”Till mitt sista andetag tänker jag vara trofast mina idéer om en bättre värld. Om mina ben orkar ses vi kanske den 17 mars i Varberg.” Anna Larsson, 86 år

Så ska jag bli när jag blir stor...

torsdag 15 mars 2007

Oavsett regering – bojkotten måste upphöra

Fatah och Hamas har nu äntligen kommit överrens om hur en samlingsregering mellan dem ska se ut. Visserligen är det ett isande faktum att detta inte är någonting som parterna har kommit överrens om efter ett demokratiskt val. Nej, tvärtom så vann Hamas det Palestinska valet och därmed bör det vara dem skulle styra landet tills nästa val. Men icke, omvärlden ville något annat.

Direkt efter att Hamas vann valet i januari förra året, ett val som internationella valobservatörer bedömde som rättvist och korrekt, inledde omvärlden en bojkott emot Palestina. Man kan tycka vad man vill om Hamas politik, efter att ha träffat deras förespråkare och diskuterat med dem under min resa i Palestina förra året har jag kommit fram till att jag inte tycker om deras politik, men det hör inte hit. De har vunnit ett fullt demokratiskt val och ville då, inom sitt suveräna territorium, utöva sin politik och som demokrat måste man acceptera det. Den isolering omvärlden upprättar emot Palestina har drabbad, den redan hårt utsatta, befolkningen på ett fruktansvärt sätt. Arbetslösheten i Gazaremsan ligger mellan 70-80 % för att ta ett exempel, fattigdomen är utbred. Det enda praktiska resultat som omvärldens bojkott har gett, utöver den humanitära katastrofen, är att ett inbördeskrig under vintern varit nära att bryta ut emellan Fatah och Hamas.

Ur ett folkrättsligt perspektiv har den starkare parten i en konflikt alltid ett större ansvar att agera för fred. I detta fall råder det ingen tvekan om att det är Israel som är den starkare parten och därmed borde man sätta press emot Israel att agera för fred. Omvärlden väljer att göra tvärtom, resultatet blir att freden blir mer och mer av en avlägsen dröm.

När omvärlden valt att agera på det skamliga sätt man gjort var det enda omöjliga alternativet för palestinierna att bilda en samlingsregering. Det är därför positivt att så har skett, men det förändrar grunden till konflikten. Israel ställer fortfarande samma krav på Palestina:
1. Erkänn staten Israels rätt att existera
2. Avsäg er allt vad våldaktioner heter
3. Erkänn tidigare ingångna avtal.
Dessa krav kan man tycka är bra, men det vore än bättre om Israel levde upp till direktiven själv innan de började kräva det av den svagare parten. Israel har nämligen aldrig erkänt Palestinas rätt att existera, ockupationen är ett levande bevis på det. Israel har heller aldrig avsagt sig våld, tvärtom dör tre palestinier för varje israel. Israel har dessutom aldrig respekterat ingångna avtal, muren är ett nio meter högt bevis på det, deras innehav av kärnvapen är ett annat. Kort sagt: Israel lever inte upp krav som de själva ställer emot Palestina. När världens fjärde största militärmakt inte lyckas leva upp till kraven, hur kan de då kräva att ett ockuperat och sönderbombat land ska göra det?

Nej, det är dags att avbryta den förödande bojkott som pågår av Palestina. Det är dags att respektera det palestinska folket vilja. Det är dessutom dags att sätta press på den starkare parten att agera för fred, för det är hos dem nyckel till fred ligger. Inte innan Israel drar sig tillbaka från all ockuperad mark, river muren och slutar med sina övergrepp emot de mänskliga rättigheterna på västbanken och Gaza finns det en möjlighet för fred. Att bojkotta Palestina leder åt ett helt annat håll.

Venezuela är i rörelse


Författare: Kalle Holmqvist
Titel: Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika
Förlag: Murbruk förlag

Venezuela är ett av världens mest intressanta länder just nu. Från att, precis som hela övriga Latinamerika, ha betraktas som ”USA:s bakgård” håller man nu på att skapa sig en egen framtid. Det är denna process som frilandsjournalisten Kalle Holmqvist försöker skildra i senaste bok.

På 114 sidor försöker Holmqvist ge oss en introduktion till situationen i Venezuela. Här finns det mesta med: historien, ekonomin, folkrörelsernas inflytande och utrikespolitiken. Redan i förordet markeras det att detta det finns en medveten subjektivitet som genomsyrar verket vilken ingen som har läst boken kan förneka. Detta ser inte jag som någon automatisk svaghet, tvärtom det är viktigt att få en motvikt till den bild som media idag målar upp för oss. Dock saknar jag enkla saker så som fotnoter och tydliga källhänvisningar vilket skulle höja den vetenskapliga trovärdigheten. Nu känns det hela mer som ett välgjort projektarbete från en ung, rödkindad gymnasist än ett seriöst reportage med syfte att lyfta en viktigt fråga.

Fast trotts dess svagheter så ger boken en enkel och intresseväckande introduktion till en brännhet fråga. Den passar lika bra som studiecirkel som godnattsaga för den socialdemokrat som vill sova lite bättre om nätterna. För Venezuela är ett helt land som befinner sig i rörelse, någonting som är väldigt inspirerande för den som tycker att folkrörelserna i Sverige börjar likna förvaltningsorgan i allt för stor utsträckning.

Kampens tid är nu!


Flera progressiva projekt pågår som det är dags att solidarisera sig med. Skriv på s-studenters upprop mot murar mellan människor. Se därefter till att ta dig till närmaste demonstration till årsdagen av USA:s angrepp mot Irak nu på lördag.

Upp till kamp, kamrater!

måndag 12 mars 2007

Bush ut ur Latin Amerika!

Nu leker de stora männen tafatt på andra sidan Atlanten. Vissa tycker att det är ett löjligt spel för gallerierna, men det handlar om mycket mer än så. Det handlar om en hel kontinents självbestämmanderätt, något som fråntagits dem under de senaste århundradena.

Under kalla kriget var Latin Amerika USA:s bakgård. Där kunde dem göra lite som de ville utan att oroa sig för konsekvenserna. Utsugning, fattigdom och militärdiktaturer blev resultatet. Föga förvånande är det att folket nu tröttat på detta.

Hela Latin Amerika verkar nu vara i rörelse. De fattiga går ut på gatorna för att förändra sin livssituationen. Venezuela, Argentina, Chile, Brasilien och mitt nya favoritland Bolivia är alla med på tåget. Ett tåg bort från den tvångströja som USA satt på dem under de gånga seklet mot någonting nytt. En tid där folket tar makten över sina egna liv. Eller som Hugo Chaves kallar det ”en socialism för 2000-talet”.

Under den gångna veckan har Bush gjort en rundturné för att förbättra sitt anseende i Latin Amerika, resultatet blev rätt skralt. Det enda konkreta det ledde till var att han gav vänster ett utmärkt tillfälle att mobilisera massorna för motdemonstrationer. Kanske är det lite populistiskt att fylla en hel fotbollsstadium för att, med che-affischer i bakgrunden, tala om Bushs intellekt, men det hör inte hit. Det viktiga är att det är dags för folken i Latin Amerika att slita sig loss från sina bojor nu och skapa sin egen framtid, utan USA:s inblandning. I det arbetet har de mitt fullaste stöd.

lördag 10 mars 2007

”Det handlar om säkerhet”… Ää, va?!

Apartheidsmuren som byggs i Palestina är grovt folkrättsbrott, det har till och med internationella domstolen i Haag erkänt. Israel försvara sig med att det handlar om säkerhet, men om det hade handlat om säkerhet, varför följer man då inte gröna linjen? Om man har den rasistiska grundsynen att alla araber är terrorister och att man ska avskärma dem från "guds folk" i Israel varför låter man då 280 000 palestinier hamna på den israelsiska sidan av muren? Någonstans här brister logiken!

För alla med något innehåll emellan pannbenen är det helt uppenbart att det inte handlar om säkerhet, det handlar om att visa sin överhet, demonstrera sin makt och befästa sin ockupation. En ockupation som i sig är folkrättsvidrig. Genom att krossa alla möjligheter till den kommunikation som är alla levande samhällens grund omöjliggör man för en befrielserörelse att verka inom Palestina och därigenom säkrar man sina maktpositioner.

För människorna i Palestina är den ett hårt slag. Den omöjliggör för barn att komma till skolan, det separerar familjer ifrån varandra och den krossar den rörelsefrihet som är grundläggande för att kunna skapa ett värdigt liv. Samtidigt förintar muren den redan så utsatta palestinska ekonomin, vilket gör livet än mer obehagligt för palestinierna.

DN har nu skapat en digital illustration som går att se här. Efter att man beskådade detta blir en sedan länge bekräftad tes än lättare att tro på: Muren är sjuk och förjävlig!

Nu är vi också med!

Det verkar som om tiden då Sverige vågade välja en egen väg är förbi. Nu har vi tyst sjunkigt in i den grå massa som västvärlden utgör. Med terror ska terrorismen bekämpas! Läs här för bevis.

Må vara att det är bra att Sverige deltar i internationella operationer, men det innebär inte att vi helt sonika måste sluta oss upp bakom allt USA och deras bundsförvanter gör. Att delta i offensiva aktioner mitt bland civilbefolkningen är ingenting som får bli en vana för oss. Fast när vi delar ut medaljer till dem som gjort det börjar man ju fundera…

fredag 9 mars 2007

En dag värd att fira!

Jag kanske får börja med att be om ursäkt. Både i går och idag är födelsedagen för några mycket goda vänner till mig, men det är inte därför jag valt den titel som jag valt på dagens blogginlägg. Nej, istället skulle jag vilja prata om vad det var för dag igår.

Igår var det internationella kvinnodagen. Tyvärr satt jag själv fast kulturnämndemöte så jag kunde inte delta i det firande som traditionsenligt gick av stapeln i Borås. Hur som haver skulle jag vilja passa på att rekommenderad en mycket intressant artikel om kvinnorna i Palestina-Israelkonflikten. Kampen för kvinnans rättigheter känner inga gränser!

onsdag 7 mars 2007

Jan Gulliou och Carl Bildt

Jag har aldrig varit en särskillt stor fantast av Jan Gulliou. Hans machoattityd känns som hämtad ur Frank Baudes homofobiska minnespärm från 70-talet. Fast när Gulliou väl lyckats trycka tillbaka sin undermedvetna gubbitterhet så är han bra, riktigt bra! Läs här för bevis…

Personligen tycker jag att all denna hysteri kring Bildt affärer är mycket ointressanta. I alla regeringar finns det statsråd som gör personliga tillkortakommanden och det finns ingen anledning för oppositionen att lägga ner all sin energi på att smutskasta dem. Det lyckas gott vår blodtröstiga media med på egenhand.
I detta fallet är det hela extra tråkigt med tanke på att dessa turer kring ev aktieinnehav totalt skuggat över den utrikespolitiska deklaration (har redan kommenterat den här) som Bildt presenterade straks innan hans affärer uppenbarade sig. Jag vill attackera borgare för att de för en politik som försämrar för arbetarklassen i Sverige och världen, inte för att de har aktier på fel ställe.

tisdag 6 mars 2007

Försvara folkrätten – Bojkotta Israel

Uttalande om Palestina-Israelkonflikten som med vissa språkliga korrigeringar antogs på SSU Södra Älvsborgs DÅK.

Försvara folkrätten – Bojkotta Israel

"Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”, Mikael Löfgren på DN Kultur.
Det pågår ett kontinuerligt förtryck av det palestinska folket. Sedan andra intifadans utbrott har Israel stärkt sina positioner på den palestinska befolkningens bekostnad. Detta måste få ett slut!
Israel ockuperar Palestina. Denna ockupation befäster man genom så kallade bosättningar. Detta är områden inne på palestinskt mark som man låter israeler flytta till. Genom att sätta fantastiska underpriser på marken där lockar man människor att flytta ifrån den israeliska sidan av gränsen över till de palestinska områdena. Detta har fördömts av FN, men ändå byggs bosättningarna ut på västbanken.
För att ytterligare befästa sin ockupation av Palestina genomför Israel nu ett avskyvärt projekt inne på palestinskt område. En mur byggs för att separerar palestinier ifrån varandra och omöjliggöra ett palestinskt motstånd. Vi, unga socialdemokrater, är motståndare till murar sådant, men denna mur är dessutom oförenlig med folkrätten genom att till hela 80 % bryta in på palestinsk mark. Detta är en mur som får förödande konsekvenser ur såväl ett ekonomiskt som humanistiskt perspektiv. Ekonomiskt så krossar den alla möjligheter till en livaktig palestinsk stat genom att omöjliggöra för den kommunikation som är alla levande samhällens grund. Humanistiskt så separerar den familjer ifrån varandra, förhindrar människor att röra sig fritt och omöjliggör ett värdigt liv för alla palestinier i dess närhet.
För att möjliggöra dessa vansinnesprojekt, som ockupationen och muren utgör, brukar Israel ett övervåld av fruktansvärd karaktär. Israel är världen fjärde största militärmakt, medan Palestina är ett hårt sargat land vars armé mestadels bestå av icke-statliga organisationer. För varje död israel, dör tre palestinier. Dock vill vi vara noga med att betona att dessa siffror inte ska användas för att förminska de israeliska offrens lidande. Ett människoliv går inte att addera, det är en lika stor förlust vem det än drabbar. Däremot säger det här siffrorna en hel del om vilket övervåld Israel brukar och styrkeförhållandena i denna konflikt.
SSU Södra Älvsborg tycker det är viktigt att bejaka dessa styrkeförhållanden vid förhandlingar om en framtida lösning. För oss som socialister är det naturligt att ställa oss på den svages sida, mot den starkes överhet. Att försvara de underordnade, ta parti för dem förtrycka och mot förtrycket.
SSU Södra Älvsborg arbetar för en rättvis fred i mellanöstern och för detta ska bli verklighet är det absolut nödvändigt att Israel drar sig tillbaka till gröna linjen från 1967. Det är dags för israel att acceptera folkrätten. Bosättningarna måste genast avvecklas, ingen fred är möjlig under ockupation!
Den mur som nu byggs inne på palestinskt område måste genast rivas. Israel försvarar sig med att den skyddar från palestinskt våld, men vi vet att våldet är mer komplex än så. Ockupationer föder en desperation som ibland ledder till hat. Ett hat som tar sig över, under eller igenom alla murar. Murar kan inte bygga fred, det kan bara befästa den starkes överhet.
SSU Södra Älvsborg fördömer det övervåld Israel brukar emot den palestinska befolkningen. Givetvis fördömer vi även allt palestinskt våld som tillexempel självmordsbombare där civila blir ett mål. Dock är det förenligt med folkrätten att ett ockuperat folk gör uppror med vapen i hand. Skulle en främmande nation invadera Sverige är det en själklarhet att befolkningen här skulle ha rätt att försvara sig med hjälp av vapen, samma princip gäller för palestinierna. Våld som fenomen är något fruktansvärt och finns det andra metoder måste de alltid prövas först men, ibland är våldsamt motstånd det enda alternativet. De palestinska grupper som idag arbetar för att med fredliga medel befria landet från ockupationen har självfallet också vårt stöd. Sida vis sida kan dessa metoder verka mot ett och samma mål, frihet från ockupationen!
Vi, SSU Södra Älvsborg, ser inte situationen som hopplös. Att göra det är att ha en bristande förståelse för omvärldens roll i dramat. Vi är medvetna om att inga ockupationer, murar eller övervåld kommer vara för evigt. De kommer bara vara så länge omvärlden är tyst.
Ett medel som står oss tillhand för att sätta press på den starkare parten att agera för fred är en bojkott. Genom att inte köpa israeliska varor, turista i landet eller ge något form av ekonomiskt stöd till landet kan vi sätta press på den att agera för fred. Vi lyckades med Sydafrika, nu tar vi oss an Palestinas befrielse!

ALLA FOLKS FRIHET – HELA VÄRLDENS FRED

måndag 5 mars 2007

Solidaritet med Köpenhamns ungdomar!

Det handlar om mer än ett hus! Det är det första vi måste konstatera när vi diskuterar vad som har pågått i Köpenhamn de senaste dagarna. Sätter vi in der hela i ett sammanhang framgår det snart att detta bör ses som en motreaktion emot den politik som nu bedrivs över hela Europa. Utefter nyliberala principer skärs det ner på offentlig sektor och säljs ut till den som kan betala för sig. Händelserna i Danmark de senaste dagarna är en motreaktion emot detta.

I det här fallet är det en frikyrka/sekt som köpt ett berömt ungdomshus av kommunen emot ungdomarnas vilja. För att genomföra stölden ifrån ungdomarna tar statsmakten till det vapen överheten alltid brukat emot deras underkuvade, våldsmakten. Polisen agerande kan inte klassas som annat än skamlig. Att ungdomar slår vakt om sina intressen bör uppmuntras, inte bestraffas.

Visserligen är det helt korrekt att enskilda individer i kampen för ungdomshuset begått misstag, det varken förnekar eller försvarar jag. Ändå hamnar man, hur man än vrider och vänder på detta, på den punkt där jag började. Händelserna i Köpenhamn är en reaktion emot de högervindar som drar över vår värld nu. Som socialist ger jag mitt fulla stöd till dem som vågar göra motstånd. Stå på er!

söndag 4 mars 2007

Till min vän revolutionens månad...

Nu börjar du närma sig sitt slut. Du evigt så omtumlande och samtidigt inspirerande tid på året. Då allt ska kastas om ändan för att bana iväg för en ny tid. Nu är du överstökad för den här gången, tack och adjö. Jag kommer att sakna dig samtidigt som jag tycker det ska bli grymt skönt att slippa din ständiga närvaro. Fast hur som haver, vi vet ju båda att vi kommer ses igen nästa februari/mars, du revolutionens månad.

Ja, jag väljer att kalla dig så. Perioden mellan mitten på februari och mitten på mars, då årsmötena avlöser varandra. Anledningen är att när du regerar ska allt förändras. Nya styrelser väljas, nya verksamhetsplaner skapas, nya beslut och inriktningar fastställas. Under en månad förändras allt, eller i alla fall det som utgör största delen av mitt liv nu. Som den förvuxne tonårsrebell jag är finner många det föga förvånande att jag älskar revolutionens månad.

Med facit i hand är jag nöjd med din prestation 2007. Som ett yrväder, en kallfrusen vecka i februari, tog du ifrån mig all den pampstämpel jag då satt på. Under några dagar försvann mitt ordförandeskap i både Amnesty och SSU. Fast inte misströstar jag för det, titlar är bara borgerlig formalika. Det är på gräsrotsnivå som den verkliga socialismen byggs.

Hastigt spann du vidare i februarislasken, över årsmöten bland studentklubbar och partiföreningar, innan du slutligen nådde sin slutstrid i helgen. I Skenes folkets hus fyllde du en stor skara rödkindade ungdomar med kamplusta och tro på en rättvisare morgondag. För min del så var helgen fylld av framgångar, men även ett par svidande förluster. Fast det är väl det som det innebär med att arbeta utefter en demokratisk ordning. Ibland vinner man fotfäste och ibland tvingas man retirera, makten delas av alla kamrater gemensamt. Hur som haver så är jag numera distriktstyrelseledarmot och fick igenom ett uttalande om Palestina som kommer publiseras här inom kort.

Nu sitter man här. Stolt över att varit en del av att samlas sjuhäradsbygdens klasskämpar för ett nytt år i socialismens tjänst. Tillsammans skall vi nu vandra mot nya höjder. Med historien i minnet och framtiden i sikte ska vi skapa ett starkare SSU. Så tack för den här gången då, du revolutionens månad. Vi ses igen nästa år, tills dess ska jag se till att ha skapat lite socialism.

Nuet är kamp, framtiden är vår!

fredag 2 mars 2007

Fira internationella kvinnodagen i Borås!

Torsdagen den 8 mars 2007 är det dags för året firande av internationella kvinnodagen. I Borås kommer ung vänster och SSU m.fl. uppmärksamma detta med ett storfirande på Hässlehus i Borås. Programmet är som följer:

18.00 inledning
18.05 Nollkoll med fjärkontroll spelar
18.20 Nalin Pekul, ordf. s-kvinnor
18.40 kurdisk dansgrupp
19.00 Sharafs döttrar (män som arbetar emot hedersrelaterat våld, VÄLDIGT BRA!)
19.20 paus
19.40 kvinnojouren
20.00 nollkoll med fjärkontroll

Under kvällen kommer det dessutom anordnas feministiskt självförsvar kurser för intresserade tjejer. Pengar kommer att samlas in till kvinnojourerna och fika säljas av männen i cafeterian.

Det kommer bli en fantastisk kväll, kom dit!