onsdag 28 februari 2007

Konstnärliga depretioner och Burma uttalanden

Var och såg "Farväl Falkenberg" igår. Har nog aldrig känt mig så deprimerad efter att ha lämnat en biosalong. Känner att det kan vara dumt at prata om den mer för att det drar ner erat glada onsdagshumör...

För några dagar sedan publicerades en debattartikel från SSU på aftonbladet debatt (lite synd att en sådan skarp text inte ska få palts i en värdigare tidning än så…). Följ gärna utvecklingen i Burma på Rauls blog.
Tyvärr är det, till och med för den mest idealistiska optimist, svårt att känna framtidstro för detta land, men motståndet finns där. Det finns möjlighet till förändring, det enda som saknas är omvärlden vilja.

lördag 24 februari 2007

Klusterbomber = terror emot civila

Ekot rapporterar idag om att 46 länder har kommit överrens om att verka för ett fördrag som förbjuder tillverkning, lagring, transport och användning av klusterbomber. Dock återstår att en del nyckelländer så som USA, Israel, Ryssland.

Att det hela sker i Oslo är föga förvånande, den rödgröna majoriteten där har nämligen varit mycket drivande i frågan. Tyvärr har Sverige, både innan och efter maktskiftet haft en röst som har varit allt för vag i denna fråga.

Klusterbomber är inte ett vapen där man kan skilja på civila och militära mål. Bomberna kan ligga kvar odetonerade över långa tider och därmed är det omöjligt att skilja på vem det är som drabbas. Enligt George Monbiots, the Guardian, har omkring 100 000 människor omkommit av klusterbomber, 98% av dem är civila. Siffrorna talar sitt tydliga språk, klusterbomber är ett vapen som endast kan användas som terror emot civila.

Därför är det givetvis positivt att flera länder nu kommit överrens om att förbjuda dessa fruktansvärda vapen, men så länge länder som Israel och USA vägrar har jag svårt att tro att detta kommer att ge någon faktiskt effekt. Det är nämligen dessa länder som är flitigast på att använda bomberna ifråga. Under USA-invasionen av Irak 2003 släpptes två miljoner bomber över Irak. När Israel anföll Libanon i somras var det fyra miljoner bomber som spred över det landet, var av de allra flesta under kriget 72 sista timmar(!). (källa: George Monbiot, the Guardian 06-11-07)

Så länge inte Israel och USA väljer att inte gå med på ett förbud emot klusterbomber förblir alla försök till det verkningslösa. Givetvis är det bra att andra länder trycker på för att de ska ändar sig, för terror emot civila får inte vara tillåtet. Frågan är dock om det hjälper så länge världens enda supermakt strävar emot?

Solidaritet med Kubas folk

Ikväll anordnas en stödfest för Kuba i Malmö som bla. Mikael Wiehe kommer delta i. Debatten kring denna tillställning är dessvärre inget undantag ifrån de sorgenliga mörker som idag villar över all debatt i Sverige om Kuba. Ung revolutionärer, förblindade av alla vackra tal om jämlikhet på Kuba, står emot en höger som låter som de alltid gör när alla inte blint följer deras kommandon och tar till alla de mest vedervärdiga metoder som står till deras makt för att ”återställa ordningen”. Dock tror inte jag att någon av dessa grupperingar har en syn på Kuba som ger riktig god förståelse för situationen.

Ska man ha ett nyktert perspektiv på frågan tror jag man måste våga se både negativa och positiva saker med Kuba. Jag är en person som har den djupaste sympati med det kubanska folket och försvara Kubas självständighet emot USA som ständigt hotar den. Kubas samhälle innehåller idag flera saker som är imponerande, även för västvärldens länder. Kuba har den bästa läkarvården på kontinenten och låter kubanska läkare arbeta gratis i många, framför allt latinamerikanska, länder. Nu senast i Venezuela där man i den så kallade Operation mirakel har gett tiotusentals starrdrabbade synen tillbaka. Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem som är öppet också för utländska studenter. Analfabetismen existerar inte på Kuba. Rättigheter som bostäder och arbete besitter de flesta på Kuba. Miljöarbetet, med ett imponerande ekologiskt jordbruk, har prisats av FN. Detta är några av de faktorer som gör Kuba till ett unikt land. Trots att man har ett handelsembargo emot sig, från sin ärkefiende USA, har man lyckats upprätthålla en stabil välfärd även om landet är fattigt på grund av stormaktens agerande.

Dock finns det en annan sak man måste beröra också när man pratar om Kuba. Ett fungerande demokratiskt system, där olika åsikter får verka vid sidan av varandra och folket röstar fram vilka av dem som ska få makten, saknas på Kuba. Må vara så att demokrati kan betyda mer än ett parlamentariskt västerländskt system, men de system som Kuba praktiserar kan ändock inte anses vara demokratiskt. Enligt Amnesty sitter 69 personer fängslade på grund av sina åsikter på ö nationen i fråga. Detta är givetvis inget annat än skamligt, men om man ska vidga sina perspektiv lite är det förhållandevis få i jämförelse med dem anmärkningar som andra länder har emot sig, som tex. USA på Guantanamo Basen. Dessa jämförelser är inte meningen att ställas till försvar för övergreppen inom Kuba, men det säger lite om hur absurda vissa borgerliga krafters fanatiska hat emot Kuba är. Dock är det som ung revolutionärerna gör lika synd, de finns ingen som vinner på att vi romantiserar och undanhåller fakta. En verklig solidaritet med det kubanska folket bygger på att man med ett nyktert förhållningssätt kan ge både kritik och beröm.

För att finna en väg framåt har varken extremvänstern eller borgerligheten något att komma med. Vi måste kunna kritisera det demokratiska underskott som finns på Kuba utan att för den sakens skull mana till en kontrarevolution där kapitalet åter släps fritt för att plundra Kuba på dess unika välfärd. Viktigast av allt är kanske att USA handelsembargo tas bort för att värna Kubas självständighet och skapa förutsättningar för kubanerna att utrota fattigdomen i landet. Allt annat är fullständigt oförsvarbart för en demokratisk socialist.

ps. kolla gärna in den nyutgivna boken "Kuba - på riktigt"

torsdag 22 februari 2007

Sällsynt förvirrat av folkpartiet

Det kanske rent av är så att det är inom utrikespolitiken de ideologiska skiljelinjerna syns som tydligast inom dagens politik. Folkpartiets utrikespolitiska talesperson i utrikespolitiska frågor Brigitta Ohlsson gav i alla fall ett tydligt tecken på ett gammalmodigt och högborgerligt synsätt på vår omvärld i sitt senaste utspel i Gotlands Allehanda.

Enligt Ohlsson skall omvärldens isolering av Palestina bestå, så länge deras regering inte blint agerar som västvärlden säger. Samlingsregering eller inte, så länge det inte uppfyller omvärldens tre krav på slut på våldet, erkännande av Israel och accepterande av tidigare ingångna avtal kommer skall västvärlden fortsätta bojkotta Palestina. Återigen ser vi ett mönsterexempel i hur borgerlig demokrati fungerar: ”Ni får rösta på vad ni vill, bara ni röstar på mig”. Inför detta skall världens alla länder inrätta sig, gör dem inte det kommer vi alltingen bomba ihjäl er eller, som i detta fall, svälta ihjäl er.

Man får tycka vad man vill om Hamas, men det är ett faktum att de är demokratiskt valda. Det är också ett faktum att Palestina är den svagare parten i denna konflikt och att det är dem som lider under en främmande makt olagliga ockupation. Likväl är det ett faktum att, enligt folkrätten, har alltid den starkare parten ett större ansvar att agera för fred. En Självklar slutsatts av detta borde bli att man sätter en större press på Israel att agera för fred. Dock har omvärlden inte lyckats tänka ut detta logiska resonemang ännu.

Tvärtom har man istället lagt allt ansvar på den svagare parten, Palestina, och hålligt den starkare parten bakom ryggen. Tydligast har detta visat sig på den bojkott som omvärlden upprätthåller emot Palestina. Detta är ur ett vänsterperspektiv samma princip som låg bakom koloniseringen för några hundra år sedan: ”den starke har rätt, den svage skall lyda!”. Jag tycker att det är dags att börja kalla detta för vad det är, imperialism. Detta sätt att tänka har vi nu en regering som hyllar. Det syntes i den nyligen publicerade utrikespolitiska deklarationen från regeringen, men det syntes än tydligare i Ohlssons uttalande idag.

Detta är en princip som legaliserar ockupationen och lägger skulden för situationen på offret, Palestina. Skulle vi ha haft samma tankesätt bakom Sydafrika skulle apartheidregimen där stått kvar än idag. Vi måste inse att vi bär ett ansvar för det som sker i Palestina och för att nå framåt måste vi ställa tydliga krav på Israel. För ingen fred är möjlig under ockupation.

Det är nu uppenbart att vi har en regering som inte tänker sätta ner foten i denna fråga. Då ter det sig för mig som självklart att vi får göra som vi gjort förut, vi får göra det själva. Vårt vapen är vårt ekonomiska övertag, vårt medel är en bojkott. Fast inte utefter de märkliga principer som EU och USA formulerat, utan tvärtom utefter principen om att stödja den svage emot den starkes överhet, att ta parti för dem förtryckta mot förtrycket. En bojkott emot Israel är ett, enkelt men effektiv, medel som står oss tillhands för att säga nej till ockupationen och säga ja till en rättvis fred. Vi lyckades med Sydafrika, nu tar vi oss an Palestinas befrielse!
För som björn Afzelius utryckte det: ”Era pengar är som honung i förtryckarnas mun”.

tisdag 20 februari 2007

SSU kommenterar läget i Palestina

SSU ger på sin hemsida ut ett uttalande kring situationen i Palestina. För en gångs skull måste jag medge att jag är positivt överraskad, vilket är ganska unikt på grund av min rebelliska ådras ständiga misstro emot ledningar av olika slag. Dock tar detta uttalande tydligt ställning för att omvärldens bojkott är förödande både ur ett humanistiskt, kort perspektiv och ur ett långsiktigt, fredssträvande perspektiv. Det absurda i att försvara demokrati och samtidigt ogiltigförklara demokratiskt valda regeringar berörs också. Texten avslutas med orden: ”Västvärldens roll är att hjälpa, inte att stjälpa. Det går inte att bojkotta ett folks rätt till sitt land”. Ovanligt skarpt faktiskt!

måndag 19 februari 2007

Ur ett annat perspektiv

Hittade en dikt som jag skrev på någon gång för länge sedan. Tyckte den kändes lika aktuell nu som då.

Ur ett annat perspektiv

Jag tar steget in genom dörren med drömmen om dig.

Med drömmen om att i natt ska målet vara nått.
Med drömmen om att i natt jag ska få träffa dig igen.
Med drömmen om att i natt ska vi älska på de vita hästars äng, granne med Gud.

Jag gör det för det hat ni sått i mitt huvud.
Jag gör det för att inget finns kvar här för mig.
Jag gör det för att få se dig igen.

Våld är våld och våld är fel.
Javisst, men våldet är orsakat av er.
Ansvaret är ert.
Jag är ingen mördare,
det är ni som är tyranner.
I den situation jag befinner mig finns inget annat val.

Jag tar steget in genom dörren och spränger mig själv i bitar.

Lessen, men tiden är knapp…

Vill börja med att be om ursäkt för att jag inte blogat på ett tag nu, men har en intensiv period bakom mig. Konserter, möten och familjemiddagar har avlöst varandra i en fasans takt. Medverkade i en debatt på min skola idag. Tyckte det kändes okej, en engagerad publik ställde många intressanta frågor. Framförallt tyckte jag kamrat Lina var skrap i sin fråga när moderaterna började prata HTB-frågor: ”Det du säger tycker ju (v) och (s) också, men ni samarbetar ju med (kd) som definitivt är emot det där. Är det verkligen så klokt av er att lyfta fram det som en profilfråga i den här debatten då?” Skarp fråga som gjorde moderaten lite svettigt i sin uniform. Hur står det till med enigheten i alliansen egentligen?
Tyckte i övrigt att debatten var mycket bra och framförallt jämn. Skiljelinjerna mellan höger och vänster visade sig tydligt och det vårdar gott inför framtiden…

En sak som jag är lite less över är att jag inte hunnit svara på en debattartikel som en från svensk-israelisk information hade med i BT i fredags. Förvisso gick hon ut och tog tillbaka sitt felaktiga påstående om antalet flyktingar under Israels angrepp emot Libanon i somras, men nu väntar jag bara på att hon ska ta tillbaka alla andra absurda påståenden hon skrivit på debattsidorna i BT de senaste månaderna.
Artikel i fredags var inget undantag den innehöll också en hel del galna påståenden, så som att Israels tillbakadragande från Gaza var en ”Goodwillhandling” (!). Här glömmer hon helt bort att detta tillbakadragande skedde samtidigt som bosättningarna på västbanken byggdes ut. Dessutom har israel fortfarande Gazaremsan i ett järngrepp genom sin militära överläggsenhet. Uppgifterna från svensk-israelisk ”information” (läs: propaganda) är alltså helt felaktiga. Detta är ytterst relevant i sammanhanget därför att på dessa uppgifter baserar debattören sitt påstående om att det inte spelar någon roll vad Israel gör. Verkligheten är givetvis tvärtom. Israel som den strakare parten har all makt i världen att kunna ändra på situationen. Först den dagen ockupationen upphör, muren rivs och Israels övervåld får ett slut är en verklig fred möjlig. För det bär Israel huvudansvaret. Att Svensk-israelisk information inte inser detta beror, oavsett om det är medvetna om det eller inte, på dålig kunskap eller ett rent rasistiskt ställningstagande om att israelsikt blod är mer värt än palestinskt blod.

Ska försöka sätta mig ner och omformulera ovanstående text till en debattartikel, men just nu har jag varken tid eller ork. Måste rusa vidare till en föreläsning som jag ska hålla hos Göta s-förening ikväll. Ska bli intressant…

Puss och kram på er kamrater (och övriga)!

torsdag 15 februari 2007

Tydliga skiljelinjer i utrikespolitiken

Jag tillhörde en av den som inte trodde att det skulle bli några större förändringar i Sveriges utrikespolitik efter den borgerliga regeringens maktövertagande. Jag hade fel, väldigt fel. När Bildt idag presentera den borgerliga regeringens utrikespolitiska deklaration innehöll den en radikal kursändring i några av de mest fundamentala frågorna på den internationella arenan.

Först och främst tänker jag på avsaknaden av ett tydligt erkännande att USA och Englands angreppskrig emot Irak var folkrättsvidrigt. Ur ett vänsterperspektiv är något av det mest grundläggande som finns markera ett avståndstagande från att USA idag besitter rätten att leka världspolis. Ur ett högerperspektiv var det tydligen inte ens värt att nämnas, enligt Bildt. I socialdemokraternas utrikespolitikiska deklaration, som släpptes som ett svar på borgarnas deklaration, var det givetvis en självklarhet att ta ett tydligt ställningstagande i denna fråga. Här är skiljelinjerna i utrikespolitiken tydliga.

Fast det mest uppseendeväckande med Bildt deklaration är inte stycket om Irak utan det är när han talar om Israel-Palestinakonflikten. Visserligen erkänner han att bosättningarna strider emot folkrätten, men det bara i en kort mening. Inte ett ord nämns om den folkrättvidriga mur som Israel bygger inne på Palestinskt område, en mur som fördöms av internationella domstolen var enligt Bildt inte ens värd att nämna. Vad dock Bilt tycker är värt att tala desto mer om är att Palestinierna måste avsäga sig allt vad våldshandlingar innefattar, Israels övervåld nämner han inte. Socialdemokraterna markerade genast i utrikespolitiska deklaration att ”Israel har ett särskilt ansvar för att få igång en fredsprocess”. Det är ett viktigt förhållningssätt. Vi måste komma bort ifrån synen att detta är en konflikt mellan två jämnstarka parter. Israel är den part som har makten, vapnen och kapitalet. Palestina är den part som utsätts för den starkes övermakt. Har man detta perspektiv är det själklart att det största ansvaret för situationen måste läggas på Israel, men enligt Bildt är det snarare tvärtom. Han tar istället helt syniskt ställning för den starkare parten och talar tyst om deras övergrepp. Skiljelinjerna i utrikespolitiken kan förmodligen inte bli tydligare. Detta är en radikalkursändring av Sveriges utrikespolitik. Förvisso är jag en av dem som är fast besluten om att den förra, socialdemokratiska regeringens agerande var för passivt, men vi sa i alla fall att vi fördömde övervåldet och muren. Bildt avstår ifrån detta.

När jag läser vidare i deklarationen fortsätter jag att uppröras över hans märkliga syn på vår omvärld. När Bildt pratar om Latin Amerika säger han att ”vi ser oroande tecken är det handlar om utvecklingen i Venezuela”. Situationen i det betydligt mer odemokratiska Colombia nämner han inte för att istället kritisera en regering, som snart vunnit fler val en vad jag kan räkna på mina fingrar, för att vara odemokratisk. Latin Amerika är tvärtom den kontinent där utvecklingen varit som mest positiv de senast årtiondena och till den utvecklingen hör Venezuela.

När det kommer till ”kriget emot terrorismen” sluter Bildt tappert upp bakom västmakternas taktik. Med våld ska vår säkerhet tryggas, terrorismens orsaker lämnar han därhän. Återigen upprörs jag över Bildts syn på vår omvärld.

Det har blivit mycket kritik mot Bildt nu, men jag måste erkänna att jag tycker att hans deklaration innehåller ett fåtal positiva saker likväl. När Bildt talar om situationen i Afrika märks det att han har kompetens på ämnet. Att han tydlig markerar sitt stöd för Jan Eliassons arbete, i FN, för fred i Sudan är en positiv ingrediens i utrikespolitiken han kommer att föra. Dock verkar det som om det blir en av de få.

Att glömma bort det folkrättsvidriga anfallet emot Irak, att kalla Venezuela för diktatur och tala tyst om Israels övergrepp är någonting som kommer få konsikvenser för Sveriges utrikespolitik. Det är tråkigt, men sant att Sverige numera håller på att förlora sin röst för de svaga i världen och istället börjar sjunka in i västvärldens anonyma massa. Ansvaret för detta villar på den borgerliga regeringen i allmänhet och på Carl Bildt i synnerhet.

onsdag 14 februari 2007

Ett folk körs över i tystnad


Författare: Andreas Malm
Titel: Bulldozer mot ett folk
Förlag: Agora

”En bok som tar ställning utan att be om ursäkt” står det på baksidan till Bulldozer mot ett folk. En mer lysande beskrivning av detta verk får man leta efter.

ISM-aktivisten Andreas Malm var nere i Palestina under återockupationen 2002, men det är inte hans egna upplevelser som står i centrum för denna skrift. Nej, istället är en sammanställning och analys av allt som behövs veta för att förstå situationen idag. Han går igenom historien, de politiska rörelserna som verkar idag och diskutera inte minst omvärldens roll i dramat. Fram för allt pratar om han den svenska socialdemokratins hållning i mellanösternpolitiken och vad han kallar ”det stora svenska sveket”.

Det här är förmodligen den mest omfattande bok jag läst om den Palestinafrågan, men för den sakens skull finns inte allt med i boken. Förmodligen är det en omöjlighet att få med allt relevant i en och samma bok, denna konflikt är allt för komplex för det. Muren är tillexempel ett utav de ämnen som bara berörs väldigt kort av Malm, vilket förvisso är ganska logiskt i och med att boken skrevs innan murbygget började ta fart på allvar. Hur som haver, kunskap om muren får man söka på annat håll, detta verk ger ända en mycket bra förståelse för situation på de ockuperade palestinska områdena.

söndag 11 februari 2007

Angående situationen i Palestina

Kanske är de händelser vi sett den senaste veckan början på slutet för de stridigheter som blossat upp emellan de två rivaliserande rörelserna i Palestina, Fatah och Hamas. Givetvis vore det en mycket positiv utveckling om det blev så. Ett splitratt Palestina är ett Palestina som står svagt jämt emot ockupationsmakten, vilket det bara finns en part som tjärnar på. Israel. För att förstå sig på vad det är som faktiskt hänt nere i Palestina de senaste månaderna ska jag försöka göra en analytisk överblick över händelserna. Dock tror jag det är nödvändigt att gå längre tillbaks i tiden än några månader. Det är nog till och med nödvändigt att gå tillbaka till januari 2006.

Vid denna tidpunkt inföll ett val i Palestina. Det visade sig att valutgången skulle bli en överraskning för omvärlden. Hamas, som är en islamistisk rörelse som funnits länge, men som på allvar lagt sig i den palestinska politiken först sedan första intifadan, vann valet. För att få en överblick över vad Hamas är anser jag det viktigt att känna till Hamas tre utgreningar. De består dels av en politisk gren som arbetar för att stoppa ockupationen, med ett slutmål om att staten Israel ska försvinna, och för att stärka Islams roll i det palestinska samhället. Det är denna gren som vann valet i Palestina för lite mer än ett år sedan. Sen finns det även en socialgren som arbetar med skolverksamhet, soppkök, fritidsgårdar m.m. Det är mycket av denna grens arbete som har lagt grunden för den popularitet som stakat ut vägen för Hamas segar i valet förra året. Tillsist finns det också en militant gren som deltar i den väpnade motståndskampen mot ockupationsmakten. En del av denna utgreningens arbete består i terrorism och detta är den verksamheten som gjort att USA och EU med flera stämplat hela organisations som en terroristorganisation.

När Hamas vann valet gjorde dem det med en tydlig övervikt jämt emot deras huvudmotståndare Fatah. Detta val godkändes av många valobservatörer som befann sig på plats, däribland svenska deltagare. Detta till trots så var västvärldens besked tydlig när det fick veta valresultatet, vi tänker inte respektera folkets val. Fort formulerades tre krav:
1. Hamas måste erkänna staten Israels rätt att existera
2. Hamas måste avsäga sig våld
3. Acceptera tidigare ingångna avtal
Dessa krav kan man säga vad man vill om. I mångas ögon ter dem sig som självklara, men tillåt mig då ställa en liten fråga. Ställer ni samma krav på Israel? Den israeliska staten har aldrig erkänt Palestina fullt ut. Likväl har man aldrig avsagt sig våld, det har man tvärtom brukat kontinuerligt. Lägg där till att Israel gång efter annat fullkomligt nonchalerat ingångna avtal och folkrättens bestämmelser, muren är ett nio meter högt exempel på detta. Logiskt vore av västvärlden att ställa samma krav på Israel som man ställer Palestina. Jag skulle till och med vilja påstå att Israel som den starkare parten i konflikten bär ett större ansvar för att ledda utvecklingen mot fred, därav bör kraven kunna formuleras än tydligare jämtemot Israel. Västvärlden valde att göra tvärtom och bojkottade Palestinas folkvalda regering, resultatet blev förödande.

Under ockupation är det svårt att hålla uppe en fungerande ekonomi och när ockupationsmakten smäller upp murar tvärs genom landet är det hela näst intill omöjligt. Detta har gjort att Palestina är ett fattigt land som bygger upp sin ekonomi på utländskt bistånd. När västvärlden då valde att dra in sitt bistånd till Palestina drabbade det den palestinska ekonomin något enormt och lamslog möjligheterna för Hamas att förvekliga sin politik. Här såddes grogrunden för stridigheterna emellan Hamas och Fatah.

Palestinas president, som fortfarande är Fatahs huvudman, Mahmoud Abbas påstod under senhösten 2006 att det behövdes ett nyval till regeringen för att lösa det maktvakuum som uppstått på grund av omvärldens bojkott. Hamas kallade detta för ett ”försök till statskupp” och jag kan förstå dem. De har vunnit ett demokratiskt val, oavsett om vi gillar det eller inte så måste vi acceptera läget. Det finns mängder med länder, vars politik, Sveriges regering inte gillar, men ändå innehar handelsförbindelser och diplomatiska samtal med. Genom att isolera Palestina bäddade västvärlden för ett inbördeskrig.

I december förra året började det. Jag var i Gaza remsan dagen då två barn till en Fatah politiker blev mördade och förstod genast att det var någonting som var på väg att hända. Vad exakt hade jag givetvis ingen aning om, men någonting skulle ske.

I media rapporteringen vi nås av här i västvärlden ser det lätt ut som om palestinierna har lätt för att ta till vapen. Detta är givetvis en grovt generaliserad och förenklad bild, men det kan ändå ligga en uns sanning i den. Under ockupationen tvingas man att se vapen var man än vänder sig. Tillsist förvandlas vapnen till en accepterad del av kulturen, vilket givetvis är beklaglig, men fullt förståligt ur ett psykologiskt perspektiv. När det blossar upp strider är det därför lättare för människor att dras in i dem.

Stridigheterna har fortsatt och hittills kostat ett 100-tals människoliv. Om det ska klassas som inbördeskrig eller inte tvistar de lärda. I torsdags kom dock en positiv nyhet. I Mecka har det två parterna kommit överrens om att bilda en gemensam samlingsregering för att ena landet. Detta är bra, mycket bra! Hela det palestinska folket förlorar på att splittras. Det innebär bara att man bli än svagare jämtemot ockupationsmakten.

Nu bör det ses som självklart att västvärlden avslutar bojkott av Palestina. Det är en förutsättning för att först och främst undvika en humanitär katastrof inom västbanken och Gaza, men det är även helt nödvändigt för att Palestina ska kunna bli en fri stat i enighet med folkrätten.

Länge leve det enade palestinska motståndet!

Kämpande solidaritet

I BT idag finns ett bra reportage med om de svenskar som åkte ner till Spanien för att bekämpa fascismen där under 30-telet. De åkte ner därför att de inte kunde acceptera att ännu ett land föll in i förtryckets fånggrepp. De åkte ner med medvetenheten om att det kunde kosta dem livet. Dem får inte glömmas!

Deras insatts påminner mig om de idealister som idag bedriver ett liknade arbete, men på en annan plats på jorden. För fascismen i Frankrike är besegrad, men förtrycket som fenomen har inte lämnat vår jord för det, det har bara bytt hemvist. Jag tänker då främst på det palestinska folket som hålls i ett järngrepp av den israelsiska ockupationsmakten. När västvärlden vänt detta folk ryggen och vägrat ta ställning för dess befrielsekamp finns det dem som brytigt tystnaden. International solidarity movement (ISM) består av människor från alla politiska läger som åker ner till Palestina för att efter icke-våldsprincipen skydda civilbefolkningen och rapportera om det som händer. I den israeliska armens ögon ses västerlänningar som mer värda än palestinier. En palestiniers död kan man lätt komma ifrån med att skylla på terroristmisstankar, men en västerlännings död är desto svårare på grund av den media uppmärksamhet det får.

Genom att vara medveten om denna rasistiska inställning från den israeliska militären vrider ISM den ur händerna på Israel och riktar den emot militärmakten själv, vilket gör att de tvingas gräva sin egen grav. En taktik som har visat sig effektiv och så bygger på en solidaritets känsla som liknar den de frivilliga under spanska inbördeskriget visa.

lördag 10 februari 2007

… men nu får du väl ändå ge dig!

Jaha, då var Fredrik Malm (fp) igång igen. Säg vad man vill om denna borgarlakejs krigshets, men han håller i alla fall stilen. Efter att ha gått i fronten för en bombhöger som verkar trivas med att försvara apartheid muren i Palestina och skänka pengar till israelsiska militären för att de ska kunna effektivisera sina övergrepp på barnen i Palestina och Libanon, var det i veckan dags för hans senaste utspel:

I Sverige säger folk USA ut ur Irak (…) jag skulle hellre säga USA in i Iran.

Okej, efter att ha gjort Succé i Irak är det nu dags att anta sig Iran, eller?
Ärligt talat, är det någonting utveckling i Irak borde ha lärt oss är det att amerikansk militär inte är förmögen att skapa fred i främmande nationer. Iran må vara en fruktansvärd diktatur, i det har Malm rätt, men det hör faktiskt inte hit. Det handlar om huruvida USA ska besitta rätten att leka världspolis. Där säger Malm entydigt JA, jag säger givetvis tvärtom ett entydigt NEJ.

/mikael

Ps. Jag ber om ursäkt för att de tagit tid för mig att kommentera detta, men jag har en intensiv vecka av skolarbete och årsmöten bakom mig. Överlag känns det hela rätt deppigt nu efter att läst Malms bloginlägg. Om någon behöver pigas upp kan jag dock rekommendera att ni går in på depressive art hemsida och lyssnar på deras nyproducerade låtar. Sällsynt trevligt faktiskt!

Tillbaks på ruta 1 igen!


Som en blandning av befrielse och vemod kan jag numera meddela att jag är en helt vanlig gräsrot igen. Eller, nja, särskilt vanlig kanske jag aldrig varit, men gräsrot stämmer desto bättre. För när en av Sveriges äldsta SSU klubbar, och Borås största politiska ungdomsklubb, samlades för årsmöte för 90 gången var det dags för en ny styrelse att ta över. Med pompa och ståt har vi nu rustat oss för nya strider i kampen mot orättvisor i allmänhet och den borgerliga regeringen i synnerhet.

Under årsmötet antog vi, med största enighet, ett politiskt uttalande angående hemlösheten i Borås. Det lyder:

Trygghet är att ha sitt namn på en egen dörr

I dagarna påbörjar Borås största ungdomsförbund, SSU Frihet, ett nytt verksamhetsår. Som demokratiska socialister och feminister ser vi på detta med spänning, men känner samtidigt en frustration över utveckling i vårt samhälle. Både i Borås, Riksdagen och på den internationella arenan styr, med ett fåtal lyckliga undantag, en råsinnad höger. Klyftorna mellan människor, beroende på klass, kön, etnicitet, sexuallitet och funktionshinder, växer. Detta är inte det samhälle vi vill ha. Genom ett medvetet arbete ska vi verka för att skapa ett annat samhälle utan klyftor, präglat av idealen Frihet, Jämlikhet och Solidaritet.

Nu under vinterhalvåret är det lätt att man tycker det är kallt utomhus, men det är ingenting jämt emot den kyla de borgerliga partierna i Borås riktar emot de hemlösa. I vår stad finns det 136 hemlösa personer, enligt socialstyrelsen. Detta är ett direkt resultat av den politik som den borgerliga majoriteten bedrivit de senaste åtta åren. Borgerligheten har näst intill nonchalerat att människor faktiskt är hemlösa, och i den mån man har agerat har man agerat efter det klassiska högerslagordet ”privatisera mera!”. I stället för att ta sitt ansvar för hemlösheten och bygga hyresrätter har den borgerliga majoriteten låtit marknads¬krafterna härja fritt på bostadsmarknaden. Och marknadens största intresse är vinst  därför satsar byggherrarna på bostadsrätter för det ger ju större avkastning. Ekonomisk vinst går alltså före socialt ansvar och medmänsklighet. Detta kan vi socialister aldrig acceptera!

Vi, unga socialdemokrater, kämpar för en varmare politik i Borås stad där politiker faktiskt tar sitt ansvar för att alla människor har rätt till en egen bostad. Ett eget hem är en rättighet ingen handelsvara. Det ger både trygghet och värdighet. För detta krävs att vi börjar bekämpa hemlösheten – inte de hemlösa. De krävs att vi prioriterar människan framför marknaden. Alla har rätt till sitt namn på en egen dörr!

Därför kräver vi följande:

1. Borås ska ha en nollvision mot hemlöshet – ingen ska behöva vara hemlös.
2. Ungdomar och barnfamiljer ska inte kunna vräkas från sina lägenheter i Borås Stad.
3. Fler hyresrätter ska byggas i Borås Stad.

Antaget av SSU Frihet på årsmötet den 9 februari 2007

torsdag 8 februari 2007

Ä, aha...

Det är med en blandning av förtjusning och förargelse jag beskådar att min debattartikel kom i i bt idag. Givetvis är det alltid rolig att det man skriver publiceras och framför allt nu när det gått så långt tid sedan jag skicka in den att jag gett upp hoppet. Dock är jag lite less över de meningslösa reducering som BT utsatt min artikel för. Jag inledde med ett påstående som jag återknöt till i sista stycket, men det tog BT bort =(

Hur som haver är jag glad över att jag fått min åsikt sagt och att BT visar intresse för att hålla liv i diskussionen om mellanöstern. Det behövs, mer nu än någonsin!

onsdag 7 februari 2007

Kuba – kritik och beundran

Den svenska debatten om Kuba är en sorglig historia. På ena sidan står en blodtröstig höger och spyr ut ett fanatiskt hat emot allt som någonsin kommit i kontakt med det kubanska landet. På andra sidan står en liten skara idealistiska ungdomar som i ren protest mot klassamhället i väst sjunkit djupt i en revolutionär koma där Kuba ses som ett felfritt paradis. Idag saknas en seriös, saklig diskussion om hur Kuba kan utvecklas mot demokrati, utan att det sker på bekostnad av den sociala välfärden som byggts upp. Som tur är finns det dem som gör tappra försök att ändra på situationen. Murbuk förlag har nu börjat sälja boken Kuba, på riktig. Jag har ännu inte läst boken, men så fort jag gjort det kommer en recention givetvis läggas upp på blogen. Här finns ett utdrag från beskringlingen av boken på deras hemsida:

Fidel Castro ligger för döden och alla undrar vad som kommer att hända när han är borta. Men hur ska man kunna förstå Kuba när ingen vill beskriva landet på allvar?
Turistbroschyrerna ger en bild av ett problemfritt land där solen skiner och där alla jämt är glada och dansar salsa. I tidningarna däremot Kuba utmålas som den värsta diktaturen i världen. Ett land där alla är olyckliga och halva befolkningen sitter i fängelse.
Murbruk förlag tycker att Kuba förtjänar en mer realististisk beskrivning och ger därför ut antologin Kuba på riktigt. I boken berättar femton svenskar om sina resor till Kuba. De flesta av skribenterna är ungdomar aktiva inom arbetarrörelsen. Även om många av författarna har en positiv grundsyn på Kuba tvekar de inte inför att kritisera landets brister. En verklig solidaritet med Kubas folk vinner inget på att skönmåla och förtiga.
Det finns ingen större samsyn i boken. Författarna har helt olika utgångspunkter och olika analyser av dagens Kuba. Men alla har de något viktigt att säga om Kuba

måndag 5 februari 2007

Värdighetens dag

Jag har inte uppdaterat min blog över helgen pga att jag varit bortrest, men det är sak jag vill kommentera i efter hand.

I söndags var det värdighetens dag till minne av statskuppen i Venezuela, då en militant höger, med understöd från USA, försökte störta den folkvalda regeringen. Dock stoppade folkliga protester detta och den rättmätiga presidenten kunde återta makten. För att uppmärksamma detta skrev jag ihop ett flygblad som går att läsa nedan.


RESPEKTERA FOLKVILJAN

Venezuela är ett av världens mest intressanta länder just nu. Efter att ha drabbats hårt av de nyliberala strömningar som svepte över Latin Amerika under 80-talet håller människorna i landet nu på att forma sin egen framtid.

Sedan 1998 är Hugo Chávez president i Venezuela. Hans vänsterregering har vunnit folkets förtroende genom ett flertal demokratiska val som godkänts av internationella valobservatörer. Under tiden vid makten har regeringens mesta arbete kretsat kring två saker. Dels att genomföra sociala reformer för att minska fattigdomen i landet och dels att reformera grundlagen för att öka folkets inflyttande.

Allt detta sker i en tid då det mesta i verkar vara i rörelse i Venezuela. Folkrörelser av alla dess slag har bildats och mobiliserat massorna, men givetvis uppskattar inte alla det som sker. Självfallet har dessa all rätt i världen att opinera sig i politiken och arbeta för att folket ska rösta fram en annan regering. Dock verkar inte alla ha denna respekt för demokratin.

I april 2002 försökte högern i Venezuela, med understöd från USA, störta den folkvalda regeringen och tillsätta sig själva vid makten. Historien från Chile, 1973, verkade upprepa sig. Dock misslyckades denna statskupp på grund av massiva folkliga protester.

Venezuela idag är inget paradis och Hugo Cháves är ingen ängel. Det finns flertalet saker bör kritiseras i den förda politiken, men likväl är det en folkvald regering som styr Venezuela och de gör det i en riktning bort från fattigdom och misär. När borgerligheten runt om hela världen ställer upp för Venezuelas militanta höger och gör allt som står i deras makt för att motverka folkets vilja är det dags för arbetarna världen över att stå upp för varandra. Vi försvarar Venezuelas folkvalda regerings rätt att förverkliga sin politik och vi motsätter oss imperialistiska krafters försök att sätta sig över demokratins spelregler.

Repetera folkviljan –
Försvara Venezuelas folkvalda regering

fredag 2 februari 2007

Vår tids Juanita

Vissa texter saknar bäst-förre-datum. Oavsett om författaren syftar på ett visst ämnen när han skriver texten så kan den fortfarande ha samma styrka efter att det ämnet gått ur tiden. Genom att läsaren tolkar i texten i ett nytt samanhang lever dess betydelse vidare.

En av dessa texter är Juanita av Björna Afzelius. Visst har befrielsen vindar sedan länge nått den spanska nationen, men ändå har förtrycket som fenomen har inte lämnat vår värld för det. Genom hela historien har det funnits människor som vill skapa hinarkier och murar som sätter dem själva över deras medmänniskor. Men vikigast av allt är att det alltid har funnits dem som stått på andra sidan. Som vägrat acceptera förtrycket och ställt sig i opposition. Det är dessa männiksor som formar framtiden.

Slutklämmen i Juanita var att vi i väst skulle bojkotta den spanska fascistregimen för att sätta press på makthavarna. Samma metoder kan vara ett medel i vår kamp emot 2000-talet förtryck. Under min resa i Israel fick jag se en av de platser där våldet fortfarande triumferar, där människor hålls nere och förvägras rätten till frihet. En bojkott är en av de metoder som – enkelt men effektivt – finns för oss att ta till. För som Afzelius uttryckte det ”era pengar är som honung i förtryckarnas mun”.

Juanita, hon var vacker som en gryning
när dom möttes i Madrid för längesen.
Och han var ung, han var en av många
hundra som rest ner för att slåss för friheten.
Och Juanita hon var med dom vid fronten
och hennes glöd gav dom andra kraft och mod
Och om kvällen sjöng hon sånger till gitarren
om folket och den framtid som hon var beredd
att försvara med sitt blod.
Juanita, han ska alltid komma `håg dej.
Ja, för hans inre ska du alltid finnas kvar.
Juanita, fast han aldrig kunde få dej

kan han minnas hur stark och fin du var.
Men dom förlora´ för fascisterna var starka,
och han for hem med bara bitterheten kvar.
Och Juanita måste gömma sej i bergen,
och fast han skrev så fick han aldrig några svar.
Men åren gick också hjältar blir gamla,
och dom hoppas att dom yngre vill ta vid.
Och han blev gift och fick söner och döttrar,
och hans tid med Juanita
blev liksom en drömbild från ett annat liv.
Juanita, han ska alltid komma `håg dej
för hans inre ska du alltid finnas kvar.
Juanita, fast han aldrig kunde få dej
kan han minnas hur stark och fin du var.

Hans båda söner var i Spanien förra sommar´n
och semestra´ på ett nybyggt lyxhotell.
Dom hade träffat en gammal gumma ner´ vid stranden
när dom gick ut för att festa sent en kväll.
Dom hade pratat och berättat vad dom hette,
och om sin far som en gång varit i Madrid.
Då steg hon upp och sa: "Honom har jag älskat!
Men här springer ni och göder nåt
han har bekämpat med risk för eget liv!
Så ge er av! Jag är trött på era svängar,
för ni fördröjer bara frihetens stund,
och ni borde veta att turistens pengar
är som honung i förtryckarnas mun".
Men, Juanita, han ska alltid komma `håg dej
för hans inre ska du alltid finnas kvar.
Oh, Juanita, fast han aldrig kunde få dej
kan han minnas hur stark och fin du var.

torsdag 1 februari 2007

Den där George Galloway…

Förvisso är det här inslaget några månader gammalt nu, men jag fick den här länken av en kompis och den håller mycket högre grafisk kvalité än den tidigare versionen.

Galloway debatteknik tål väl att diskuteras. ”Du är gammal nog för att förstå det här nu”, ”vilken löjlig fråga och vilken löjlig person du är” och ”alla som här ett minne som sträcker sig längre än fyra veckor tillbaks förstår det här” kanske inte är så politiskt korrekt att säga, men man kan iaf inte beskylla honom för att vara otydlig med sitt budskap.

Här är ett annat inlägg med honom och här ett till. Skulle kunna rada upp många mer spännande klipp med honom, men ni kan leta upp dem själva på hans hemsida. Lite Clown verkar det vara över honom och rätt egocentriskt är han nog också. har en del av detsyndromet att han att alltid måste ställa sig själv i fokus, men så länge sådana personer är i opposition är de ovärderliga. Han upprör (se här för exempel) och håller en viktig debatt levande.