onsdag 31 januari 2007

kan inte låta bli att komentera...

Egentligen har jag inte tid att skriva detta inlägg. Jag borde arbetet med mitt projekt arbete nu, men vissa saker kan jag inte låta bli att kommentera. På moderata ungdomsförbundets ordförandes blog kan skriver Niklas Wykman att ”av onda handlingar vet jag inte om det finns någon värre än att självmordsbomba andra till döds”. Efter denna tes leder han över sin text till mellanöstern. Denna moralsyn är kanske en syn som är lätt att stå för om man levt hela sitt liv i ett tryggt hem någonstans i vårt avlånga land. Dock finns det platser på vår jord som inte ser ut som Wykmans barndomshem.

Givetvis håller jag med om att självmordsbombare inte går att förklara moraliskt, däremot går det att förstå de psykologiska processerna som ligger bakom dem, något som Wykman vägrar göra. Det är lätt för oss att döma ut vissa sorters våld som försvarbart och vissa andra som inte, men tillåt mig då citera en gammal gerillaledare ”Ge mig en pansarvagn så lovar jag at använda den”. Självfallet förespråkar jag att man ska använda andra metoder än våld i sin kamp för befrielse, men när man lever under ett konstant förtryck av världens fjärde största militärmakt (Israel) är det inte alltid så enkelt. Israels ockupation och övervåld emot den palestinska civilbefolkningen föder en desperation hos människorna i västbanken och Gaza. En desperation som ibland ledder till våldshandlingar. Det är lätt för oss att kalla de omoraliska, men vi måste se bakgrunden till dem. Den dag Israel drar sig tillbaka från ockuperat område och rikta vapen emot civila den dagen kommer grogrunden för terrorismen att suddas ut i mellanöstern. Först då är en verklig fred möjlig. Det är det som Wykman inte verkar fatta.

Wykmans metod för att stoppa terrorismen i mellanöstern är mer svensk militär, men det är ingen långsiktig lösning. Kanske skulle det lösa vissa problem på kort sikt, men framförallt krävs att omvärlden höjer rösten och säger ifrån emot Israels folkrättsbrott. Någonting som Wykman inte verkar vara särskilt intresserad av.

Låt mig dock återgå till vad som är mest moraliskt förkastlig, att spränga sig själv och andra i luften? Tja, själv kan jag se flera saker som kan vara värre, att förtrycka ett helt folk och sen vägra erkänna att man gör något fel kan vara ett av dem.

tisdag 30 januari 2007

Nyckel till fred ligger hos Israel

För någon vecka sedan publicerades en insändare i BT som påstod att Israels våld emot Libanon var befogat i somras. Givetvis skrev jag ett svar men det verkar inte ha kommit in. Lite irriterad blir jag på att en pro-israelisk lobbygrupp uppenbart ska få sista ordet i en så viktig fråga. Hur som haver finns insändaren jag skrev att läsa nedan:


Nyckel till fred ligger hos Israel

Lisa Abramowicz, från svensk-israel information, skrev den 21 januari en artikel i BT som fick mig att ställa frågan: ljuger hon medvetet för att stärka sina påståenden eller är hon bara dåligt påläst?

Det är värt att betänka vilka källor det är Abramowicz bygger upp sitt resonemang kring. Hon hänvisar till en brittisk högertidning utan att ens, tillsynes, kunna ha den insikten om att de kanske kan ha ett särskilt perspektiv som tenderar att lysa igenom deras rapportering. Jag väljer att gå direkt till allmänt erkända instanser, FN och Amnesty, i mitt sökande efter information om mellanöstern.

Abramowicz tes är att Israel använde det våld som var nödvändigt under deras angrepp på Libanon i somras. Det stödjer hon bland annat på att lika många israeler som libaneser tvingades fly från sina hem, men detta är ett grovt felaktigt påstående. Enligt FN var det totalt cirka en miljon libaneser som tvingades fly medan de var cirka 300 000 israeler som tillfälligt fick fly till säkrare områden. Givetvis är det en stor tragedi för alla de israeler som tvingades lämna sina hem och jag har aldrig försvarat det våld som låg bakom det, men siffrorna talar sitt tydliga språk om proportionerna i antalet drabbade civila. För att ytterligare visa på vilket övervåld Israel brukade kan man betrakta de totala dödsiffrorna från kriget. 1187 döda libaneser och 162 döda israeler talar sitt tydliga språk. Detta försvarar inte på något sätt Hissbollas våld eller förminskar de israeliska offrens lidande. Ett människoliv går inte att addera, det är en lika stor förlust oavsett vem det drabbar. Dock säger dessa siffror en del om vilket övervåld Israel brukade, och hur strakt det strider emot folkrätten bestämmelser om proportionalitetsprincipen. Ett folkrättsbrott som Abramowicz inte vill känna sig vid.

I sista stycket av sin artikel skriver Abramowicz att det inte spelar någon större roll vad Israel gör. Detta stöder hon på att när Israel slutade ockupera Gaza fortsatte ändå motståndsvåldet emot Israel. Min direkta fråga blir då: vilket slut på ockupationen av Gaza?
Visst lämnade Israel sina bosättningar på Gazaremsan år 2005, men för det upphörde inte Israels kontroll över palestinska området ifråga. Israel kontrollerar alla som vill komma in eller ut ur Gazaremsan, detta gäller även Rafahövergången till Egypten, den ända utgången till något annat land än Israel. Luftutrymmet och kuststräckan längst Gaza har Israel fortfarande ensamrätt över. Militärt håller man fortfarande området i en järnhand. Sedan ”Operation Summer Rains” är den israeliska försvarsmakten (IDF) närvarande i Gazaremsan och i enlighet med planen för tillbakadragande 2005 har israel möjligheten att genomföra räder på Gazaremsan. Detta har man brukat ett flertal tillfällen, bland annat i november förra året i den så kallade ”Operation höstmoln” där massaker i Biet Hanon ingår, vilket kosta 19 palestiniers liv. Jag skulle kunna göra listan längre, men det jag tror inte de ska behövas. Det är bara att konstatera, Gazaremsan har förblivit under israelisk kontroll och därmed faller Abramowicz påstående att det inte spela någon roll vad Israel gör. Ett riktigt tillbakadragande från all ockuperad mark har Israel aldrig visat något intresse av och så länge man inte gör det kommer freden förbli en ouppnåelig dröm.

Vill man få någon klarhet i konflikten i mellanöstern måste man ha parternas styrkeförhållanden i åtanke. Israel är väldens fjärde största militärmakt som, efter ett enormt bistånd från USA, har en välutvecklad statsapparat. Libanon och Palestina är däremot två fattiga nationer som efter israelsiska offensiver är så gott som sönderbombade och deras militär består mestadels av icke-statliga organisationer. I en krigssituation har den starkare parten, i detta fall Israel, alltid ett större ansvar att agera för fred. Dock är det bara att konstatera att Israel agerande leder åt ett helt annat håll. Nyckel till fred ligger varken hos Hizbollah eller Hamas, den ligger hos Israel. Att Abramowicz inte inser detta kan bara beror på bristande analysförmåga eller att hon helt enkelt prioriterar israeliskt blod som mer värt än libanesiskt och palestinskt blod.

måndag 29 januari 2007

Lite roligt är det faktiskt...


Som den eviga kritiker, av de egna leden, som jag är tycker jag faktiskt att bilden bredvid är ganska rolig. Inte för att det är en generell princip som alltid får uttryck inom vänstern, utan snarare för att den säger någonting om hur det kan vara. Den dagen vi slutar ifrågasätta de egna leden gräver vi vår organisations grav.
Det krävs mycket mod för att trotsa sina fiender, men det krävs än mer mod att trotsa sina vänner.

söndag 28 januari 2007

Reseberättelse från ett avfärdat folk

I Borås Tidning kan man idag läsa en reseberättelse från Palestina som är skriven av en boråsare som varit i landet. Tyvärr kan jag bara säga att jag känner igen mig i hans beskrivning. Freden blir allt mer en avlägsen dröm och omvärlden spär på situationen genom att frysa ute Palestinas folkvalda regering.

lördag 27 januari 2007

En man, en gitarr, en stämning

Han försöker skoja bort det, men när ingen hör så är det lite svårt. Fast han verkar kunna handskas med det ändå. Under hans karriär som musiker har han nog hunnit vänja sig med det mesta. Ett leende och några rop för att få ljudkillarna där bak att fatta att något gått sent. Själv ler jag ännu mer. Jäkla typiskt Rockborgen bara. När det för en gångskull har besök av någon annan en deras självuppfostrade punkband så krånglar ljudutrustningen. Jag tar mig en titt runt i lokalen. Bortser man från Rock mot Rasism har jag aldrig sett så mycket folk i Rockborgen. Folk sitter till och med uppe på scenen för att alla ska få plats. Längst bak står folk tätt packade och sträcker på sig för att kunna se ända fram till scenen. Plötsligt tjuter det ur högtalarna, men redan innan jag hunnit sätta händerna för öronen är det över. Tjutet bytts ut mot en hälsningsfras och sedan lägger han an det första ackordet. Sedan är kvällens konsert igång. Publiken applåderar och Stefan Sundström ler.

Det visar sig att det ska bli en salig blandning av humor, samhällskritik och kärleksvisor. Jag måste motvilligt erkänna att jag långt ifrån kan alla Stefans låtar utantill. Ändock är det inga problem att följa med genom konserten. Att han struntat i att släppa med sig ett kompband, och istället kör hela konserten akustiskt, gör att fokus förflyttas till texterna. Gott så. Däri kan man finna det mesta. Lite kärlek för den som gillar det, ett överflöd av humor för den gladlystne och en hel del knivskarp samhällskritik. Det är kanske inte särskilt förvånande att det är den sista biten jag uppskattar mest. Kvällen guldkorn blir utan tvekan låten om 1900-talet. Ett referat över det förra seklet, med alla dess ingredienser. Världskrig, fascister, stalinister, sosse-demokrater och en jäkla massa överklassborgare. Det känns onödigt att motivera varför jag tycker om den låten…

När sista extranumret gått av stapel och de 250 besökarna börjar röra sig mot utgången ser de flesta nöjda ut. Genom kvällen har vi färdats tillsammans under ledning av kvällens nyckelspelare på scenen. Det har varit underhållande, gemytligt och alltid lika poetiskt vacker. När jag vandrar hemåt genom vintermörkret, mellan Borås nersläckta radhuslängor, är trasslet med mikrofonerna helt bortglömt.

Aldrig igen!


Idag är det förintelsens minnesdag. En dag för att minnas våldets triumferande och därigenom ta ställning emot den rasism som ännu finns kvar.

SSU Borås uppmärksammade dagen genom att dela ut flygblad runt om i staden som aldrig sover. Vi fick ett väldigt bra gensvar från medborgarna faktiskt. Även om det, tillsynes, finns ett stort stöd för frågan blir den inte desto mindre viktigt att ta upp. Varje gång rasismen visar upp sig måste vi slå tillbaka med ohämnad styrka. Förintelsens minnesdag finns till för att sända ett tydligt budskap. Aldrig igen!

Genom musiken lever han ännu

Idag skulle han ha friat sin 60 årsdag. Till Borås Tidning säger dottern att dem kanske skulle ”fira den nere i Italien eller spela TP på terrassen”. Dock blev det aldrig så. 1999 dog Björna Afzelius, bara 52 år gammal.

Jag har aldrig träffat Björn Afzelius, kanske det därav kan ses som löjligt att jag skriver ett inlägg tillägnat honom på hans födelsedag. Dock gör jag det ändå. Jag har lyssnat på hans musik genom hela mitt liv och den har utan tvekan varit en del av det som gjort mig till den jag är. Genom långa och tråkiga bilresor från släktens boning i Värmland till min hemstad Borås var hans sånger tidsfördrivet. Sångerna om rättvisa. När jag blev äldre och nättrens blev längre och dagarna ibland mörkare gav hans sånger stöd. Sångerna om kärlek. När jag i höstas stod bland ruinerna av sönderbombade flyktingläger i Palestina snurrade första versen i ”Medan bomberna faller” som ett eko i min hjärna.

Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.


Sångerna om fred. Dem spinner en gnistrande väv som sätter ord på tema som är lika aktuella idag. Genom musiken lever Björn Afzelius ännu.

torsdag 25 januari 2007

Guantanamo, ett fem år långt folkrättsbrott




För några veckor sedan var det exakt fem år sedan USA förde de första fångarna till Guantanamo basen på Kuba. Dit har sedan 100-tals människor fraktas för att hållas fångna utan att få någon rättslig prövning. Från början var de 775 personer, nu sitter 430 kvar. Misstankar finns om tortyr med dessa har ej bekräftats.

För att förstå sig på Guantanamo bör man placera basen i ett större sammanhang. Efter 11 september attackerna emot USA har det så kallade ”kriget emot terrorismen” iscensatts och eskalerat mer och mer. Fånglägret på Kuba är ett av de tydligaste tecknen på detta.

Med hänvisning till nationens säkerhet tar man sig friheten att stå över internationell lagstiftning. Men terrorism kan inte bekämpas med terroristerna medel. Däri brister logiken bakom USA:s agerande och därmed är säkerhets argumentet inte hållbart.

Det är lätt att man fastnar i siffror och statistik när man diskuterar Guantanamo, men då glömmer man bort att det är människor det handlar om. En av dessa är Husein Dhzelil kommer ifrån Kina där han först suttigt fångad för att sedan skickats vidare till Guantanamo. I Kina erkände vakterna i alla fall att motivet till att han fängslat var hans politiska engagemang, i Guantanamo för han inte ens veta motivet till varför han hålls fången.

Det är dags för detta vansinnesprojekt att få ett slut nu! Medlet för att stänga basen diskuteras ivrigt. Fångarna måste ställas inför en rättvis rättegång eller släppas fria. De mänskliga rättigheterna måste bil utgångspunkten för processen emot de misstänkta. Gör vi inte det låter vi terroristerna få rätt. Låt mig avsluta med ett citat från en källa som jag inte minns namnet på:

”Den som inskränker sin frihet för en kort stunds trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.”

Visdomsord från Bamse!



Jag är långt ifrån uppvuxen med Bamse. Trotts minna föräldrars röda partitillhörighet läste jag mest Disney när jag var liten.
När man ser en bild som den här bredvid blir man lite butter över att dessa vackra visdomsord inte fått vara en del av min uppväxt. Denna enda, lilla bild säger så mycket i så få rader. Det handlar inte om någonting som vi kan bedriva själva inom Sveriges egna gränser. I en tid då kapitalet är globalt, måste även arbetarrörelsen vara global.
Kanske skulle man börja läsa Bamse nu, det där med åldersgränser för när man måste sluta med något har jag aldrig förstått mig på. Likväl känns det inte som om det skulle ha efterlängtad effekt på mig nu för tiden. Hur som haver hoppas jag dessa bilder förs vidare till nästa genration.

Mer Bamse åt folket!

Proletärer i alla länder, förena er!

onsdag 24 januari 2007

Samma gamla Bush, fast inte riktigt

När Bush talde inför kongressen lät det som det brukar. Han vägrar backa från sitt folkrättsvidriga angrepp på Irak som har skapat en situation som många nu tycker ser olöslig ut. Han vill dessutom skicka mer amerikanska soldater till landet för att ändra på utvecklingen. Givetvis är det helt fel väg att gå, men med tanke på Bush syn på kriget i Irak och Mellanöstern som region är det inte konstigt att han agerar som han gör. I det relativt matta tal han höll var det bara i frågan om Irak som hans sken upp och visade på engagemang. Det är enkelt att konstatera att Bush största mål med sin politiska karriär är att segra i Mellanöstern. Men vad innebär egentligen en amerikans seger i Irak?
Demokrati? Knappast, bomber från en främmande supermakt bygger inte demokrati.
Mänskliga rättigheter? Knappast, värnar man de mänskliga rättigheterna skapar man inte hämliga fängelser där fångar torteras "i frihetens namn".
Fred? Knappast, vill man ha fred angriper man inte främmande nationer som inte utgör något riktigt hot emot ens egen säkerhet.
Oändligt med oljetillgångar? Tja, folk brukar säga att de tröttnat på det argumentet och jag kan förstå dem. Krigets kostnader är inte bara människoliv utan även ekonomiskt dyrt för Bush.
Det är bara att inse, USA kan inte "segra" i Irak. De har förlorat målet med deras invasion.

Dessvärre har jag svårt att se ett amerikanskt tillbakadragande från Irak som en lösning på landets alla problem. I de vakuum av laglöshet och elände som skapats under ockupation har våldet eskalerat även vid sidan av USA:s soldater. Ett amerikanskt tillbakadragande skulle inte stoppa det våldet. Ändå är ett amerikanskt tillbakadragande från Irak det ända acceptabla alternativet. Något som Bush vinkar bort med hänvisningen till att det behövs fler soldater i Irak. Inget nytt under solen här inte.

Det som däremot var mer överraskande var att Bush tog ordet klimatförändringar i sin mun. Han lät till och med bestämd när han talade om att oljeförbrukningen måste minska. Dock kvarstår en relevant fråga, menar han allvar eller är det bara vackra ord?
Bush agerande på miljöfronten har gett en klar signal på det motsatta. Likväl väcker hans tal hopp om att något nytt kan vara på väg att hända. Kanske är det dags för en radikal kursändring av den amerikanska miljöpolitiken. Fast jag vet inte om jag vågar hoppas...

Tills vi får se bevis på att Bush är villig till förändring kvarstår det självklara kravet. En president som torterar fångar utan att de erbjuds en rättegång får inte ha någon framtid inom politiken. En president som ser klusterbomber som en bra metod att förnedra civilbefolkningen i andra nationer förtjänar inget annat än omvärldens förakt. En president som angriper länder med falska bevis om kärnvapen får inte ges envälde över världen. Det är omvärldens plikt att se till!

Generalstrejk i Libanon

Det händer saker i vår värld! I Libanon har hela oppositionen, vilket är en bred samling från höger till vänster av så väl kristna som muslimer, gått ut i strejk. Anledningen är ett missnöje med den regeringen som formulerades efter Syrien lämnade, eller snarare kastades ut ifrån, Libanon. Tyvärr har protesterna, och givetvis även motståndet emot protesterna, stundtals varit våldsamma. 2 personer har dödats, 40-talet skadats och det är inte omöjligt att det kommer bli fler. Ett mardrömscenario vore om det hela urartade till ett inbördeskrig. Hur som helst är utveckling värd att följas. Klicka här för att få uppdaterad information direkt från Libanon.

Personligen känner jag återigen en frustration över hur media framställer det hela. I rapport i går fick jag bilden av att det var Hizbollah, ensamma, som gått ut i strejk och att situationen hade religiösa grunder. Dock skulle det vissa sig vara helt fel för på båda sidor finns kristna och muslimer från olika läger som enats för att behålla eller bekämpa makten. Det handlar helt uppenbart inte om religion utan om makt, som det brukar vara alltså. Medias bild skulle alltså återigen visa sig vara felaktig, tur då att det finns blogare som Mona som kan förmedla en annan syn.

tisdag 23 januari 2007

En fattig familj hem tar bara fem minuter att riva

Nyligen läste jag den nyutkomna boken ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva”. Den är skriven av Pernilla Ahlsén som är frilandsjournalist och har varit nere i Palestina/Israel de senaste åren.

I en krigssituation finns det vissa personer som alltid hamnar i skymundan i medias rapportering. De är deras frågor som glöms bort när bomberna börjar falla. Samtidigt är det dessa människor som får betala det högsta priset för konflikten. Kvinnorna.

Det som författaren vill göra är att lyfta fram deras situation, berätta de mest häpnadsveckande berättelser som annars aldrig skulle ha nått våra öron. Hon har besökt kvinnor på båda sidor. Hon har träffat Judith, en israelisk bosättare, som tycker att Palestina tillhör Israel. Hon har besökt Asma som planerade en terroristattack emot Israel, men åkte fast av polisen. Hon har träffat israeliska Neta som gifte sig med en arab. Dessa människors historier säger något annat om konflikten än av siffror och statistik någonsin kan göra. De förmänskligar kriget och förvandlar uttjatade tidningsrubriker till verkliga människor. Det är om dessa ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” handlar.

Syftet med hennes bok är gott. Det är mycket givande att få en inblick i hur kriget påverkar kvinnorna och vad dem tror på för framtida lösningar. Att Ahlsén valt att endast skriva om kvinnor tycker jag är ett klokt val. Hennes motivering är knivskarp. Det faktum att det är kvinnor på båda sidor som hon skriver om ökar förståelsen för konflikten. Att hon dessutom gör detta med ett skickligt språk, som stundtals lutar mer åt poesin än det akademikemiskt korrekta gör att det finns en möjlighet att folk som annars hade slutat läsa, på grund av ointresse, nu fortsätter och också tar åt sig budskapet. Detta verk bör ses mer som en personlig krönika om personer författaren träffat än som en vetenskaplig avhandling.

Dock finns det en brist med att bygga upp allt för mycket kring enskilda personers erfarenheter istället att söka svaren genom forskning och studier. Helhetsbilden om varför situationen uppstått kan falla bort och därmed kan de eventuella slutsatser läsaren drar därav bli av mer bristfällig karaktär. Visserligen avslutas boken med en historisk tillbakablick, men här blir jag mest frustrerar över vilket tunt underlag författare baserar sin text på. Inte för att det är källorna i sig det är något fel på, utan därför att det helt enkelt är för få källor som utgör fakta basen. Detta försämrar i mina ögon trovärdigheten för texten. Därmed vill jag inte rekommendera boken för den som ingenting vet om saken i fråga och vill få en grund att studera vidare ifrån. För det som däremot vet en del om konflikten och vill öka sin förståelse för individers situation är boken utmärkt. Den kan dessutom resultera i man söker sig vidare till andra böcker och därigenom finner ett bättre historisk och samhällsvetenskaplig underlag att utgå ifrån. För man kan trots allt inte undgå det faktum att boken är vackert skriven, skickligt upplagd och innehåller intressanta livsöden som fler borde ta del av. Kort sagt: ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” är helt klart läsvärd.

lördag 20 januari 2007

Det handlar inte om envälde!

Flera medier rapporterar idag från Venezuela under rubriken ”Chávez på väg mot envälde”. Läs mer här.

Det är uppenbarligen fler än jag som känner en frustration över hur borgerlig media förvränger sanningen. Det här handlar inte på något sätt om att Cháves vill bli enväldig. Det handlar om att regeringen i Venezuela håller på att utarbeta en ny konstitution där syftet är att gå från representativ demokrati till en deltagande demokrati. Detta görs i en tid då hela landet verkar vara i rörelse. De sociala rörelserna är mer aktiva en någonsin i din kamp emot de kvarlevande orättvisorna i landet. Ur dessa massrörelser har Cháves vuxit fram och kommit till makten, genom vad alla internationella valobservatörer kallat fullt demokratiska val. Tack vare stora oljetillgångar (Venezuela är världens femte störrsta expotör av olja) har man haft en stadig tillväxt och dessa pengar har satsats på sociala reformer så som sjukhus i marginaliserade områden. Detta har gjort att presidentens stöd blivit stort bland den fattiga befolkningen. För att nu, när Cháves nyligen blivit vald på nytt, kunna fortsätta det arbete han påbörjat har ett förslag till den nya konstitutionen, där medborgarnas makt ska öka, framställts efter 100-tals möten och förhandlingar. Detta innehåller en liten del där maxgränsen för hur länge en president för sitta ska tas bort och detta är det som media i Sverige påstår är ”Cháves strävan efter envälde”. Som jämförelse kan göras att vi i Sverige inte har någon maxgräns för hur länge en statsminister får sitta, handlar det om en strävan från Reinfeldt att bli enväldig?

I sak kan man tycka vad man vill om maxgränser för hur länge makthavare får sitta. Jag kan se flera positiva sidor med att man inte sitter för länge på en och position, men det har inte med saken att göra. Om Venezuela ska ha en maxgräns för hur länge en president får sitta är upp till folket i Venezuela att bestämma och det ska inte media i Sverige döma ut som odemokratisk.

Leve den bolivianska revolutionen!

fredag 19 januari 2007

Borgar-baloo och kommunist pingu!

Humm, tyvärr tror jag inte riktigt att den här inlägget går att placera under internationel politik, men kankse passar det bättre under kultur. Hur som haver är de här länkarna iaf roliga som f-n!

Djugelboken

Kommunist pingu

Marknadsförings tips á la micke!

I flamman kan man idag läsa att Israel vill göra en "extreme makeover" för att landet ska bli ett bättre varumärke. I en undersökning från ”The Anholt nation index” hamnade Israel på sista plats när konsumenter från en rad olika länder fick säga sitt. För att komma tillbukt med detta planeras pr-kampanjer från israeliska staten.

I klädnad av konsument på den internationella marknaden tänkte jag passa på att ge Israel några tips på hur de kan bättra på sitt rykte:

1. Riv muren! Den skymmer utsikten från hotellen!
2. Sluta bomba oskyldiga på västbanken och Gaza. Det är nämligen så att våld har en viss tendens för att föda mer våld och turister tycker inte det är särskilt kul att turista i länder där deras liv kan vara i fara.
3. Lämna ockuperat område. Innan ni gjort det kommer fredsaktivister runt om hela världen fortsätta att bojkotta era varor. Det finns en viss risk för att det blir en ”ringa-på-vattnet” effekt av det här och att fler ansluter sig till bojkotten.

Hoppas att Israel tar minna tips på allvar. Om dem gör det tror jag det finns stora möjligheter för dem att bli rika på sin turistnäring på grund av landets kulturarv som många, däribland jag, skulle finna mycket nöje i att få besöka utan att behöva vara rädda för bomber och granater.

Vänliga hälsningar, Mikael Karlsson

Priset är högt för att priset ska va lågt!

När jag kom till min samhälleslektion idag visade det sig att jag skulle ha prov i internationell ekonomi, vilket jag var väldigt oförbred på därför att jag haft möte i kulturnämnden igår, vilket tog upp den tiden jag skulle ha studerat på annars (eller kanske inte, men ändå…).

Hur som helst gick provet faktiskt rätt hyssat. Skrev en del om IMF, världsbanken och WTO och kritiserade deras odemokratiska tendenser. Nog för att de ”bara” är de två första där man röstar efter ekonomisk bärkraft, dvs. den rika världen besitter alla faktisk makt, så är har WTO samma problem. Flera av de viktiga ekonomiska beslut som berör tusentals människors liv, framförallt i u-länderna, fattas i realiteten i informella slutna möten mellan de rika nationerna. Till gemensamma konferenser och liknade möten har de rikare länderna stora lobbygrupper medan de fattiga länderna bara har råd att skicka någon enstaka deltagare. Därav förblir de dem rika som sätter dagordningen och deras intressen som får störst genomslag. De fattiga lämnas därhän.

Grundtanken till IMF, världsbanken och WTO kan jag tillvissdel tycka är av godo. Att skapa tillväxt och bekämpa fattigdom är bra, men den politik som idag förs ledder varken till någon tillväxt eller fattigdomsbekämpning. Efter en nyliberalmodell ska allt liberaliseras och privatiseras. Detta drabbar först och främst den så känsliga tjänstesektorn, vilket omfattar fundamentala saker som vattenförsörjning. Faktum är att alla världens stora industrinationer, däribland Sverige, byggt upp hela sitt välstånd på att, i alla fall till en börja, skydda sina inhemska marknader. Av någon underligg anledning ska inte dagens u-länder tillåtas göra det samma…

När jag satt där på provet och skrev kom jag att tänka på en text från ett punkband här i Borås. Ibland är det bara att konstatera att någon har sagt det optimala innan en själv.

Priserna de pressas precis som det ska va
Vi kan tacka marknadsekonomin för att allt är så bra
Men på en annan kontinent på jordens mörka rund
Där behandlas folk som slavar för att din plånbok ska va tung

Packade som sillar får de arbeta dag efter dag
Så att kapitalismens största avskum kan luta sig tillbaks
Skulle du se din familj svälta och hur ditt nyfödda barn förlorade sitt liv
Så skulle du nog hålla käft med ditt skitsnack om alternativ

Priset är högt för att priset ska va lågt
Vilka får betala för att vi ska ha det bra
Priset är högt för att priset ska va lågt
Vart ligger kilopriset på människoliv idag

I tidningen kan vi läsa om inlåsta barn i ett annat land
Vars liv tog slut när fabriken som var deras fängelse brann
För den usla lön de fick gav de sina liv
Billig arbetskraft är de stora företagens direktiv

Priset är högt för att priset ska va lågt
Vilka får betala för att vi ska ha det bra
Priset är högt för att priset ska va lågt
Vart ligger kilopriset på människoliv idag


Låten finns att lyssna på här.

torsdag 18 januari 2007

Alliansfritt, inte neutralt!

Rola Brentlin från moderata ungdomsförbundet hade en insändare i BT idag som innehåller en rad felaktigheter.
För det fösta verkar skribenten vara fullkomligt okunnig om svensk utrikespolitisk historia. Sveriges utrikespolitiska policy har aldrig varit att Sverige inte ska ta ställning, de har varit att vi ska vara militärt alliansfria och inte rätta in oss i leden bakom vad någon stormakt tycker. När Sovjet angrepp sina grannländer under 60-talet kallade Olof Palme dem för diktaturens kräk. När USA några år senare genomförde massaker emot den vietnamesiska civilbefolkningen sa han:

Därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet trimuferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi - julen 1972.

Att uttrycka sig så är inte att vara neutral. De är att ta tydigt ställning emot våld och förtryck. Däremot har Sverige förblivit militärt alliansfritt, vilket är en helt annan sak. Det innebär att Sverige själva bestämmer över våra soldater utan att ingen supermakt kan bestämma när vi ska gå i krig och inte.
Skulle vi, som Brentlin förespråkar i slutklämmen i sin insändare, gå med i NATO skulle vi förlora vår alliansfrihet. Sverige skulle därmed förlora möjligheten att tala med en egen röst i utrikespolitiks och vi skulle få svårare att kunna kritisera de andra medlemsländerna i NATO.
Jag vill även passa på att vända mig emot den världsbild som Brentlin målar upp. Självfallet är terrorism ett stort problem i världen och ett hot emot fred och frihet. Däremot måste man gå längre i sin analys av problemet än vad MUF väljer att göra. Vi måste också fråga oss vad som är orsaken till terrorismen. Vad får en människa att bruka ursinningslöst våld emot civila? Är de för att de är onda människor? Knappast, det beror på att vi idag lever i en kapitalistisk värld där orättvisor och förtryck håller sitt hårda grepp om vissa människor för att några andra tjärnar på det. Har man det i baktanken kommer man snart fram till att det inte är en sammansvärning som NATO som är lösningen på terrorismen, snarare tvärtom. NATO, med USA i spetsen, är en del av den världsordning som trycker ner tredje världen och därav skapar en grovgrund för terrorism. Det är den världsordningen som vi bör ställa oss emot. Därav hamnar jag, förvisso av helt andra orsaker och i ett helt annat syfte, på samma slutsatts som Brentlin. Sverige bör ta ställning för fred och frihet!
Detta innebär dock i mina ögon att i hårdare ordalag än idag vänder oss emot de brott emot mänskliga rättigheter som begås i ”kriget emot terrorismen” idag. Det betyder att vi säger ifrån när Israel och USA ta sig friheten att massakrera människor i fattiga länder. Det betyder att vi säger nej till NATO och ja till en starkare svensk röst emot internationella orättvisor.

onsdag 17 januari 2007

Breaking the Silence

Jag vet att det blir en väldigt massa inlägg på en gång nu men detta kunde jag bara inte låta bli att kommentera. På Ali Esbatis blog kan man som vanligt läsa intressanta inlägg. Nyligen bifogade han denna länk.

Jag vet det är en ganska lång film, men snälla ta er tid att titta på den. Det ni ser är inte några enstaka extremister, det är helt vanliga människor som inte längre accepterar tystnaden. De dem berättar om är den fruktansvärda verkligheten för människorna på Västbanken och Gaza. En verkligenhet där en ockupationsmakts våld emot civila har blivit vardag. Det måste få ett slut!

Tack ni som vågat bytta tystnaden och medverkar i filmen!

Tack Esbati för länken!

Vi är många som vill och kan säga ifrån!

Lisa Abramowicz från Svensk Israel-information skrev en artikel i BT i måndags. Där pratade hon uteslutande om arabländernas plikt att agera för fred, men hon glömde helt bort Israels folkrättsbrott som bäddat för situationen. Jag tänkte givetvis skriva ett svar på detta, men Berndt Ekholm (s) hann skicka in ett svar innan mig. Läs hans svar här.
Ibland är det skönt att veta att vi är flera som kan säga ifrån när ren och skär islamofobi visar upp sig i den offentliga debatten.

Så länge omvärlden är tyst...

För några dagar sedan publiserades en debattartikel som jag skrivit om min resa i Palestina i BT.

Leve det fria Palestina!

Kära blogg-läsare!

När en sex blåa partier påstår sig arbeta för medborgarna i staden där du bor, men skiter i att de hemlösa bara blir fler och fler är det dags att agera. När borgare intagit Rosenbad och satt ner spaden i marken för att gräva större klyfter mellan människor är det dags att blåsa i stridsluren. När folk världen över trycks ner efter principen om den starkes rätt är det dags att göra motstånd. Ett av flera sätt att göra detta på kan vara att skaffa en blogg för att agitera för en annan världsordning. Det är det som är mitt syfte med denna Internet-sida.

Jag som står bakom bloggen heter Mikael Karlsson och bor i staden som aldrig sover, Borås. Jag har sedan barnsben varit intresserad av samhället runt om mig och hur det skulle kunna bli bättre. När jag under högstadietiden började förstå vad klassamhället egentligen innebar var det naturligt för mig att bli socialist. För mig började det med de små sakerna som att skolan i Borås centrum fick en ny idrottshall medan skolorna i de invandrartäta områdena prioriterades i andra hand, trotts att de ibland till och med saknade idrottshall. Därefter smög sig det internationella perspektivet närmare och det var det som till sist fick mig att bli politiskt aktiv, först inom Amnesty och sen inom den internationella arbetarrörelsen. Trots att de flesta är medvetna om att orättvisorna är globala stöter jag ofta på en attityd om att vi borde tänka mer på orättvisorna på hemmaplan och prioritera internationella frågor i andra hand. Det verkar finnas en tanke om att de inte går att göra något åt det som långt ifrån oss. När jag märker av detta brukar jag tänka på vad Olof Palme sa en gång i tiden:

I alla tider har människor levat i fattigdom och elände, förnedrats av hunger och okunnighet, plågat varandra och drivits ut i krig. Men ändå är alltid inte likt, det nya är att vi fått fördjupad kunskap. Det nya är framförallt att vi börjat visa en vilja att ta ansvar för varandra. Det är inte meningslöst att vi reagerar, tar ställning och efter måttet av förmåga försöker påverka utvecklingen.

Orden känns lika aktuella nu som då. Internationell solidaritet är inte någonting jag sysslar med för att vara bussig emot andra människor långt bort. Det är någonting som hela arbetarrörelsen MÅSTE syssla med därför att arbetarna i hela världen har gemensamma intressen. Det handlar om att socialism inte går att bygga i ett land. För att nå framåt måste kampen bedrivas globalt.

De områden som intresserar mig mest just nu är utvecklingen Latinamerika och situationen Palestina. Latinamerika därför att det är en utav de få delar av världen där utveckling nu, generellt sätt, går åt rätt håll och Palestina för att det tyvärr är tvärt om. För en månad sedan fick jag möjligheten att åka ner till Palestina. Det blev en minst sagt omtumlande resa. Jag såg hur palestinierna i Hebron fick sina hem förstörda av israeliska bosättare. Jag såg hur muren skär sönder möjligheten till ett värdigt liv på Västbanken och Gaza. Jag träffade barn som fått båda sina föräldrar dödade av israeliskt övervåld. Men jag insåg också att situationen skulle kunna vara en annan. Den dag omvärlden agerar kommer Israel tvingas till att lyssna.

Utöver politik är jag väldigt intresserad av kultur i allmänhet och musik i synnerhet. Bland det stora stjärnorna finns namn som Dylan, Cash, Thåström och The Clash. Dock är jag fast besluten om att det är på de mindre scenerna, med de mindre banden, som de mest givande upplevelserna går att skapa. Genom att man som besökare inte riktigt vet vad det är man kommer få höra och genom en närhet mellan publik och artist kan man nå längre än på de allt för överskattade stadiumkonserterna. Här i sjuhärnad finns flera fantastiska band att njuta utav. Depressive art, Snorting Maradonas och Rentokiller är bara några av dem. Förmodligen kommer en del reflektioner över händelser inom kulturvärlden också att dyka upp här på bloggen. Den som lever får se…

Hoppas vi ses i blog världen!

Vänligen, Mikael Karlsson